Publicerat
Kategori: Novell

Mitt Liv Som Ingen...

Mitt liv som ingen…




Klockan ringer kl.07.00!
Det är måndag - en ny vecka, en ny start.
Hör att det ringer någonstans i Ingenmansland.
Någonstans mitt i Intet där jag alltför ofta befinner mig.
I trötthetens land där jag inte känner mig förstådd.
Ingen som hör mig… Ingen som ser mig, hur mycket jag än anstränger mig.
Blir hjälpt av de mina på andra sidan, för att komma upp på morgonen.
Katten har, i hjältens namn, fått uppdraget att väcka mig, så att min älskade
son kommer iväg till skolan, utan att behöva skämmas över sin mors trötthet.
En trötthet som äter upp henne inifrån.

Går upp ur soffan, som jag somnade i igår kväll.
I ett töcken går jag ut och sätter på kaffet, som har blivit ens käraste vän.
I ett chocktillstånd sätter jag igång att göra frukost, ser till att min son äter ordentligt, ser till att han borstar sina tänder, packar hans skolväska, och ger honom en kram innan han beger sig iväg till skolan.
Tar några tunga steg till soffan där jag vaknade ur min koma för en timme sedan.
Nu innefattar min tillvaro ett stort vakuum.
Klockan går, så sakta att jag hör sekunderna eka i mitt huvud.
Funderar på vad jag ska göra idag.


Tiden står still… … … … … … …


Allt jag hittills fått i min ryggsäck i livet, börjar infinna sig som grå minnen, likt en dimma som inte vill försvinna.
Hör min fars ord eka i mitt huvud.
”Du är ju sjuk i huvudet!
”Jag ska nog berätta för grabben hur sjuk du är, när han är lite större!”
”Man får ju skämmas”
Kämpar varje dag för att inte ta till mig dessa ord, som innehåller en ilska full av skam! En skam han själv bär. Ett stort ånger han idag får leva med.
Tårarna hans, rinner inombords. Han sitter med nedsjunket huvud över bordet i köket. En syn jag har fått se för mitt inre…
Jag kämpar hårt för att inte ta till mig denna skam han bär.
Kämpar hårt för att förstå, inte allt som sker – bara denna okunskap han lever med.
Men det är ändå jag som lider.
Lider för en annan människas okunskap.

Jag klär på mig, sminkar ett tomt ansikte, och beger mig ut.
Ut till ingenting, eller rättare sagt ett måste.

Är lika tom när jag åker hem igen…
Hem till ytterligare en tomhet.
Inget händer, ingen ringer, ingen säger ”hej älskling”, ingen ser eller hör.
Höjdpunkten på denna dag, är när jag går till affären och köper 2 L mjölk och lite bröd. Står vid frukt & gröntdisken och önskar att jag kunde sträcka ut en hand mot tomaterna och salladen…
Men precis innan reflexerna ner till händerna sker, stoppar jag mig själv och knyter ihop hela min hand till en enda knut.
Jag har inte råd! Går därifrån…
Går fram till kassan och betalar det jag har handlat. Går hem igen…
Försöker se det positivt. Jag har ju i alla fall kommit ut en stund.
Fick ett leende av kassörskan som alltför ofta har sett mig handlat det lilla jag har råd med… Men hon finns trots allt där… Hon ler och säger ”hej” och ”hej då”.

Öppnar dörren till mitt hem.
Där ligger en katt och kråmar sig på golvet.
Tack Gode Gud för att han blev skickad till mig.
En bättre vän får man leta efter!

Börjar laga mat. Denna mat som håller mig vid ett fysiskt liv… inget mer…
Men vi har i alla fall mat på bordet.
Förutom den dagen då jag inte kunde äta mig mätt.
Den gråa dagen då jag satt vid bordet och tittade på min son när han åt.
Jag vågade inte röra maten. Jag hade öppnat frysen och börjat räkna ut att maten precis skulle räcka till min son, dessa sju dagar vi hade kvar att genomlida, innan barnbidraget skulle komma igen.
Jag var ju tvungen att se till att min son inte skulle få lida för detta, så jag lät bli denna värdefulla näring i frysen.

