Mitt liv i tidigare skolan

Ni fattar inte. Inte ett skit. Ni vet inte hur dåligt jag mådde varje dag. I Snättringe skolan var alla helt skadade i huvudet. Jag och några problembarn till vi var inte oss själva när vi gick till skolan. Vi mådde piss varje vardag varje minut. Jag var helt sjuk i huvudet under den här tiden. Jag var rasistisk, elak, jobbig, kaxig men framförallt störande. Jag visste att alla lärare och rektorer ville inte ha mig i skolan. Jag var inte som dom andra, jag var den värsta eleven genom tiderna. När man var lärare och satt i samma rum som Gabriel behövde han bara lite extra hjälp och lite annan undervisning. Men dom här lärarna såg inte det som ett alternativ i deras huvuden. Dom skulle undervisa på sitt bekväma sätt och inget annat. Dom ville inte och kunde inte lära ut på några andra sätt. I den här skolan kunde ingen, inte lärarna inte kuratorn inte special pedagogen inte vaktmästaren inte städerskorna inte bibliotekarien inte IT-tecknaren inte fritids personalen och inte ens rektorn. ingen kunde hantera barn som hade det lite extra svårt. Och alla lärare såg att barn med svårigheter var det stora problemet för dom. Därför blev jag utpekad även fast jag inte hade gjort något, det var dom som var problemet egentligen. Jag e speciell det går inte förklara för någon annan hur jag betedde mig under denna skoltid. Jag var helt dum i huvudet. Jag gjorde massa för att sänka/pressa läraren och sånt men det går verkligen inte förklara. men ända jag kan säga är att jag var så galen så jag blir förvånad över hur detta kunde vara jag när jag tänker på det idag. Men jag var tvungen att bete mig helt sjuk i huvudet, för utan det skulle jag inte klarat mig under den här tiden. Jag var tvungen att vara galen för annars skulle lärarna få bestämma och ändra på allting. Jag var den ända i klassen som kämpade tillbaka för våra rättigheter. Dom andra i klassen hade inte den här smartheten för att kunna förstå att jag hjälpte dom. Jag var den ända i klassen som våga och faktiskt kunde skita i lärarna. Men det fanns ett pris för detta. Alla trodde att jag var den som störde mest och skrek rakt ut i klassrummet. Jag blev minst populär och det sörjde jag för. Jag prata rakt ut det gjorde jag ju men jag gjorde det bara när det var någon som försökte sänka våra rättigheter. Det här var bara en liten del av hur jag betedde mig men som sagt det går ju inte förklara resten. Jag mådde så dåligt under denna tid, jag hade ingen att gå till ens. Alla hade mig som hat barn, det fanns ingen lektion som det var lite bättre för alla lärare var ju lika skit. Alla fattar inte att även om jag ser glad ut idag e jag så förstörd inom mig. Det som var problemet i vår skola var lärarna, kd, damp, undervisning, maten, älsklingsbarn och rektorn. Lärarna: alla lärarna hade mig som hat barn nummer ett. Dom behandla mig sämre än alla andra. Dom flesta ignorerade mig när jag behövde hjälp eller när jag skulle säga en sak. Och när jag väll fick hjälp var dom inte engagerade och gav mig dåliga råd istället för att hjälpa mig till Max. Och när det var hand uppräkning tog alla lärare andras händer i stället för mig bara för dom gilla hen mer än mig. Jag fick inte ordet lika ofta som andra, jag fick inte säga alltid vad jag tyckte och tänkte. Vet inte om detta påverkade mina betyg men om jag skulle fråga dom skulle dom bara ljuga för mig. Lärarna hade så jävla dumma teorier och regler. Och när jag knäckte dom och gjorde så dom var tvungna att förklara för hela klassen, då då var dom helt ute och cykla. Våra lärare hade en plan eller tillexempel än bana och allt i den där banan var utsatt efter hur dom ville ha det. Det fanns inget som var bra för oss i den där banan. Jag var ju tvungen att ändra den där banan för det gick ju inte att leva ett liv som tonåring. Men så fort jag gjorde det då blev det värsta mardrömmen för läraren. Allt skulle vara likadant och som hon ville, jo vi hade bara kvinnor som lärare också. Kd: kd kallade vi det, könsdiskriminering. Alla våra lärare gillade tjejerna mer. Dom gav tjejerna en större roll än killarna. Tjejerna fick ordet mycket oftare. Vi gjorde ett test en dag i smyg och det verkade vara så att tjejerna hade blivit tagna 14 gånger mer än killarna. Och Om en tjej skulle ha hjälp då kunde dom sitta där i halvtimma men tvärtom när det var en kille. Jag blev orolig över mina betyg på grund av att tjejerna hade en större roll. Och jag var helt säker på att vi killar fick sämre betyg fast vi hade gjort samma sak som tjejerna. Faktiskt gjorde vi ett test, en tjej hade gått med på att i ett prov skulle hon skriva ner samma svar som en kille. Och vet ni vad, jo killen fick D och tjejen B. Helt sjukt asså fattar ni var orättvist jag hade. Jag menar det var ju inte ens ett snäpp bättre utan två, Fast att jag hade gjort likadant eller nästan mer. Enligt lärarna var tjejerna snällare, trevligare skötsammare och duktigare under skoltiden. Men ett (snällare). det fanns visst snälla killar i klassen fast ni ville inte att killarna skulle vara det bara. Ni lät aldrig dom få chansen ens under er lektion. Grej två (trevligare). är att jag kan vara visst vara jävligt trevlig till folk som e trevliga till mig. Sen var jag ju aldrig glad över att se lärarna och att jag var i den här skolan. Så det var väll inte konstigt att ni inte tyckte att jag var trevlig. Grej tre (skötsammare). Lärarna gav killarna som dom inte gilla än mycket mindre roll och då blev det