Mona Drunknare

Mona Drunknare

Har ni någonsin stått i en vik en solig sommardag, med vatten slingrande runt hela kroppen, sänkt ner huvudet under ytan och sett solstrålarna brytas genom vattnet? Sett hur ljuset dansar omkring er, hur det gnistrar och sprakar, just som eld? Hört ljuden mattas av till att vara som kilometer bort? Mona ser och Mona hör och Mona vet att världen aldrig har varit större och vackrare än såhär. Hon vet det nu, för hon har aldrig i hela sitt liv sett någonting så vackert som det hon ser nu. Aldrig förut sett den klarblå himlen dansa så vackert som den gör där hon ligger stilla på havsbotten med ryggen i den mjuka sanden. En fisk simmar förbi. Mona tror att det är en abborre, för fler fiskar har hon inte riktigt lärt sig vad de heter än. De har just börjat lära sig om fiskar på dagis och Mona tycker redan att det är jättespännande. Det är nog det bästa hon vet, att lära sig om fina fiskar.
En gång tidigare under sommaren hade hon varit ute med sin pappa i båten för att fånga fisk och hon hade haft på sig sin nya, fina flytväst. Den var orange och lyste nästan mer än solen, tyckte hon. Pappa hade sagt att det inte bara är snyggt med flytväst, utan man måste ha den på sig om man åker båt. För om man inte har det och ramlar överbord, ja då kan man drunkna.
Det är därför det är sån tur att hon bara är och badar nu, för då behöver man ingen flytväst, det blir så kallt och vått då. Dessutom skulle hon ha flutit med flytvästen och då hade hon ju inte fått se detta; den vackraste plats på jorden.
På stranden sitter Monas syster och ritar i den blöta sanden med en glasspinne. Monas glass ligger slängd i sanden vid mammas fötter lite längre upp. Hon ville inte ha den, hon ville mycket hellre bada. Hon skulle egentligen bett mamma hålla den så hon kunde äta den när hon kom upp, men mamma sov och hon ville inte störa.
Vattnet är varmt och smakar inte sådär jättemycket salt. Inte sådär som när de var utomlands, fast det kommer Mona knappt ihåg, när hon fick vatten i munnen och bara grät och grät och vägrade bada något mer under hela veckan. Det här vattnet smakar nästan gott. Egentligen tycker Mona att saft är godast, men när det är riktigt varmt som idag, då kan vatten vara nästan lika gott.
Mona känner sig sömnig, ögonen är tunga och kroppen är alldeles matt. Hon sluter ögonen och drömmer om fiskar och glassar och om mamma och om vita moln och om änglar som är fina som bokmärken.
Hon drömmer om hur en skugga sänker sig över henne där hon ligger på botten. Skuggan rycker till och röster börjar ropa och skrika. Stora starka händer tar tag i hennes späda armar och drar och sliter, först åt olika håll men sedan rakt upp ur vattnet.
Monas ansikte är blekt och hennes läppar är blåa som av blåbär. Mona tycker att det är lite synd att de inte tog tag i henne lite tidigare, för de bär in henne mot stranden, medan hon själv är på väg åt ett helt annat håll. Om de hade kommit lite tidigare så kunde hon kanske ha följt med kroppen, men nu ser hon den från så långt ifrån, buren mellan fyra pojkar med vattnet stänkande omkring dem.
Stranden är lång, bred och alldeles gyllengul. Monas mamma har vaknat nu. Hennes överarmar är röda; brända av solen och hon trampar rakt i Monas glass när hon springer mot vattnet. Hon möter pojkarna en bit ut i vattnet och sliter Mona ur deras armar. Hon tar henne i sin famn och lägger dotterns bleka kind mot sin egen. Tårarna är saltare än vattnet de står i och det kommer en droppe blod från Monas näsa som landar på hennes mammas axel.
Mona. Mona Drunknare. Mona Ängel.

Skriven av: Hugo Lindmark