Illamående, yrsel, trötthet...
Illamående, yrsel, trötthet…
Illamående, yrsel, trötthet…

Gråten sitter i halsen… … … …

Idag kan jag äta mig mätt.
Tar fram lite makaroner och korv.
Disken står och väntar på mig i diskhon, men jag orkar inte.
Diskar upp två tallrikar och två glas. Det får räcka. Jag orkar inte…
Men jag tackar Gud för maten vi kan äta.
Tackar Gud för att vi har tak över huvudet.

Efter maten går min son ut och leker med sina vänner, och jag… Jag…
Jag… är så trött att jag förlorar mitt medvetande i soffan. Igen.
In i mitt Ingenmansland igen. Tystnaden. Jag får vila.
Mitt medvetande visar upp bilder ur mitt liv.
Sover oroligt. Drömmer om det som varit.
Drömmer om ett tvång som jag inte kommer ur.
Vaknar alldeles kall inombords.
Kaffe… min älskade vän…
Funderar på det jag drömt. Önskar så innerligt att det var en dröm och inte verklighet.
Har sökt jobb i över ett år nu, men jag blir aldrig van vid att höra ”tyvärr, vi kan inte anställa någon just nu” eller ”vi behöver inte någon personal för tillfället”…
Kämpar med att tänka positivt, och låta en strimma hopp fortfarande lysa.
Det måste finnas ett jobb till mig någonstans. Det vet jag!
Men jag behöver det NU! Innan jag blir intvingad på en praktik, som innebär gratis arbetskraft till företag i Norrköpings kommun.
Kämpar, hoppas, ber…

Ropar på min son. Klockan börjar närma sig 20.00 och det är dags för honom att komma in. Det är skoldags för honom imorrn igen…
Han har fått en diagnos på sina problem nu.
Skolpsykologen sa att han har Dyslexi, språksvårigheter, och dålig kroppsuppfattning, vilket innebär ett dubbelt arbete för både honom och mig.
Famlar efter ork!

Sätter mig ner på stolen i köket och gråter…
Min son stryker mig på huvudet och säger ”gråt inte, mamma”… … … …
Katten tittar på mig och funderar över vad som händer…
Varför är hon ledsen? Varför finns det så lite energi hos henne?
Han gäspar…

Tar mig i kragen och reser mig upp igen…
Upp igen… upp igen…
Min son äter kvällsmat och jag tar mig en stärkande kopp kaffe.
Nu var denna dag äntligen över…

Tittar in till min son när han lagt sig i sin säng.
Vi säger ”god natt” och ”jag älskar dig” och tackar för att vi har varandra!

Går in till vardagsrummet och min soffa som jag så ofta sovit i.
Sätter mig och ringer till min älskade mor.
Tack Gode Gud för att hon finns.
Den dagen hon inte längre finns i detta liv, kommer jag gå sönder…
Hon är mitt ljus som håller mig uppe i mitt liv.
En pelare som aldrig viker undan, hur jobbigt det än är…
En själ som bär på en guldmantel och strålar utav kärlek.
En själ som gör mig hel!
Tack Älskade mor!

Känner mig lite lugnare utav vårt samtal i telefonen.
Tittar lite på teve och somnar… i soffan.

Vaknar av att jag kippar efter luft. Har drömt en mardröm.
Klockan är närmare 03.00 och jag sätter mig upp i soffan.
Katten, som ligger vid mina fötter, skruvar på sig, och undrar om det brinner någonstans. När han märker att huset inte är på väg att rasa så sträcker han på sig, och lägger sig tillrätta igen.
Jag ber min ledare och min hjälpare om beskydd, och säger ifrån till sådana här drömmar.
Drömde att jag blev attackerad utav ormar… Överallt.
Jag faller till marken, i vetskap om att jag kommer dö.
Är inte rädd när jag vet att jag ska dö, men vaknar ur ett fruktansvärt obehag.
Känner mig sårbar och nedslagen.
Drömmer stämmer mycket väl in på mitt liv just nu.
Lidandet tar aldrig slut, och det känns som om jag faller för att jag får för mycket kunskap. Blir nedbruten… atom för atom… cell för cell…
Min själ ser snart ut som en prästost!
Hål överallt!

Somnar om igen och får sova hela natten.

Tack Gode Gud för det!






Tisdag:

Se berättelsen ovan!

Skriven av: Helene Petersson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Mörk, vacker, passar till allt. Vad är jag? ;-) Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag på följande adress, välkommen dit:…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson