Publicerat
Kategori: Novell

Monster

Enda sen vi gick på dagis har jag och Evelina varit bästa vänner. Det hade alltid varit Johanna och Evelina. När vi började skolan hängde vi alltid ihop.Vi busade och skrattade. Klättrade i träd fast vi inte fick. Pratade under lektionerna..tiden var så härlig då! I fyran hände nåt. Jag trodde att hon bara var lite ledsen för att en släkting till henne hade dött, men det var mycket mer än så!

Det hela började med att vi köade till matsalen. Det gick två tvillingar i en klass under oss. De klängde alltid på Evelina. Ibland önskade jag att de bara försvann! Men det var okej för mig att Evelina lekte med dem, när hon inte var med mig. Så där, när vi stog och väntade på att få komma in i matsalen, frågade jag henne om vi skulle gå hem till henne efter skolan. Det var egentligen självklart att hon skulle säga ja. Men..det gjorde hon inte! Senare kom de där tvillingarna och frågade henne. Evelina gick iväg med dem. Jag hörde tydligt vad hon sa, ja! Det kändes som om jag hade blivit träffad av en kanonkula. Varför kunde hon inte leka med mig, men med tvillingarna?

Samma sak hände flera gånger. Sanna, Evelina och jag lekte alltid. Jag hade glömt bort det där med tvillingarna och Evelina, eftersom det inte hände igen. Men så kom den där dagen igen. Det regnade, minns jag, och alla i klassen tog skydd under ut och ingången till skolan. Ingen ville ha rast ute i regnet. Jag frågade Sanna om vi skulle leka efter skolan. Alla tre.Svaret blev ännu ett nej. Det nejet blev godkänt, för hon sa att hon var tvungen att göra engelskaläxan. Efter skolan gick jag till en park i närheten av där Sanna bodde. Jag satt på en gunga och kände mig så ensamn. Så hörde jag att nån, eller flera, gick i gruset vid gungorna. Det var väldigt konstigt, för det var helt tyst. Kanske spionerade nån på mig? Jag vände då på huvet som de flesta skulle ha gjort. Det jag såg gjorde mig inte glad. Två flickor, en svarthårig och en brunett, sprang ifrån mig. Jag kände igen dem, det var Sanna och Evelina!

Samma saker upprepades väldigt ofta. Evelina sa dumma saker om mig till sin mamma. Hennes mamma ringde till mina föräldrar och sa att jag var en ond människa som inte förtjänade Evelina som vän. Sanna hittade på undanflykter för att slippa vara med mig. När jag försökte prata med dem svarade de inte utan bara gick förbi. Skolans lärare vågade inte hjälpa mig, de var rädda för Evelinas mamma. Vi började sakta att sluta umgås. Evelina och Sanna höll ihop och snackade skit om mig till andra. Jag blev ensam. Men så hittade jag nya vänner, efter en lång tids ensamhet. Jag var så lycklig! Tyvärr visade jag det på ett dåligt sätt. Jag var så blyg och feg, det är jag ju fortfarande, men då pratade jag inte lika mycket med mina vänner. Det ångrar jag nu, för då hade kanske inte nästa tragedi hänt.

Simone, Jill och Cissi hette mina nya vänner. Vi var kompisar väldigt länge. De i klassen hade inte vant sig att säga "Simone, Cissi, Jill och Johanna" utan låtsades att jag inte var med dem. Det gjorde mig väldigt ledsen, men jag fortsatte att vara med dem. Nu, efter ungefär två års tid med Simone, Cissi och Jill, har inte vår vänskap hållit så bra, Sanna har flyttat till ett annat land. I början hade inte Evelina nån, men sen stack Simone från oss och gick till Evelina istället. Hon gjorde Evelina till ett monster! Evelina tror hon är bäst. Hon är så mallig! Utan Sanna vore hon ingeting. Sanna är populärast i klassen. Därför blir Evelina också det när hon är med Sanna.

Kvar blev då Cissi, Jill och jag. Cissi och Jill älskar samma saker. De sitter ihop. Tyvärr känner jag att jag inte kan vara med dem. De älskar varandra (som vänner, alltså..) så mycket. Jag hör inte till dem. Jag är för feg.

Dagarna går och går. Evelina behandlas som självaste prinsessan i våran klass. Drottning är såklart Simone Killen jag gillar har lättare för att prata med Evelina än med mig. Alla tror på det Evelina säger om mig. Evelina fnittrar under lektionerna, och pratar rätt ut. Ibland blir hon tillsagd. Killarna busar med Evelina, nåt de aldrig gör med mig. Kanske tror de att jag inte skulle tycka det var roligt. Evelina går med näsan i vädret och gör inte det hon ska. Evelina fick fler röster än jag när vi skulle välja fram klassstödjare! Evelina fick överskåp, medan jag fick underskåp. Kort sakt har Simone förvandlat Evelina till ett monster! Ett monster som går med näsan i vädret och tror att hon är bäst av alla!

Denna text kanske inte låter som en novell. Det är ingen novell. Det är mitt liv. Allt det här är sant. Jag har bytt ut namnen till nåt annat på samma bokstav. Men händelserna är sanna. Det här händer fortfarande, varje dag. Varje dag kommer jag hem och gråter för allt Evelina gör. Har du nån att prata med? Om du inte har det vet du hur det känns. Jag känner mig övergiven, 5:e hjulet. Ingen finns till mig, jag är den som blir över. Och det är bara för en dum sak som Evelina och Simone hittade på när de gick i fyran. Ett litet bråk, som hände så ofta mellan oss tre tjejer men som alltid rätades ut och vi blev vänner, blev en fejd som aldrig kommer försvinna. För vi fick inte reda ut det här själv. Evelinas mamma la sig i. Evelina vågade inte säga ifrån. Därför blev ett litet litet bråk en stor fejd. Och den kommer aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig att redas ut!

Julia
PS. tänk på det där. Var glad att du har en vän du är med, och om du inte har det vet du att det är fler som gråter varje dag efter skolan.
Och lägg märke till att författaren varit nära till tårar, och inte hunnit kylas ner från sin ilska från skolan!
DS.

Skriven av: Julia A

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck