Publicerat
Kategori: Novell

Mitt odal mitt ättearv

Mitt odal mitt ättearv



Du vilar tung bredvid mig på fällen. Rusig och yr av älskog och dryck. Min är du
tills solen går upp. Du vilar hos mig i detta ditt odal, ditt ättearv, ditt
Elgesta. Byn som ligger på sin upphöjda plats med sina många småhus och doppar sina fötter i sjövatten, omgiven av humlelundar och veteåkrar. I denna ljusa natt ska fädernas andar stiga upp från gravarna i ättehagen. Som dansande dimslöjor lindar de sig kring taggiga busksnår. Och likt stenormar blandar de sig med röken från eldarna i långhuset, de trasslar in sig i ljudet av oxarnas rasslande kedjor i fähuset och stiger så långsamt mot skyn och skingras just som de nuddar månskärans vassa kant.
Fläderblommen snöar gulvit från gudinnans skyddande armar. Freja, kvinnornas asynja, du som gömmer oss i din gröna famn. En liten blomdel, lik en solskiva, singlar ner och lägger sig på ditt ögonlock som fladdrar till som vingen på ett nattfly. Jag fångar den varligt med spetsen av min tunga. Men när pusten av min andedräkt möter din kind slår du upp dina linblå ögon. Din mun är stilla, orden har stelnat som meningslösa blot i offerlunden, till gudar som ingen längre tror på. Du ser på mig med en blick av stjärnljus och utan ett ord tar du min hand, du öppnar den så som du öppnade min själ för många år sedan och du lägger en liten blå glaspärla i den.
Jag vet att du tror att skeppet väntar på dig, min älskade Björn. Du vet inte att ödet vill annorlunda. Olev blev dräpt och far din, Finnvid har förenats med sina förfäder i Odens stora sal. Du är Elgestas herre och dess slav. Nornorna har talat och Alverna befaller dig att bruka dina fäders jord. Många månvarv kommer du att vänta, på skeppet från Novgorod och Gårdarike. Många år väntade du förgäves, många långa och ensamma år.


Tingen från människor som samsats i samma bygd men inte under samma tid, visas denna dag varje år på hembygdensdag i Husby. Tingen samsas nu på övervåningen i ett rum i Sveriges äldsta skolhus. Föremålen är föremål för besökares undrande blickar och frågor besvaras av män och kvinnor med kunskap om det förflutna.
Slitna ligger de där, redskapet som mor lagade gröten med, yxan som far satte i oxens skalle, snäppan som banade vägen för blodet, boken från boden i Fjällsta. Fru Anderson på Elgesta köpte jäst och korinter. Hon skulle nog baka till jul.
Så annorlunda och så främmande eller så vardagliga fast från en annan vardag. Kohornet för korvstoppning är främmande i en värld där korvstoppning står för osunt lärande.
Vad vill du veta? Fråga mig och jag ska berätta. I mig lever fädrens blod i lager på lager. Det finns i mina minnen. Jag är gammal fast det inte syns på min utsida Människorna, besökarna, kommer, betraktar, begrundar, beundrar och går.
Så plötsligt står du där. Och orden som runnit ur min mun blir hängandes i luften innan de faller ljudlöst ner på nakna golvplankor. Det är som om någon lagt en filt över ljuden från festen som pågår på Täppavallen. Tiden har gjort ett hål i nuet och du tar ett steg. Jag har aldrig sett dig förr och ändå känner jag dig lika bra som jag känner mig själv. Vi talar förvirrat till varandra. Hur tar man igen tid som liknar en evighet. Frågor virvlar runt som dammtussar i en solvarm vindskammare. Mjuka, varma barndomsdoftande.
Farmor och farmors mor kommer tassandes hand i hand, de har ullsockor på fötterna och skolböckerna under armen. Deras flätor är hopbundna med grått ullgarn, de sjunger om flickan som går i ringen med röda gullband. De stannar fnittrande framför oss. Farmor pekar på oss och frågar den andra flickan, hon som är hennes mor; - känner de varandra?
Han svarar leende; - vi har alltid känt varandra. Mitt hjärta slår häftigt när han lyfter sin hand och rör lätt vid min hals. Han sätter sitt finger på min halskedja och jag känner hur fingertoppen följer den tunna guldlänken tills den stannar vid den lilla blå pärlan. Han håller den mellan sina fingrar och ser in i mina ögon och jag vet, utan att kunna se det att hans ögon har samma färg som pärlan.
- Du försvann, du lämnade mig.
- Ja jag var tvungen. Men du fann mig.
- Inget ska skilja oss åt igen.
- Nej inget.
- Båten väntar vid Steningeviken. Skynda dig!
- Ja det är ju det här jag har väntat på så länge.
En liten hand rör vid min kjol, den rycker.
- Mamma jag vill ha en våffla med sylt på! Förvirrad stirrar jag på barnet.
- Pappa sa att jag skulle fråga dig. Visst får jag väl, mamma? Snälla!
- Du har en man?
- Ja.
- Och du?
- Min fru kommer från Canada.
Det finns inget mer att säga. Båten har redan satt segel och är på väg. Kanske far den till Miklagård den här gången.



Löven färgar marken röd runt den felvända kyrkan i Husby Ärlinghundra. En plats fylld av människor som tystnat och blivit stumma tidevarvsvittnen. De vilar för att tiden tagit slut eller för att tiden tagits ifrån dem.
Marken är saltad av de sörjandes tårar av de som lämnats kvar på stranden för att se skeppet ge sig av. Också själar står på stranden, ofrivilliga själar som nu måste gunga sig själva till tröst.
I kyrkogårdslindarnas sus hörs röster som inte borde höras mer.
– Var är min mamma?
– Jag fryser!
- Vem tröstar hon nu i sin famn?
- Mamma, har du glömt mig?

Mången har upphört att existera i denna nya tid, eftersom ingen längre mindes dem. Ingen talar om dem, de glömdes redan vid påtåren på begravningskaffet.
Andra är levande fast deras hjärtslag upphört långt innan rallare drog spåren till bygden. Här på denna underliga plats sprängs alla tidsvallar och på andra sidan motorvägen spränger flygmaskiner ljudvallar. Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång.

Gruset knastrar under mina fötter. Benen värker när jag mödosamt tar mig till kyrkans baksida och ställer mig vid muren. Stödd på min käpp ser jag ut över slätten. Där borta ligger mitt odal mitt ättearv.
Tanken kastar sig huvudlöst ut bland tuvorna på den gamla kultplatsen. På snabba fötter ilar en fasantupp förbi, i näbben har han en bit av ett sommarlovsminne. Eller är det en limpsmörgås?
O´bojen var ur drucken och radions Berättardags var färdiglyssnad. Vi gick till Mansängen för att plocka vildhavre. Motvilligt lät sig den objudna växten dras upp ur tillvaron för att lära sig att inte beblanda sig med bättre folk. Ett tröstlöst arbete för en unge som vill se the Monkees på tv eller läsa Bildjournalen. Inga andra barn måste plocka flyghavre på sin pappas åker, ingen i hela världen.
Det var den sommaren som en författare kom till byn. Han skulle skriva om forntiden. Han tog mig med sig till en gravhög i Sanda hage. Han tog mig i handen och förde mig till kullens topp. Där drog han lätt i hårbanden som mamma hade knutit om mina flätor, han släppte ut mitt hår och lät det blåsa i vinden. Han sa att jag skulle stå där och se ut över bygden och tänka på min man och att jag var ledsen över att han inte längre fanns hos mig. Jag drog i min korta sommarklänning och kände mig avklädd. Han såg på mig länge genom linsen på sin kamera. Bilderna skulle han ha till en bok sa han.
En korp skriade och jag lyfte huvudet mot himlen. En korp med blå ögon?
Jag blev yr och var tvungen att böja ner huvudet. Blicken studsade på en blå sten som låg på marken. Nej det var ingen sten, det var en pärla.
Den nedgående solen färgar himlen djuplila och rosa. Elgesta ligger hoprullad som en kattmamma som ger di åt de röda husen. Hon spinner.
Vid familjegraven brinner en lykta, dag och natt. Det är väl för att man ska hitta även i mörkret. En fyr för vilsekomna.

Just under kyrkfönstret, till höger om porten, kramar den tusenåriga byggnaden en liten runsten. Där tänder jag ett ljus. Fingrarna är stela och lågan fladdrar oroväckande innan den beslutar sig för att bli kvar. Fläderblommen har för länge sedan blommat ut, en Kärleksört får bli i dess ställe. Med mitt finger följer jag runorna som bildar orden ”Björn Finnvids son lät resa stenen efter sig själv”

- Nu min älskade är jag snart hos dig.

Skriven av: Marés

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson