Mitt ögonblick på jorden

I

Äntligen var jag stadig. Det hade tagit många år att bli så här.
Jag såg ängsmark breda ut sig i oändlighet söderut. De gröna ängarna sprakade av grälla färger av ängsblommor. Längs dikeskanterna lyste de orangea Vallmoblommorna för att säga att de var mycket vackrare än alla andra. De hade bra självförtroende för att vara så små. Men samtidigt hade de alla skäl i världen att vara stolta, de var fantastiskt vackra där de markerade dikeskanterna. Som små solar i ett grönt universum. Buskar med hundkex växte också där och visade att de minsann kunde vara stolta i all sin enkelhet. Dessutom doftade de väldigt gott. De doftade liv. Det gjorde för övrigt allt här runtomkring. Det var ett myller av liv.
Mellan ängarna tornade dungar av lövträd upp. Mörkgröna med lövverk som silade ljuset från solen i små ljusknippen som rörde sig längs med marken när vinden ruskade om deras kronor. Ett skuggspel från en träddunge spelade teater på ängen framför som den mest levande scen jag hade sett. Långt bort vid en annan träddunge stod en grupp dovhjortar och betade gräs på ängen. Jag såg hornen periodvis sticka upp från det höga gräset för att snabbt sänkas igen. Stora fåglar hovrade över ängen och dök då och då ner i det höga gräset på ängen för att långsamt lyfta igen med något tungt i klorna. Där måste ha funnits gott om mat även för dem. Småfåglar flög i hysteriska flockar mellan träddungarna och försvann spårlöst lika snabbt som de dök upp igen. Luften var nästan grumlig av alla flugor och insekter som i ett överflöd fyllde alla tomrum. Här och var seglade ladusvalor genom klasarna av insekter som skingrades blixtsnabbt i grupper av ett virvlande inferno.
Två spår av vagnshjul löpte parallellt genom ängarna nästan i en evighet, men i alla fall hela vägen till den södra horisonten. Nära horisonten gick de ihop ett enda spår som drog ett streck genom landskapet. Långt bort växte ett ekipage med hästar och vagn fram på sin saktmodiga färd genom landskapet. Det var på väg hitåt.
Åt norr syntes vatten så stort att det inte gick att se andra sidan. Kunde det vara havet? Det skulle vara spännande att se vad som fanns på andra sidan. Det som inte gick att se härifrån. Det gick inte att ta sig dit så jag fick drömma om okänt land där det kanske fanns fler som mig.
På en udde ut i vattnet låg en stor borg. Fyra höga stentorn pekade mot himmelen. Varje torn hade ett spetsigt tak av trä och tjära som på toppen pryddes av en vacker blå vimpel med ett gult kors. Den blå färgen på vimpeln var blåare än vatten och den gula färgen blev nästan genomskinlig av solljuset när flaggorna vajade i vinden. Längs med stenväggarna på borgen stod stora träställningar uppställda och stegar ledde upp till höga plattformar nästan högst upp vid murens slut. På plattformarna syntes människor släpa stora säckar med murbruk, tunga så att träplankorna under dem bågnade av tyngden. De kämpade hårt. Här och var satt arbetare och murade bruk över den gamla borgmuren som blev vackert vit när bruket torkade i solen. Det såg elegant ut och borgen förvandlades efterhand till något mycket vackrare än den varit. Uppe på ett av tornen balanserade två arbetare när de lade ett koppartak över tornets spets. Det blänkte i solen och bländade av och till när kopparplåtar vändes och vreds för att passa in på det runda taket. Tre gånger om dagen spelades mörka toner av en grupp blåshorn. Det lät pampigt och vittnade om att det var någon av betydelse som fanns innanför murarna. Ibland öppnades den stora träporten och fina vagnar prydda med guld och ornament, dragna av många hästar, körde ut från borggården och ut på den smala vägen som ledde bort i fjärran.
Jag kände mig pigg och ung. Runt omkring mig fanns både unga och gamla. Vi yngre lärde oss mycket av de gamla. De hade varit här en lång tid och hade mycket att berätta och lära oss yngre. Jag såg fram emot att uppleva livet.
Ett av de äldre sa att det var det sextonde århundradet sedan tiden började räknas.

II

Nu var jag fullvuxen. De närmsta vännerna stod kvar och nya vänner kom till här och var. De gamla var stora och trygga och skyddade oss andra med sin erfarenhet och listighet. Vi hade sett mycket förändras. Ängarna runtomkring var fortfarande lika gröna och ängsblommorna blev fler och vackrare för varje säsong. Rovfåglar jagade fortfarande sina byten i långsam glidflykt över ängarna. De lyckades ibland och då lyfte de med viss svårighet och försvann bort över skogsdungarna. Det som tidigare var spår och nertrampat gräs från enkla vagnar och hästhovar hade nu blivit en väg, tydligt markerad med djupa hjulspår genom ängarna för att långt bort försvinna vid horisonten. Vi blev mer och mer utsatta när vägen blev bredare och kom närmare för varje år som gick. Ibland gjorde översvämningar och stormar att landskapet förändrades och vägen spolades bort, men människorna byggde snart en ny där den gamla hade försvunnit. Vägen var väldigt viktig för dem.
Det stora vattnet i norr hade inte förändrats under lång tid. Däremot hade båtarna som passerade förvandlats från enkla träbåtar till stora skepp med flera segel, ofta tungt lastade med kanoner och handelsvaror som lastades av vid den lilla hamnen vid udden.
Där stoltserade nu ett pompöst slott med sex spetsiga torn pekandes mot himlen. Det var vackert vitkalkat med rött koppartak och längst upp på alla torn svajade en liten blågul flagga. Det som tidigare var öppna gluggar i den gamla borgen, var nu fönster med blåsta glas som på avstånd nästan bubblade som vatten. Solen bländade ibland när dess strålar reflekterades mot fönsterrutorna. Slottet var enormt och inhyste troligen någon högt uppsatt person.
Kanske var det till och med konungen i landet som bodde där, det trodde i varje fall de äldre. Ibland öppnades portarna till slottet och då skymtade slottsgården därinne. Den såg ut att rymma ett helt samhälle. Det fanns olika marknadsstånd och människor rörde sig i ett virrvarr över slottsgården. Ofta kom det besökare. Högt uppsatta personer, vilket syntes på deras fina blå eller röda mantlar och processionen med soldater på hästar som i en perfekt enhet rörde sig mot det enda stora landmärket. Jag följde alltid dessa processioner nyfiket, när de passerade mig i kanten av ängen. Ofta var dånet från hästarnas hovar och vagnarnas hjul nästan olidligt.
Flera gånger under min uppväxt hände det konstiga saker vid slottet. Vid ett tillfälle stördes lugnet av ett dovt muller som snart ökade i ljudstyrka. I horisonten syntes en hel armé med hästar, kanoner och soldater med vapen och flaggor i röda färger. I norr syntes stora skepp på det stora vattnet. De hade likadana röda flaggor och i sidorna på skeppen fanns gluggar där kanoner syntes sticka ut. Den stora armén slog läger inte långt från oss och ett samhälle byggt av tält växte upp i närheten av slottet. Skeppen blev fler och fler och ankrade en bit utanför udden vid slottet.
I tältlägret var det fest nästan varje kväll och många blev överförfriskade av drycker de förtärde. Människorna där verkade glada och vänliga. Vissa dagar red en grupp män från lägret mot slottet och stannade en bit framför porten. Den öppnades och där innanför syntes rustade soldater kring en man på en häst. Ord utbyttes mellan grupperna. Efter några minuter stängdes porten och männen från lägret återvände.
Men så en tidig morgon bröt helvetet ut. Kanonerna på skeppen ute på vattnet släppte lös all sin vrede och snart föll murbruk och sten från slottet. Tältlägret var plötsligt upplöst och armén stod samlad i en oändlighet av soldater. Människorna hade förvandlats till vildar och snart sköts det med gevär från alla håll. Det blev ett blodbad och när striden var slut låg det högar av döda soldater nedanför slottsmurarna. Skeppen var försvunna, men lämnade efter sig ett vatten färgat av rött. Några av oss blev skadade i striden, trots att vi inte hade något med den att göra. De skadade äldre skulle få svårt att överleva sina skador.
Vi stod alla i chock efter vad vi upplevt. Från den dagen kunde vi aldrig mer lita på människorna.
De äldre berättade att händelsen utspelade sig under det sjuttonde århundradet.

III

Det hade blivit svårt att andas. Luften fylldes av rök och sot som gjorde det svårare för oss att andas. Några av de äldre hade redan gått bort i alldeles för tidig ålder. Den tunga luften gjorde dem svaga och stormar fällde dem till slut. Nu var jag en av de äldre. De yngre växte upp i ett annat landskap än det jag upplevt under mitt liv. Den gamla vägen fram till slottet hade blivit bred och jämn och det passerade stora hästdragna vagnar oftare och snabbare än förr. Längs med vägen gick en järnväg där det passerade rasande ånglok, inhöljda i rök och sot, ett par gånger om dagen. Varje gång ett tåg passerade höll vi andan eftersom röken och soten nästan kvävde oss.
Slottet i norr hade inte förändrats på många år. Putsen på fasaden hade börjat falla av. Koppartaket var ärgat och grönt. Vimplarna längst upp på tornen var borta och det saknades fönster på några ställen på fasaden. Då och då kom det besökanden. Porten öppnades och de förvann in på slottsgården. Slottet var inte samma samlingsplats som det hade varit i historien. Det var nästan som att människorna inte brydde sig om det längre. Vägen som tidigare ledde rakt in till slottet passerade nu utanför och fortsatte mot andra platser som kanske var mer betydande nu.
Jag växte för varje år, årtionde och århundrade. Det var nu det artonde århundradet.

IV

Vi blev färre och färre. En del gick förlorade på ålderns höst men många strök med redan i tidig ålder. Historien hade mer och mer visat att det inte gick att lita på människorna. Vi var tydligen i vägen för deras vidlyftiga drömmar. De hade mycket men ville ändå ha mer. De gick fram med en hårdhet som innebar att deras mål var överordnade allting annat. Vi andra kunde bara se på när de mer och mer förstörde världen som också var deras. Allt skulle bli effektivare, större och modernare. Vägen som hade slingrat sig förbi oss en gång i historien var nu rak och bred, beklädd med en svart massa som gjorde att den fick en fin slät yta. Vagnarna drogs inte längre med hästar. Nu var det istället fordon som rullade av sig själva. Precis som tåget som passerade ibland följdes varje passerande fordon av rök som gjorde det svårt att andas. Det började med ett fåtal sådana, men nu många år senare passerade flera stycken varje minut. Det kunde vara olidligt ibland.
Inte nog med det så hade människorna också lyckats ta sig upp i luften. Deras flygande maskiner passerade med jämna mellanrum och också de växte och blev större för varje år. De dånade mer än något annat hade gjort tidigare. På bara hundra år hade människornas levnadssätt förvandlats från att leva sitt liv i enkelhet till att avancera framåt i rasande fart. Det förde även med sig olycka många gånger. Bara under detta århundradet hade vi upplevt två stora krig och nya krigshärdar som blossade upp här och var. Det var som att framgångarna skymde deras sinnen. De var oense om det mesta. Fick någon det bättre blev det alltid sämre för någon annan. De kunde inte dela på det goda.
Vi började känna oss alltmer hotade. Framtiden såg inte ut att bli vår, trots att vi var de som hade funnits längst här på platsen. Jag drömde mig ofta tillbaka i historian. Vyerna ljög nu om hur fint det hade varit en gång i tiden. Hur fridfullt det hade varit på denna platsen. Norrut stod fortfarande slottet i all sin prakt framför det stora vattnet. Det hade sett likadant ut i hundra år, men platsen var troligen inte lika värdefull för människorna längre. Där kunde vara riktigt ödsligt ibland. Det var som att allt gammalt inte var viktigt längre. Om de bara visste hur mycket arbete som deras förfäder hade lagt ner på det slottet.
Det var nu det nittonde århundradet.

V

Mina grenar har tappat sina löv. Förr blev löven vackert röda innan de föll av då hösten knackade på. Nu är det av en annan anledning. Det går inte att andas längre. Luften är inte som den var förr. Solen har ibland svårt att nå igenom den täta smogen på himlen. Det har blivit värre för alla oss som är beroende av ren luft och rikligt med vatten. Nu är det så torrt i marken där jag står att jag kämpar varje dag för att kunna få i mig vätska. Det är bara ett fåtal av oss kvar. Många föll offer när vägen skulle breddas. Nu är det en väg där hundratals fordon passerar varje minut i ett obeskrivligt buller. Ängarna har förvandlats till vägdiken och är så torra att det inte växer något där längre.
I norr står slottet kvar. De tidigare lysande vitkalkade väggarna är här och var svarta av sot från avgaser och smuts. Slottet har plötsligt blivit populärt igen. Vid någon tidpunkt renoverades slottet och människor började komma dit igen. De parkerade sina bilar på stora parkeringsplatser innan de besökte slottet som turister. De törstade efter sin egen historia och undrade kanske var allt gick snett. Slottet blev en tillflyktsort till det som varit.
Oss är det ingen som bryr sig om. Det enda vi har kvar är våra minnen som sträcker sig flera hundra år tillbaka. Det är fina minnen och vi pratar om dem varje dag. I mina minnen andas jag fortfarande ren luft och blickar nyfiket ut över ängarna efter naturens egen skönhet. I mina minnen pratar jag fortfarande med de äldre om hur det var på deras tid. I mina minnen är vi naturens under. Idag är vi inte värda någonting.
Det står en man med en motorsåg vid min fot. Jag vet vad som kommer att hända. Jag är sist kvar. Det ska bli skönt att slippa den här världen.
Jag har levt i över fyrahundra år och nu får det räcka med minnen.

Skriven av: Sven Rosberg