ju självklart att vi var ju tvungna att prata rakt ut ibland. Tjejerna var lite lugnare än killarna tyckte lärarna. fast egentligen var det bara så att tjejerna hade det bättre och behövde inte kämpa för det som var dåligt. Damp: alla våra lärare hade temperament och det var jobbigt. Att en lärare dampar är det värsta som finns. Jag har massa hemska bilder från när jag var en liten 7 åring tills när jag gick i sexan. Jag har alltid vart ett problembarn enligt lärarna. ni fattar inte hur många gånger jag har fått höra en gammal kärring dampa på mig. En söt sju årigt barn eller tonåring eller ett barn, ingen ska behöva få uppleva det som jag fick vara med om. För andra skulle inte klarat sig. Jag fick ett damp minst 4 gånger i timmen förra året, fast jag bara var en vanlig tolv årig kille. Lärarna sa ofta meningen " ni går ju i sexan ni är stora, ni ska kunna uppföra er ". dom sa själva att vi var stora varför hantera dom oss som vi inte hade några rättigheter. Ni tänkte aldrig på att vi inte ska behöva bli tillsagda med damp. damp som jag fick uppleva var alltid av kvinnor, vi hade ju bara kvinnor. Allas damp var helt fruktansvärda för öronen det brändes i dom och hjärtat pumpa i 180. Undervisning: alla våra lärare sög på undervisa. Dom sög på att förmedla information från deras hjärna till oss. Dom skrev alltid på tavlan och prata, aldrig något classroom eller något sånt. Jag fatta inget av vad dom sa eller jag orkade inte lyssna i en timme på deras sjuka PowerPoint varje dag. Vi levde på 60-talet ingen elektronik alls fick vi använda. För det andra så visste inte dom vilken information vi skulle få i oss ens. Dom hade en fusklapp där det stod vilka uppgifter vi var tvungna att göra och vilka kunskapskrav uppgiften bestod av. dom kunde inte det själv, dom fatt ingenting. Dom var helt arbetskraft/kunskap lösa. Vi jobbade bara med böcker och papper och penna. Vi hade iPads men på en hel vecka använde vi dom typ 7% = 1 timme. Vi varierade aldrig våran arbete process. På alla ämnen var det alltid samma uppgift ämne, och alltid samma väg att arbeta. Jag var alltid upprörd över att vi inte fick ha lite kul på någon lektion. Men lärarna hade ju sin bana jag berätta om tidigare. Dom blev arga på mig och sa alltid att vi ska bara jobba i matteboken och bara jobba i textbook på engelskan och bara skrivhäftet på svenskan osv... speciellt på matten då räkna jag och vi hade bara två lektioner under hela året när vi inte jobba i matteboken. Då kanske ni fattar vad jag menar att det kändes som vi levde på 60-talet. Då fattar ni kanske att det var matteläraren som jag hattade mest och skulle ha mest fajter med. Maten: maten i vår skola smaka ju piss bajs helt enkelt. Jag åt ingenting varje dag och det var jag ju inte ensam om. Jag kan säga att det var inte fel på rätterna/menyn vi fick. Utan om vi skulle fått mat som jag gilla så skulle den vara äcklig ändå. Problemet var att det inte såg fräscht ut, det sågs inte som ätbart. Maten kunde ligga i en ren sörja liksom eller i en klump. Mina lärare fick damp på mig för att jag inte tog något inte ens en macka. Dom sa att man måste äta för att klara av resten av dagen. Men jag sket i vad mina lärare sa och sprang ut för att inte bli sedd. jag visste att jag skulle få ett damp utbrott till men jag var ju tvungen att kämpa emot på nåt sätt. För Annars skulle dom börja behandla mig som en hund och jag e fan ingen hund jag är Gabriel. Älsklingsbarn: tjejerna hade det enklare och bättre i vår skola, det berätta jag tidigare i texten. Men sen fanns det älsklingsbarn. Varje lärare hade några barn som dom gilla dubbelt så mycket. Fast varje lärare hade i princip samma. Det var en högre ranking av tjejerna som bara blev utvalda. Jag vet inte varför det blev just dom, dom hade inte gjort något speciellt ens. Och läraren engagerade sig bara till sina älsklingsbarn under lektionerna dom sket i oss andra liksom. Dom var medvetna om att jag satt på min plats och ropa på dom men dom sket i mig. Dom låtsades som att jag, en helt vanlig människa inte fanns. Jag började få dåliga tankar i huvudet om mig själv och jag blev psykiskt sårad. Det som stör mig är att jag inte vet än idag varför dom sket i mig så där. Fattar ni att jag blev beted som ett spöke. Efter varje prov och efter varje termin kom älsklingsbarnen med sina A i betyg. Medans jag stod och stirrade på alla mina E, D och ett F. Jag kände mig utpekad på ett väldig taskigt sätt. Varför ska jag få sämre betyg än dom andra när jag e lika bra som dom egentligen. Jag vill inte att det skulle vara så här för jag skämdes över vem jag var. Jag börja tänka på mig själv och fastna alltid för meningarna: Gabriel du e inget, du e skit. Rektorn: ingen lärare hade någon utbildning absolut inte den pedagogiska biten. Rektorn är bossen i en skola, rektorn har respekt och har mest kunskap. Då är det väll upptill rektorerna att fixa nya lärare eller låta dom gå på fler kurser och lära sig mer. Men mina rektorer var inte heller värda sin plats som rektor. Jag kunde i princip mer än dom. jag såg framför mig hur jag skulle betet mig här och hur jag skulle löst den här situationen. Dom var helt värdelösa och därför gick det inte att gå till någon vuxen i skolan som hade makten över lärarna. Om det var något fel kunde man inte göra något åt det för dom förstod inte en. Dom tänker sig att dom är bra rektorer fast aldrig tänkt på hur dåliga dom är egentligen. Dom ler bara och fick lön så blev dom glada.

Det känns så konstigt att jag just jag fick uppleva allt det här jobbiga. Den här skolan ändrade min personlighet. Jag är inte mig själv i någon dag och jag tror att jag inte kommer vara vanlig i resten av mitt liv heller och det sörjer jag för. Nu vet du lite mer om hur jag levde i min förra skolan. Det är väldigt svårt att skriva ner i en text hur någon tänker och känner. Så tänk dig som i den här texten fast dubbels så värre ungefär. Det här var också bara ungefär hälften av allt dåligt som fanns i den här skolan. men jag har inte några krafter kvar att skriva ner det. Man mådde verkligen piss och jag bär runt på allt detta än idag. Jag tror alltid att jag är samma problembarn än idag, att jag ska få skäll varje minut. Att jag inte ska få några vänner eller tjejer för jag e ett problembarn. Och därför vill Jag att alla ska kunna få ett litet hum på hur jag levde förut. Jag var tvungen att bete mig kaxig, ibland körde jag kanske för tufft, men det har vart en grej ända sen början. Mina lärare tände som en Björn när dom var arga. och alla andra i klassen blev rädda, men jag gick emot dom man mot kvinna. Jag var beredd på slagsmål, jag var beredd på vad som helst. Ändå så körde jag på jag tog fighterna och tro inte att jag försöker skryta om att jag var den tuffa i klassen, inte alls jag berätta bara som det var. Det var den här vägen jag valde, andra i klassen tog rollen som lydunge. Folk vågade inte stå upp för sina rättigheter så jag var tvungen att kliva fram ensam. om någon jävlas med mig var jag tvungen att jävlas tillbaka. Jag känner mig utpekad, dum i huvudet, problembarn, kränkt, sårad och O betydelsefull. Jag fattar inte hur det kan vara tillåtet att jag kan behandlas så betydelse löst. Som att jag inte finns, som att jag ska vara problembarnet, som att jag ska få allt damp och alla fel, som att jag inte hördes, plus allt annat jag har skrivit i den här texten om du kommer ihåg. Alla var vuxna, vuxna människor men även var jag den som tänkte mest i hela skolan. Att helt vuxna människor kan vara så duma i huvudet, jag undrar hur dom tänkte, jag undrar varför dom finns. Fattar inte Sverige, lärarna, rektorerna och ni att jag är eran framtid. det har tagit flera timmar för mig att göra denna text, men det är värt de för den här upplevelsen är speciell. Om ni tycker jag drar det här lite " too much " att jag vill att ni ska tycka synd om mig är det inte alls så (martyr). Om du inte tycker den här upplevelsen inte var så farlig. Är det ni som inte fattat hur jag levde, för jag lovar det var rena rama helvetet där jag levde förut. jag kan säga att om någon från min klass idag skulle gått i min förra skola då kan jag bara säga att dom skulle inte klarat sig. Dom skulle inte pallat det, dom skulle tagit självmord. Och nu är jag allvarlig, jag skämtar inte alls. Fast jag hatade mitt liv som fan i Snättringeskolan är jag stolt över hur jag kunde överleva det. och att jag har kommit hit där jag är idag. Jag visste att andra inte gilla den här skolan också fast att ingen hatade den lika mycket som mig. Från dag ett, från första stund hade jag bestämt mig för att jag skulle skriva historia. Jag skulle var den pojken som skulle ändra den här skolan...

Gabriel

Ja vad ska jag säga här.. jag e väll en kille som tycker att livet är konstigt. Jag skulle säga att jag är speciell
Gabriel är medlem sedan 2017 Gabriel har 1 publicerade verk