Publicerat
Kategori: Relationer noveller

MOLLSKINSJACKAN

Mollskinnsjacka jag kommer ihåg ordet från en gång, en sensommardag när jag inte ännu hade fyllt sex år. Jag hade åkt med mamma in till stan och skulle vara med pappa på hans jobb hela dagen. Min mamma måste in till stan och göra sig fin i håret. För vi skulle åka på sommarfest till Soklot. Där skulle vi träffa min farbror som skulle flytta till Sverige. Han hade fått ett bra jobb där som byggmästare.
Jag undrade vad hon skulle göra med håret, kanske permanenta som hon gjorde ibland och då var hon fin länge. Pappa och jag gick till farbror William när vi skulle klippa oss. Han var ingen riktig frisör utan vi gick dit på kvällen. Jag tror att han arbetade på fabrik på dagen, men han hade saxar och en klippmaskin som luggade ibland så det lossade tussar med hår. Pappa kände honom sen kriget. Man satt i finrummet pappa fick sitta på en stol framför spegeln. Jag som var liten fick sitta på en pall uppe på ett lågt bord. Ibland var det flera som skulle klippa sig och då tog det lång tid för man rökte papyrosser och pratade om sånt som hänt förr och så pratade man om kriget. Kriget fanns det mycket att prata om, det var om bomber och om fienden som skjutit med gevär så människor dog. Det fanns alltid mycket att säga om kriget och ingen verkade vara glada när de pratade om det. Var det kanske så när man blivit vuxen att man bara mindes allt som hade vart sorgligt och inte det som var roligt som sommaren oftast var. Ja det fanns ju åska på sommaren och det var inte roligt, för då var jag rädd. Var det kanske lika med kriget där bomber dundrade och blixtrade. Man mindes ju altid sådana saker som skrämde.
Så jag hade åkt bakpå cykeln med mamma, själv hade jag ingen egen cykel. Jag var för liten för att kunna använda en stor cykel och inte var jag så bra på att cykla heller. Ibland brukade vi lekkamrater öva på en gammal damcykel som vi fick låna av en storasyster till en av lekkamraterna, cyklar var dyra. Den vinglade mest och så mitt i allt åkte man i diket eller ut i åkern. Nu så hade jag suttit bakpå mammas cykel eller sprungit bredvid. Det var mest nerförsbackar till stan och när man sen kom fram till tullen och björkalle'n så var man ju nästan framme i stan.
Varför den hette tullen hade ingen kunnat förklara när jag frågade, det var ju bara en väg som övergick i en vacker björkalle' innan de riktiga gatorna började. Ja det bara hette tullen och det fick man nöja sig med.
Genom torget var gatan dessutom asfalterad. Det var fint förstod jag för då visste man att man var i en stad. Husen var rappade eller av sten och en del hade flera våningar, inte låga kyrkstugor som de flesta var på ”stranden” där vi bodde. Det hette så området kring kyrkan för länge sedan, hade mamma sagt att så hade havet gått ända in till kullen som kyrkn var byggd på. Kyrkostrand hette området där husen var, men alla sade bara ”stranden”. Stan var gammal och hade brunnit ett par gånger, så de flesta husen var nya och fina. Men det fanns ju en del gamla från förr som behövde byggas om och repareras. Det var där i ett sånt som jag skulle träffa pappa.
Han hade ett jobb som han skulle göra. Det var visst i ett hus vid Kanalesplanaden . Där han skulle byta golv i och lägga nytt för det skulle bli en ny affär i det. En ny urmakare skulle öppna affär och verkstad, hörde jag att mamma och pappa hade pratat om. Ett bra jobb hade pappa sagt. Pappa var snickare och det var inte så lätt att hitta jobb så här efter kriget som lönade sig, så pappa fick hålla sig fram och ta de jobb som erbjöds.
Jag sitter på bryggan i Gamlahamn med en smörgås i handen. Mamma hade lämnat mig hos pappa där han jobbade med att göra affären fin, med nytt golv och annat. Pappa och jag hade cyklat hit till båthuset i Gamlahamn och nu var det tid för middag, ja vi skulle äta lite medhavd mat, smörgås och mjölk. Den riktiga middagen fick vi äta till kvällen när vi kom hem och pappa jobbat färdigt för dagen.
Ja det var ju pappa som cyklade och jag satt bakpå hela vägen. Pappa hade fått besök på jobbet av han som ägde husen, det var visst mera arbete som han ville att pappa skulle göra, så vi fick åka ner och titta på ett gammalt båthus där nere vid Gamlahamn.
Vi passade på att sitta och äta vår mat på samma gång när det var vackert väder så man kunde sitta ute vid vattnet.
Pappa hade en liten väska med smörgåsar med sig med, det var den mat vi skulle äta mitt på dagen. I väskan var det också en termos i plåt med en kopp som man kunde dricka ur påskruvad, förutom paketen med smörgåsar.
Airam stod det på termosen, det visste jag för jag hade fått det stavat för mig av mamma.
Snart skulle jag nog kunna börja läsa själv trodde jag, men skriva var svårt. Jag försökte ibland med en timmermanspenna och ett utslätat papper från någon gammal påse. Det ville inte bli riktigt bra, men jag skulle snart börja i skolan och då fick man lära sig.
Pappa hade en egen påse med stora smörgåsar med ost i kassen och jag hade en mindre påse med två mindre smörgåsar, lördagskorv var det på dem. Mamma hade gjort i ordning till oss båda, då hon visste att jag skulle äta mat tillsammans med pappa.
Jag tyckte inte att ost var gott, den luktade så konstigt. Mamma hade också lagt med en lemonadflaska, en sån med patentkork och lindat in den i lite tidningspapper. Jag undrade om det varit röd eller grön lemonad i den, men nu var det mjölk som pappa och jag delade på. Pappa drack ur termoskoppen och jag ur flaskan. Det var gott.
Pappa hällde upp lite kaffe i koppen och tände en papyross. Han rökte smala papyrosser som hette Klubb 77. De var bra sa han, för de fanns i en ask av hårt papper som man kunde skriva på. Nu satt han och ritade något på baksidan av asken och jag passade på att gå ner på flytbryggan och titta efter om det syntes någon fisk. Inte för att jag hade något metspö med mig men det var väl ändå bara Mört eller Id som fanns här inne så nära land och det var ingen bra matfisk, men det var ju ändå roligt att få något när man metade.
Kanske fanns det något kvarglömt metspö i båthuset som pappa skulle titta på. Mask kanske man kunde hitta i skuggan av alarna som växte lite högre upp. Nu reste sig pappa och plockade i hop matresterna och lade dem i kassen. Ropade att , nu går jag in i båthuset och ser vad det är som jag skall göra framöver. Han viftade och pekande mot båthuset, du kan stanna utanför om du vill skrek han, det är så mörk där inne innan jag öppnat portarna.

