Publicerat
Kategori: Novell

Moderna Museet

Jag satt på serveringen på Moderna Museet. Livet var inget vidare. Jag kände mig utstött och fylld av leda. Icke deltagande i världen. Inte för att jag ville vara en del av alltet, kapitalackumulationen och allt det där, men det kunde ju åtminstone vara lite fint att ha något att göra om dagarna, träffa lite folk, vara social, få känna sig duktig. Det är mycket destruktivt att jämt få lita till sig själv och sin egen kreativitet. Åtminstone var det så för mig, där jag satt i Stockholm, 21 år gammal.
Där satt jag, på Moderna Museet alltså, med en kamrat som befann sig i samma sits som jag. Vi var fast i ledan och aggressionen. Både ville vidare. Ville egentligen bara någonstans. Inte så viktigt vart. Men det är klart, lite krav hade vi, man kunde ju inte syssla med vad som helst, som telemarketing eller dylikt skitgöra.
Kring oss satt folk och åt sina dyra luncher. 100 spänn. Otroligt dyrt. Det var bara att inse att Sverige var ett rikt land. Hade skött sig bra. Vi har arbetat på duktigt och ligger nu i världstoppen. Turisterna skyr landet för att allt är så dyrt. Själva kan vi driva runt lite varstans i världen och känna oss rika, bo lyxigt, äta gott, köpa vad vi vill, nästan.
Vi åt en soppa. Den var billig. Eller åtminstone inte alltför dyr. Billig var den egentligen inte. Inte särskilt mättande heller. Men va fan. Det var ju fint att sitta där. Och lite exklusivt. Det måste man få unna sig, då och då. Inte bara sitta på sunkhaken. Där får man till slut en ganska snedvriden uppfattning om vilka människor som befolkar denna jorden, vilka människor man har att handskas med. Till Moderna kom ju många. Den stora massan, en blandad sådan. På fina luncher. Banktjänstemän, säkert, och jurister och politiker, och mammor med sina mammor och pensionärer som drack vin och föräldrar med sina vuxna barn och säkert en och annan hantverkare och sociologer och gud vet allt. Många grupper fanns nog representerade. Det känns alltid skönt att bli varse mångfalden.
Men bortsett från detta, som faktiskt gladde mig lite i allt det annars så dystra, var denna lunch inte särskilt angenäm. Min vän var mer nedslagen än någonsin. Han var urled. Trött på hela skiten. Ville ge upp. Vad var det för nytta med att söka jobb, söka och åter söka, skriva CV som var fulla med nonsens, klyschor och klä sig själv i fina ord, vad var det för nytta? Man fick ju aldrig respons. Flera hundra sökte. Och så arbetsgivarnas tröttsamma fetisch för människor med erfarenhet…
"Det känns ju som att man borde vara tacksam,” sa han, “över att bo i det här landet. Välfärd och allt. Möjligheter upp till halsen. Staten som betalar. Föräldrar som har pengar och betalar om man har det knapert, vilket man ofta har. Universitet och utbildningar och allt det där. Bara att söka. Komma in. Genomlida ett par föreläsningar, skriva tentor, ta examen, kanske bli arbetslös, kanske få ett fint jobb och tjäna mycket pengar och köpa ett fint hus eller en lägenhet, börja göra slag i drömmarna om resor och sommarhus och allt det där."
Jag lyssnade. Han tystnade. Det var ju inget nytt. Man likväl kändes det nödvändigt att ta upp det igen. Bara för att påminnas.
"Men inte fan känner jag mig tacksam,” fortsatte han, “inte pallar jag sitta i 6 år på ett djävla universitet och supa skallen av mig på helgerna på studentfesterna och dela kök i korridorerna och läsa tusen sidor engelsk litteratur i veckan. Det är ju inget kul. Vart är det roliga? Har världen helt glömt bort att ha roligt? Eller är det bara vi svenskar?"
Servitörerna gick runt. Lämnade mat. Fint upplagd. Kostade 100 kronor, minst. Servitör kunde man ju bli. Trevligt att gå runt och servera folk, god mat, säkert angenämt att gå varven runt borden och ha oset stigandes till näsan. Säkert jätteroligt yrke. Om det inte vore för stressen. Att allt ska gå så snabbt, och kunderna ska vara nöjda och allt ska se snyggt och professionellt ut.
"Jag känner fan att det får räcka nu. Jag orkar inte." Han såg uppgiven ut. På riktigt.
"Men skit i allt då" sa jag.
"Vadå?"
"Ja, strunta i att göra det du förväntas göra"
"Vad ska jag göra istället?"
"Inte vet jag. Vad känner du för?"
"Vet inte..."
Han satt tyst ett tag och tänkte. Funderade vad han ville göra, antar jag. Såg så ut. Jag hade själv gjort det ett antal gånger och kunde nog ana mig till att jag såg ut ungefär likadant när jag varit i farten. Han tycktes inte komma på något. Han suckade, liksom led även av tanken på vad han ville.
"Är det inte sorgligt? Man har ju inte ens energi tillräckligt för att drömma."
"Jag tycker du ska göra något, bara göra någonting."
"Ja, men det är ju som om jag inte ens har en aning om vad jag vill. Kanske blir kvar här på den här jäkla serveringen hela livet."
Han var bitter. Jag kände med ens att det inte var riktigt bra det vi höll på med. Blev argare och argare. Skaffade oss agg mot världen. Vi fick inte vara med, vi var outsiders. Och givetvis blev vi arga. Det är ganska vanligt att reagera så, när man ställs utanför.
"Har du hört en låt av Ulf Lundell som heter Gå ut och var glad?" frågade jag.
"Nej, tror inte det. Är den gammal?"
"Inte så värst."
"Varför undrar du? Eller ja, jag kanske förstår, med tanke på titeln. Det är väl vad vi borde, gå ut och vara glada."
"Jag fylls av energi när jag hör den. Det kan vara bra att få en kick när man är nere. För att ta sig upp. Man måste ju se till att man är glad, har det bra. Du vet, känslor behöver inte bara komma inifrån, de kan komma utifrån. Om du rör dig som om du vore glad, talar som om du var säker etc, så kan det kännas som om det verkligen var så."
Han nickade. Visst. Så kunde det nog vara.
"Om du fick göra vad helst du ville, i detta nu, du hade hur mycket pengar som helst, alla förutsättningar som krävdes, vad skulle du göra?" Frågan var min.
"Jag vet inte, inte har jag väl särskilt luxuösa planer, pengar behövs nog inte så mycket. Helst skulle jag nog bara dra. Egentligen. Det är nog vad jag vill. Så att man slapp tänka på allt elände. Ut i skogen kanske. Leva enkelt. Hitta en stuga. Hugga lite ved om dagarna. Eller resa. Bara ta en cykel och se var man hamnar. Inget luxuöst som sagt. Bara lite äventyr, om du förstår. Något som får en att känna att man faktiskt måste göra något för att överleva. I årtusenden har ju människor fått kämpa bara för sin överlevnad, rent fysiskt, men så har vi det ju inte idag. Vi klarar oss länge utan att lyfta handen."
"Dra då" sa jag. "Vad hindrar dig?"
"Jag kanske inte trivs med det ändå. Du vet, man romantiserar ju så mycket."
"Men det kan du ju inte veta förrän du provat. Och om du skulle vantrivas så vet du det och kan gå vidare. Det är som om man lättare inser vad man vill göra, om man redan är igång och gör någonting. När du går runt sysslolös kommer sällan idéerna, det är liksom inget gynnsamt klimat att gå runt och misströsta och vara självömkande, men när man sätter igång, hänger tvätt eller lagar en maträtt eller går på en promenad eller vad som helst, då kan det hända lite. Jag säger inte att det alltid gör det, men chansen är större att du kommer vidare i tänkandet. Eller slipper tänkandet, bara gör. Det är nog det bästa. Att bara göra. Emellanåt."
Han lyssnade aktivt. Sög in vad jag sa. Verkade med ens mer energisk. Som om en dörr öppnats precis intill honom som han aldrig hade aldrig kunde finnas där. Han verkade rentav lite drömmande.
"Nu blir jag så uppfylld" sa han. "Du får sluta. Jag vet att jag bara känner mig sämre sen, när alla dessa möjligheter verkar fjärran igen. När denna lilla glöd, som kommer ibland, slocknar och allting blir som vanligt."
"Ja men för fan. Det är upp till dig. Att hålla glöden uppe. Tror du inte att det går?! Gör ett försök! Låt inte rädslan tynga ned dig. Om allt visar sig vara skit så har du åtminstone provat, som sagt."
"Du har rätt."
Det blev åter tyst.
"Du har tamejfanimig rätt. Jag gör det. Jag drar. Nu, på en gång."
"Bra. Ett bra val."
"Åt helvete med denna tvekan. Åt helvete med allting. Jag är mig själv, jag måste gå min egen väg. Det är så sant. I did it my way, är det inte så, va, alla storheter går sin egen väg. Det är min väg att trotsa, det känns helt rätt. Åh, en sådan glöd som fyller mig, lust, jag känner mig stark, helt plötsligt, hur kan styrkan ligga så nära ledan och tröttheten."
"Underskatta ej den energi som ligger i utanförskapet, tristessen, meningslösheten. Det är som en klyven atom. Fullt med liv, därinne."
"Jag ska hitta mig ett tält och roffa ned lite saker i en gammal ryggsäck, hade den sist säkert i gymnasiet någongång. Nu ska den fyllas igen. Jag ska ut. Tamejfan. Som du vet.. den där filmen... into the wild. Jag kommer bli som honom. Eller, något åt det hållet kanske. Fast jag ska undvika att dö."
Jag fick lov att skratta lite. Han var så uppfylld. En ny person. Det kändes fint att få skänka lite energi till någon. Att vägleda. Det hade jag gjort en del när jag var yngre, ungdomar emellan, och trivts väldigt bra med det, men nu var det längesedan. Hade nästan glömt hur härligt det kunde vara, att inta den hjälpande rollen, nästan heroiskt, liksom.
"Men du då?" frågade han. "Ska inte du med? Jag kan behöva lite sällskap!"
"Jag har ju mitt jobb som väntar, om några veckor. Inte känns det särskilt roligt att gå och vänta men det är nog för det bästa. Jag måste skrapa ihop lite pengar innan jag kan göra något."
"Jo, det är klart. Men kommer det inte bli ensamt då, för mig menar jag, klarar jag det, tror du?"
"Det tror jag. Det är tufft, visst. Men du kommer träffa en och annan som håller dig sällskap, det är fler än du tror, som är vilsna och som går därute, utan hem utan familj utan vänner."
"Kommer jag också bli en sån... det är en lite deprimerande tanke."
"Vill du hellre vara en bitter 20 åring i storstan där inga jobb ges, ingen kärlek ingen plats ingen ro och ingen lust. Och dessutom är det bara för ett tag, som du är ute menar jag, hemlös, du kan alltid återvända, så bra har du det. Du kommer inte bli någon amerikansk hobo som på 1860-talet. Du har en snäll familj, goda vänner och ett varmt hem att vända hem till om det skiter sig. Om det är för det bättre eller sämre vet jag emellertid inte. You choose."
"Jo det är sant. Ja, nej, nu har jag fattat mitt beslut. Ingen återvändo."
Vi tittade på varandra en stund. Tittade ut genom panoramafönstret. Ut mot det gråa, regnet låg i luften, men molnen hade spruckit upp här och där. Ganska fint. Vattnet som böljade, båtar som guppade. Inte helt dumt att sitta där ändå. Men måste man iväg så måste man.
"Men då tar jag nog och drar" sa han, min kamrat, och log ett lite lömskt leende.
"Tycker jag du ska. Själv sitter jag nog kvar en stund och tittar på Stockholm. Det känns ganska behagligt här, ändå."
Han skrattade. Vi tog farväl. Jag önskade honom lycka till, givetvis, sa att han skulle klara det galant och uppleva mycket.
"Ring om det är något. Om du nu väljer att ta med dig den, mobilen. Eller vill du bli fri från den med?"
"Ja vi får väl se..."
Vi log och sedan gick han, bort mot utgången och försvann. Själv såg jag poesin som lagt sig över vattnet utanför, Stockholm i sin prakt, kände mig duktig, för en gångs skull, vet inte om det berodde på det råd jag gett min vän eller om det bara var avhängigt det att jag satt där, njöt av stunden, kände att det goda i livet inte behövde vara så långt borta och att när det väl kom fram, så var det värt all väntan, all leda och möda och tristess. Det kändes liksom… helt okej.

Skriven av: nicrah87

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren