Mord På Gymmet

Johnny klev ut tidigt på morgonen i den gråkalla november luften och traskade iväg mot gymmet. Han tog vägen genom den stora parken som låg mellan hans bostadsområde och centrum. I vanliga fall gick han aldrig genom parken när det var mörkt. I den skumma belysningen såg de gamla ekarnas grenar ut att greppa efter första, bästa stackare som passerade och dra in dem i deras tjocka stammar. De stora buskarna utefter vägen var ett perfekt gömställe för illasinnade individer. Den här morgonen tog adrenalinet som pumpade, och tankarna som for runt i huvudet med samma hastighet som höstvindarna, överhanden. Rädslan för att gå genom parken existerade inte. Han såg sig noga omkring de sista stegen fram till gymmet. Inte en lampa tänd i närliggande lägenheter; ingen rörelse på hotellet tvärs över gatan femtio meter bort – hotellet såg nästan skrämmande öde ut. Förvissad om att kusten var klar, gick han in på gymmet.
Förutom de kvarglömda skor som alltid stod på skohyllan i foajén, fanns det endast ett par skor; ett par nya märkesskor. Perfekt! Han är här och vi är själva, tänkte Johnny och hastade iväg mot omklädningsrummet.
Han öppnade ett ledigt skåp utan att ta av sig handskarna, stuvade in ytterkläderna, bytte till träningshandskar utan att röra något annat och tog på sig träningskläderna. Spegeln i omklädningsrummet gav bekräftelsen han ville ha: En sammanbiten uppsyn och spända ådror utmed halsen – nu jävlar ska det ske!
Idag behövdes ingen uppvärmning på någon Cross-Trainer, något löpband eller någon motionscykel. Pulsen var redan tillräckligt hög. Första anhalten var maskinen för axel press. Några set på den med lättare vikter än vanligt, samma sak med triceps och biceps maskinerna. Han satt kvar en stund på biceps maskinen med knutna nävar och spända käkmuskler. Nu är det nära – jävligt nära, tänkte han. På vägen förbi djungel-gym ställningen stannade han till och körde tio chin-ups som en sista förberedelse innan han med bestämda steg närmade sig avdelningen där ”de stora” grabbarna håller till. Inga maskiner; bara skivstänger, bänkar och hundratals kilo lösvikter. Här skulle det ske.
Mitt framför den långa raden av hantlar stod aset och körde biceps-curl med en trettio kilos hantel i vardera handen och jag-älskar-mig-själv blicken fast förankrad i spegeln framför. Utsmyckad som vanligt med bling-bling smycken som skulle göra en hallick grön av avund. Han tittade på Johnny med ett överlägset hånleende på läpparna.
Flina på du din jävel med ditt kritvita, jävla Colgate leende, tänkte Johnny samtidigt som han greppade ett par tjugo kilos hantlar och började köra biceps-curl.
Lika bra att agna kroken och se om han nappar. Ju förr, desto bättre. Det måste bli överstökat innan folk börjar dyka upp. Efter flera månaders tränande på lördagsmorgnar brukar ingen dyka upp förrän tidigast vid sju-tiden; det hade han noga studerat. Gott och väl en timme till godo, och det är fullt tillräckligt när han väl nappat.
Aset greppade en tjugo kilos skivstång och stegade iväg till en bänk. Dags att ta tillfället i akt och lägga ut kroken Innan han började lägga på vikter.
”Vill du tävla i bänkpress?” sa Johnny och spände ögonen i honom.
”Skulle du … tävla mot mig?” sa han med en ton som gjorde Johnny lätt illamående.
”Ja, visst! Varför inte? Du är väl inte för feg för att anta utmaningen?”
”Du menar alltså på fullt allvar att du utmanar mig i bänkpress? Och dessutom antyder du att jag inte skulle våga?”
”Det gör jag. Och det var ingen antydan; det var en fråga.”
Hånflinet var som bortblåst. Utan hans otaliga lager av spray-tan, var Johnny helt övertygad om att rödfärgen i hans ansikte hade matchat den mörkröda färgen på bänkens dyna. Han svalde betet med hull och hår.
”Då gör vi så här. Lägg på det lilla du orkar med och kör först, sedan ska jag visa hur det går till när riktiga män kör bänkpress, din lilla skit!” fräste aset.
Precis som förutsett var han rejält uppretad. Här ska ingen liten skit komma och tro att han kan sätta en sådan fulländad skapelse på plats. Det gick nästan för lätt hittills. Förslaget om att Johnny skulle få börja var även det enligt förväntan. Hur mycket vikter han än lade på, skulle aset lägga på betydligt mer. Ingen tvekan om den saken. Bara att hoppas att han lägger på tillräckligt med vikter för att få jobbet gjort. Som det hela artat sig visste Johnny att han skulle göra det också. Fanns inte en chans att han skulle hålla igen på något vis.
”Ok, då kör vi!” sa Johnny, lade på åttio kilo och lade sig tillrätta på bänken. Han pressade upp skivstången, reste sig och sa: ”Då var det visst din tur.”
”Skulle vi inte tävla? Trodde inte vi skulle värma upp innan vi började.” Sa aset och lade på hundratrettio kilo med ett hånflin. Han pressade upp skivstången, tittade på Johnny och sa: ”Nå? Ska vi börja på allvar nu?”
På med hundra kilo. Mer än så skulle han inte orka lyfta, men det var av ringa betydelse den här dagen. Han pressade upp stången och det var en hårsmån från att gårdagens Pulled Pork kom ut bakvägen. Skönt att han inte fick se mig misslyckas, tänkte han.
”Vilken jävla nolla”, sa aset och skakade på huvudet. Och nu var han om möjligt ännu mer uppblåst. ”Nu är det dags att börja på allvar. Flytta på dig!”
”Visst”, sa Johnny och ställde sig bakom bänken. Nu var det dags. Vilken vikt han än valde att lägga på, skulle det vara fullt tillräckligt för att få jobbet gjort; det var han helt säker på. Pulsen steg och adrenalinet pumpade på.
Aset lade på hundrasextio kilo, tittade på Johnny och lade sig tillrätta på bänken. Skivstången var sakta på väg upp. Han stönade, pressade på och lyftet var fullbordat.
Just i det ögonblicket när han pressat upp stången och nästa steg var att luta stången lite bakåt och släppa ner den på bänken igen slog Johnny till. Med ett fast grepp om stången, tryckte han nedåt med hela sin kroppsvikt, på nittiofem kilo, till hjälp. Stången träffade perfekt på hans struphuvud – ett krasande ljud hördes. Han fortsatte att pressa på nedåt tills hans gurglande ljud i jakten på luft tystnat. Johnny kontrollerade noga hans puls. Inte ett livstecken. ”Nu har du langat din sista Anabola Steroid, ditt jävla as!”, sa han tyst för sig själv och gick med snabba steg mot omklädningsrummet.
Vid ytterdörren vände han sig om en sista gång, blickade ut över trapporna ned till träningslokalerna och sa tyst för sig själv: ”Nu har det skett!”
På vägen hem for tankarna runt än mer – om möjligt – än på ditvägen. Men samtidigt spred sig en känsla av att ha utfört det hela enligt plan. Det hade gått exakt som det var tänkt; det hade till och med gått bättre än planerat. Ingen förbipasserande på ditvägen och ingen förbipasserande på hemvägen. Inga vittnen.
Efter en stadig frukost bestående av havregrynsgröt, ägg och apelsinjuice, klev han in i duschen och tog den längsta duschen i sitt liv. Han tvålade noggrant in varenda millimeter av sin kropp flera gånger. Han kände hur benen började skaka, för att sedan till slut ge vika. Det kändes som hela badrummet snurrade runt som en karusell, som tur var fanns det ett räcke längs med ena väggen att greppa tag i med ena handen och med den andra handen greppade han badkarskanten. Han satte sig sakta ned i badkaret och andades tungt. Tio minuter senare, eller det kanske var en halvtimma, kvicknade han till och kravlade sig ur badkaret.
Nyduschad och ombytt satte han sig i soffan och började fundera på om allt hade gått så perfekt som han kände att det gjort på väg hem från gymmet. Kan det ha varit så att han missat något på grund av adrenalinet som pumpade, från det att han gick ut vid fem-tiden på morgonen fram tills dess att han satte sig i soffan nyss? Var det verkligen inte en enda levande själ som sett honom på vägen till och från gymmet?
Vägen till gymmet går förbi en hel del hyreshus, och vid den tiden delas det säkerligen ut morgontidningar. I ett av hyreshusen som ligger efter vägen är det enbart pensionärslägenheter. Pensionärer är morgonpigga och nyfikna om de hör något – som till exempel ett tidningsbud. Hur var det med det nybyggda hyreshuset på åtta våningar med enbart studentlägenheter, som ligger i hörnet i samma kvarter som gymmet, längs med gatan hundra meter söderut? I det huset är det inte alls omöjligt att det var någon som fortfarande inte kommit i säng, eller att någon skulle börja jobba för att dryga ut den skrala studentkassan.
Han vaknade av ett plingande ljud ett par timmar senare. Yrvaken satte han sig upp i soffan och undrade vad som försiggick. Det ringer på dörren. Konstigt, han har bott här i två år och det har aldrig ringt på dörren en lördag förmiddag om det inte var uppgjort i förväg att någon skulle komma på besök. Han hasade ut i hallen och kikade försiktigt genom titthålet i dörren. Där stod en äldre herre och en snygg brud. Han öppnade dörren.
”Johnny Harris?” Frågade mannen med ett allvarligt uttryck i ansiktet.
”Jaa … visst, det är jag. Vad … vad gäller saken?” sa han och undrade samtidigt vad han som pratade höll i ena handen.
”Vi kommer från polisen”, sa han och visade upp polisbrickan han höll i handen, ”mitt namn är Martin McBrain och min kollega heter Evelyn Hansen. Får vi komma in?”
Johnny släppte in dem och visade dem vägen till köket. Han kunde inte riktigt greppa situationen. I sitt nyvakna tillstånd kunde han inte för sitt liv komma på vad de gjorde här.
Polisen som hette Martin McBrain spände blicken i Johnny och sa: ”Vi har några frågor angående ett dödsfall på gymmet ’Fitness Rules’. Känner du till det gymmet?”
Det kändes som hjärtat var halvvägs upp i halsen, händerna började skaka under bordet och han började få svårt att andas. Han kände hur svettdroppar började förbereda sig på att tränga igenom huden framför pannbenet. Hur f a n var det möjligt?
Då trillade polletten ner, hissen var ända uppe, den feta damen började stämma upp och det slog honom som en käftsmäll – en rak höger på hakspetsen av ”Iron” Mike Tyson och han var nere för räkning. Ett obemannat gym som är öppet dygnet runt för medlemmar, medlemmar som är registrerade i en databas, medlemmar som har ett medlemskort, ett medlemskort som även fyller en annan funktion efter gymmets officiella öppettider: Det är ju för fan en nyckel in, tänkte Johnny samtidigt som han hörde ljudet av en gonggong som sakta men säkert tonade ut någonstans långt borta.

Skriven av: J.P.