Money, money... money?

Stormen rasar och det är som om allt annat i världen tystna inför dess kraft. Bromsarna på den lilla bilen skriker när den stannar precis utanför den lyxiga och isolerade villan.

Den unga kvinnan stiger ur bilen och hennes dyra klackskor sjunker ner i hålet på vägen som fyllts med regnvatten. “Usch”, utbrister hon och blir arg när hon kom ihåg att de inte hade råd att fixa det här jävla hålet. Hon använder sin handväska för att skydda sin dyra nya frisyr från skyfallet, men den är för liten för att göra någon nytta. I samma ögonblick som hon stiger ut ur bilen och stäng dörren, trycker föraren så hårt på gaspedalen att bilen snurrar en stund på vattnet och sedan accelererar så snabbt att en våg sprutar bakom den och till slut träffar kvinnan på hennes vänstra sida. “Jävla idiot”, säger hon högt och förbannar sin otur att hon är tvungen att ta en Uber i stället för sin dyra bil. Det är billigare, nuförtiden, att åka Uber än att köra sin stora bil som är parkerad precis bredvid villan. Hon gör några steg tills hon når dörren, svära över sin otur igen att de inte hade haft råd att avsluta konstruktionen av entrétaket och nu är hon genomblöt. Hon låser upp entrén och stiger in i huset, som är ovanligt tyst och mörkt. Hennes ögon vandrar runt i rummet, försöker anpassa sig i mörkret. Hon urskiljer till slut en silhuett i köket och när rummet lämpligtvis blir upplyst av en blixt, ser hon sin man. Täckt av blod. Håller en kniv. Tittar på henne med en arg blick.

Hon börjar genast skrika. Med skakiga händer försöker hon hitta sin mobil i handväskan och när hon äntligen gör det, trycker hon 112 på skärmen, men hon inser snabbt att täckningen i detta område är i princip obefintlig. Hennes man står fortfarande där bakom köksbänken. Tack gode gud att han inte är efter mig, tänker hon. Hon har fortfarande tid att springa till telefonen på den andra rummet och ringa efter hjälp. När hon äntligen når telefonen, slirar hennes nu blöta skor, och hon faller. Hon skriker igen, delvis överraskad av fallet och delvis från bilden i sitt huvud av sin man som håller en kniv och ser hotfull ut. Herregud! Vem vet vem han har dödat, tänkte hon. Från minen i hans ansikte drog hon slutsatsen att hon med största sannolikhet skulle bli den nästa! Hon lyfter på luren, trycker på rätt knappar men kom snart ihåg att de inte hade betalat räkningen och telefonen är död. Precis som hon själv skulle vara om några ögonblick, eftersom hon nu inte har något sätt att ringa efter hjälp.

Två minuter innan allt blev mörkt och tyst, i denna lyxiga och isolerade villa, tryckte maken på play på sin mobil och snart fyllde rösterna från Agnetha och Anni-Frid rummet. “Jag jobbar natt, jag jobbar dag, Så räkningarna klarar jag” ekade i det stora och nästan tomma huset när han placerade den stora fisken på köksbänken för att förbereda den. Han kände sig så glad över att ha lyckats få tag på denna underbara och dyra fisk att laga till sin fru som en överraskning. De hade inte haft en ordentlig måltid på länge. De hade inte råd med det, men den här gången var det annorlunda. Det var en fest.

“Det är hårt” sjöng han genom tänderna medan han greppade kniven från lådan och vände sig till fisken som fortfarande var mycket färsk. Så färsk att den ryckte till några gånger men han lyckades hålla den. Han var redo att börja skära den, men kom på att han inte hade någon skärbräda under, så han gick och letade efter en. När han äntligen hittade en som var tillräckligt stor, kom han tillbaka till disken, lyfte fisken med en hand och placerade brädan på bänken.

“Ja, allt jag drömt om ska jag få” fortsatte från mobilens högtalare när han gick för att placera fisken på skärbrädan, men fisken var inte nöjd med det. Den ryckte och flaxade så hårt att han inte kunde hålla den med en hand, eftersom han fortfarande höll kniven i den andra. Fisken sprattlade runt på köksdisken. Den började vrida sig och rycka, och slog bort saker från bänken. Först var det kokboken som flög av bänken. Sedan var det en flaska olivolja, sedan en stor glasburk med några svarta bananer i, som orsakade en högljudd explosiv krasch när den träffade golvet. Sedan lyckades fisken hitta en öppen burk med tomatsås, välte den och bestämde sig för att ta ett bad i den, och sprutade ut den röda vätskan över hela bänken, köksgolvet och till och med på mannens vita skjorta.

“Aha, aha, jag kan leva i flärd” skrek mobilen, medan mannen försökte hålla fisken under kontroll utan framgång. “Säg det som man inte kan i rikemannens värld” sjöng de två fina damerna när han till slut lyckades få tag på fisken och kastade den i diskhon. På det sättet kunde den inte orsaka mer kaos, tänkte han, och med kniven fortfarande i handen vred han på kranen vid den andra diskhon, med tanken att han kunde tvätta bort allt kladd från sig själv och sin fina vita skjorta. Några droppar vatten rann från kranen och sedan upphörde flödet. “Jävla skit” svor han när han kom ihåg att räkningen skulle ha betalats igår och att de inte hade haft råd att betala den i tid. Han vände sig tillbaka till bänken, såg allt kladdet och tänkte att han borde städa upp så mycket som möjligt innan han kunde fortsätta med fisken. Fortfarande med kniven i ena handen, tog han en pappershandduk och försökte torka upp den största delen av tomatsåsen som var överallt. Handduken blev snabbt genomblöt och kunde inte absorbera något mer, så han tog en till efter att han hade placerat tillbaka burken och olivoljeflaskan på köksbänk.

“En man som han är svår att få, men han är allt jag tänker på” sjöng damerna glatt medan han tog ett par fler pappershanddukar och blötlade dem i den röda juicen. Han lyckades rengöra nästan allt, kastade pappershanddukarna i soporna och fortsatte sedan med att plocka upp kokboken från golvet, som blev röd från såsen han redan hade på händerna när han tog i den. “Fan” uttalade han medan han kastade den på bänken och skrapade upp några av glasskärvorna på golvet med foten. Tack gode gud att jag hade tofflor på mig, tänkte han när nästan alla bitar nu var samlade nedanför av köksbänken.

“Money, money, money, sagan sann i rikemannens värld” sjöng de fina damerna när han var på jakt efter en kvast. “Aha, aha, jag kan leva i flärd” fortsatte de när allt plötsligt blev svart. Han blev förskräckt över att ljuset slocknade och sedan kom han ihåg att även elräkningen var obetald eftersom de inte hade haft råd att betala den i tid. Han halkade på en glasbit och föll på rumpan. “Usch, för sjutton” sa han, men han var tacksam över att han tidigare hade sopat upp glasbitarna och inte hamnade på dem just nu. Han satt på golvet en stund medan sången långsamt tystnade och väntade tills ögonen vant sig vid mörkret. Sedan reste han sig upp. Medan han stirrade på allt kaos som fisken hade orsakat, hörde han ljudet av en bil som accelererade, ljudet av vatten som skvätte och strax därefter ljudet av dörren som låstes upp.

Åh! Äntligen är min fru hemma, tänker han. Hon kan förmodligen kunna hjälpa mig med allt detta kaos men, som det verkar, är den fina middagen som jag så glatt hade planerat nu inställd.

Han kan dock inte förstå varför hon skriker.

En cello börjar skrika från hans mobilen och snart efter Uno Svenningssons röst börjar sjunga “Under ytan, finns stora och små”. Han inser att han fortfarande håller i kniven och att hans skjorta fortfarande är full av rött stänk. “Under ytan finns det skratt och gråt” försätter Uno och maken tänker oj, haha... Jag hade planerat en överraskning för henne men inte att se ut som en mördare! Han måste lugna ner henne men hon är redan i det andra rummet och ligger på golvet nära telefonen.

“Det finns mycket där som händer som vi inte kan förstå” sjunger Uno melodiskt precis innan maken tryck paus på mobilen och går till sin fru i andra rummet.

“Älskling, det är inte så det ser ut...” sa han men hon kan inte höra honom medan hon skriker.

Fotis M

En svenska som andra språk elev.
Fotis M är medlem sedan 2023 Fotis M har 1 publicerade verk