Vi började cykla tillbaks mot stan, pappa hade sitt jobb att fortsätta med, han verkade inte så nöjd med det här som han tittat på. Jag undrade vad som var fel. Vi hade stigit av cyklarna vid en liten uppförsbacke och gick tillsamman uppför.
Här inne bland träden på en låg kulle var gravgården. Kyrkan låg mitt i stan, men de hade gravgården en bit utanför. Jag frågade pappa om vi skulle gå till morfars grav, men han tyckte att det fick bli tills vi hade mera tid och mamma var med.
Här inne bland de lummiga träden i en av gravarna låg morfar och mammas bror, min morbror begravda. Det var en liten gravkulle med fint grus ikring som mamma brukade kratta i mönster. Vid huvudändan av graven stod som ett kors av en grova järnstänger som satt fast i en fyrkantig sten. Överst på toppen det ett litet kors i förgyllt järn och under det en målad järnplåt som var rullad i övre kant. Det skulle se ut som det var ett pappersark. Där stod namnen på de som bodde i graven skrivna, men nu hade den vita färgen börjat falla bort för plåten rostade i den fuktiga luften från havet och det syntes bara lite av texten. Pappa och mamma hade pratade om att låta måla om den så att andra också kunde se vem som bodde där.
Vi var hit några gånger varje år och tittade till graven. På våren städades det och gjordes fint och till midsommar gick vi också dit och mamma planterade några gröna växter som inte behövde att man tittade till dem så ofta. Innan vintern fick graven ett täcke av granris och en vitmosse krans, som vi bundit själva av mossa vi plockat från skogen.
Mormor var också död men hon låg begravd på kyrkogården vid kyrkan på ”stranden”. Där låg gravgården runtom kyrkan och det var nära att gå och titta till graven då vi bodde ganska nära kyrkan. Där hade mamma planterat mera blommor på den lilla kullen, för hon kunde sköta den bättre.
På mormors grav var det en marmorplatta med guldbokstäver med hennes namn. Marmorplattan var vacker och den stod på en sned järnställning. På den gravgården låg också farfar och farmor, men den graven skötte min faster, hon som bodde kvar i farfars hus pappa och mamma bodde i ett nybyggt hus. Det hade pappa byggt när de var nygifta.
Till vintern lade vi ett granristäcke på mormors grav och städade bort gamla sommarblommor. Mormor grav fick en fin krans av vitmossa likadan som den vi gick med till graven i stan. När det blev jul och var dags att gå till julottan så brukade pappa ta med lillajulgranen och en glaslykta med ett jus som vi tände.
Det var ju mörkt på morgonen innan julottan började och det lyste så fint på graven och på de flesta andra gravar som också hade tända ljus . Jag brukade undra om mormor och de andra såg hur fint vi hade gjort för dem nu när det skulle bli jul.

När vi åkte sista biten till stan tänkte jag på när vi varit inne i båthuset. Pappa hade låst upp hänglåset på en liten sidodörr. Sen öppnade han den stora porten så att det kom mera jus ditin.
Vi gick in i skumrasket och det silade in lite ljus mellan springorna i bräderna och snart såg man skapligt där inne. Det var stort och nästan skrämmande. Längst upp fanns en stor motor med en bred rem drev ett stort jul från vilket det gick ut flera grova kättingar. Det var snedställda grova stockar på varsin sida mot väggarna eller rättare sagt mot de timrade bryggorna som gick utefter väggarna ut mot vattnet.
Båthuset var stort, pappa kallade det slipen ibland och förklarade sen att man hade dragit upp båtarna längst upp så att de inte stod i vattnet när man behövde måla och reparera dem. Kanske man också hade byggt nya båtar här inne förr när man byggde stora båtar i trä. Båtar med flera segelmaster.
Vi gick ut mot vattnet på en av de stora bryggorna, där var arbetsbänkar fastsatta i väggen och på dem låg gamla trasor och färgburkar uppstaplade. De fanns också spännande trälådor med gamla gejer i. Några gamla verktyg låg det där liksom och bara väntade och det hängde saker också på väggarna. En stor slägga stod på golvet, jag försökte lyfta den men orkade inte. Han som släggade med den måste ha varit mycket stark.
Pappa tog bort lämmen från en mindre dörr så att han kunde gå ut på bryggan som han skulle titta på, den var sned och ranglade, en del pålar verkade vara helruttna. Bryggan gick ut till en stor stenkista som den med var sned och vind. Jag fick inte gå ut på bryggan, men pappa gick försiktigt ut på den och kom snart tillbaks. Han tog fram papyrosslådan och skrev något på den.
Vi var tydligen klara och han hade sett vad han ville för att kunna berätta vad som måste göras. Vi gick in genom dörren och då såg man nästan inget för det hade varit så ljust där ute. Pappa stängde igen dörren och satte lämmen för. När han gjort det så tittade han in mot hörnet och upp på väggen. Han såg förvånad ut och lyfte ned något som såg ut som en jacka, vände och vred på den.
Med förvåning i rösten sa han; Det är ju pappas mollskinnsjacka. Han räckte fram den och jag fick känna på den, den var nästan som tyg men smidig och mjuk. Vad är det; frågade jag. Det är din farfars mollskinnsjacka som, han köpte i Amerika när han var där, den är av hjortskinn.
Han försökte sätta den på sig, men den var ganska mycket för liten. Farfar hade visst inte varit så lång och axelbred som pappa. Han såg i varjefall ganska liten ut på korten jag sett då han stod bredvid sina söner. Pappa hängde upp jackan på knaggen och jag undrade om han inte skulle ta den hem. Men fick till svar; att nej har den hängt där så länge, så hänger den nog bra där den hänger. Men jag såg att han vände sig om ännu en gång och tittade mot den när vi gick ut mot dörren för att stänga och låsa om oss.
När vi kom till pappas jobb väntad mamma på oss och var fin i håret. Men jag förstod att pappa nog skulle komma hem sent ikväll för det hade gått ganska mycket tid i onödan för att titta på det nya jobbet. Det gamla jobbet skulle ju bli klart så fort han bara kunde.

Skriven av: Bo Nystrand

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck