Morden

Allt var lugnt och tyst i bussen, än så länge.
Jag satt i mina tankar om Tomas.
Hans läppar, hår och underbara bruna ögon.
Det gick bara inte att slita tankarna ifrån honom.
Plötsligt hörde jag höga röstr och jag drogs tillbaka till verkligheten igen.
- åll käften för helvete! sa en ung mörk röst.
En kaxig äldre man stod vid den första röstens sida och sa:
- Äh! Håll klaffen själv.
Då sträckte den förste ut händerna ioch höll dem runt den gamles hals så att han skrek.
Jag såg med fasa på vad som hände.
Mannen föll vit i ansiktet ner till marken men reste sig snabbt.
- Hm, sa han opch satte hakan i vädret. Bäst du håller dig bättre.
Sedan gick han till andraa sidan av bussen.
Alla verkade med detta glömma allting om bråket, men inte jag.
Jag höll blicken fäst på den unge mannen, ja nog var han ung alltid.
Lik min magister.
När jag steg av busen märkte jag att det var min bästa kompis, Jannas, storasysters kompis två klasser högre än mig, magister.
Alltså, Rosannas magister.
Jag rynkade ögonbrynen och skulle just vinka när jag såg att han höll en kniv i handen.
Hade Rosanna sagt att han jagade? I så fall, varför kom jag inte ihåg det?
Jag såg skräckslaget på när han attackerade en väldigt gammal dag med en elegant kasse.
Mitt hjärta frös genast till is när jag såg hur tanten kippade efter luft.
Kristian, somn han hette, högg en gång till mot tantens strupe efter fem sekunder av tantens lidande.
PLötsligt såg Kristian upp, jag mötte hans kyliga blick.
Mina ögon fylldes av tårar och jag var fastklistrad i marken.
Jag kände sån stor tuyngande sorg för tantens skull.
Plötslit ryckte det i Kristaians hand och jag tog ett steg bakåt, krockade med dörren.
Jag snodde runt och hoppade in.
Jag måsrte hinna emd tunnelbanan!
Nej! Den kom om fem minuter, fara, fara!
Jag letade panikslaget med blicken medan hjärtat dunkade hårt.
Jag skrek till när jag såg en dam med en kasse och började gråta.
Lika gärna kan man ta arväl, tänkte jag och försökte desperat hitta ett gömställe.
Det blev plötsligt mörkt och alla skrek.
Jag gick runt i cirklar på mitt ställe och sökte med blicken efter ett gömställe - eller Kristian.
Jag hörde ett klickande ljud bakom mig och skrek högt.
- Hjälp! skrek någon och så en baby som skrek.
Någon skrattade och babygråten tystnade tvärt.
Jag svalde och lät tårarna sippra längst med kinden.
En minut kvar, tänkte jag. Sedan är du i tunnebanan!
Plötsligt så fick jag en bra idé, mina ögon hde vid det här laget vant sig vid mörkret så jag dök ner under att par stolar.
Inte mycket till gömställe eller skydd, men det var mörkt och i alla fall något, och dessutom var Kristian så lång att han nog inte skulle titta ner... eller?
Under stolen var det trångt, undersidan skrapade mot min rygg där jag satt på fötterna halvt framåtlutad.
Hela tiden andades jag snabbt och högt och pep till på varje.
Jag kände mig som Fleur.
Plötsligt så kände jag att något gick längstmed min arm, något kladdigt.
Jag tittade ner och skrek högt - för högt.
Ett litet avhugget huvud tittade på mig med stora blåa ögon, jag stirrade på den oh skrek igen.
Jsag grät och grät.
Den döda babyns huvud var just under mig.
Där, tunnelbanan!
Jag sprang frmåt och kastade mig in, där var det ljust coh folk tittade urande ut i mörker.
En flicka som var helt ensam med sin lillasyster på sju år satt vid ett hörn.
Dem kan jag väl åtminstonde försöka få att gömma sig, tänkte jag och såg med fasa på när Kristian gick in, i en annan vagn.
- Kom med här nu, sa jag och drog upp den äldsta flickan på elva år, lika gammal som jag.
- Vart då? frågade flickan.
- jag har inte tid att förklara, sa jag. Göm er bara, ni får se sen.
Jsg var en aning desperat, var jag tvungen att slå ner dem så tänkte jag göra de4t, bara det inte var någopn fara för dem.
- Nej, vänta lite nu. Se vad? frågade flickan.
- Vi har en mördare ombord, sa jag ch började svettas. Snälla, gör som jag säger och göm er, och göm flickan!
Den minsta tjejen sprang fram till mig och började gråta, den äldsta såg trotsig ut.
- Varför skulle vi tro dig?
- Gör inte det, sa jag. Bara ni gömmer er!
Jag drog ner dem.
- Vänta, Carrie är fortfarande där, utropåade den äldsta. Carrie kom hit!
Flickan med en mp3 kom fram.
-. Leker ni kurragömma, det är typiskt dig, Amanda.
Den äldsta flickan, amande stirrade trotsigt på henne.
- Sluta, och gör som hon säger, morrade jag som såg att tunnelbanan stannade.
Hoppas jag itne har rätt, tänkte jag.
Carrie visslade till en annan flicka och kröp ner under special stolarna för handikappade där vi låg.
- Vi stannar bara ett tag för att luska ut vad fan det tar åt er, sa Carrie. Ni....
Mer hann hon inte säga förrän en gnistrande kniv blev synlig precis framför näsan på henne, ur den droppade blod.
Amande täppte för sin lilolasysters ögon.
Carrie och hennes syster som jag inte heller visste namnet på såg med ens mycket rädda ut.
Jag knep ihop ögonen.
- Nej, det kan inte vara...., började jag emn slutade genast.
Jag andades snabbt, det var trångt när alla fem trängdes just där.
Plötsligt hörde sett skri och en kvinna med brunt hår föll död framför oss.
Amandas lillasyster skrek högt och som en galning.
Amanda slog handen framför hennes mun.
- Hmm.... Tyst, Emma!
Emma tittade tårögd på sin syster innan hon kurade ihop sig intill henne och blundade.
Carrie och hennes syter slet inte blicken fårn Kristian en sekund.
Från platsen sågman allting, Kristian mördade varenda en.
Bara två hållplats kvar, tänkte jag. Sen blir vi kvitt.
Men jag visste att det inte var sant, för Kristian skulle följa efter oss.
Till skolan, det var ju trots allt hans skola, nu lämnade Kristian vagnen.
Vi alla låg kvar, tills Carries storasyster kravlade sig ur.
- Herre gud, viskade hon. Vad läbbigt!
Så började hon gråta, amanda också.
Carrie såg skakad ut och emma var alldeles tyst.
Nu riktades alla blickar mot mig....
- Jag vet inte vad jag ska säga, sa Amanda. Jag vet verkligen inte....
- Vi har bråttom, var ligger er skola? avbröt jag.
- Sju hållplatser härifrån och med en buss till, sa Amanda. Hurså?
- Okej, vi går till min skola först, sa jag. Kristian är lärare där, så... Vi måste förvarna dem. När han har.... öö... Ni vet, så går han vidare.
Flickorna nickade.
- Herre gud, sa Amande och brast i gråt igen. Vi sitter i ett tåg med döda människor!
Emma var fortfarande tyst.
Vi var tysta ett tag, innan Carrie smög sig intill mig.
- Du,k vad - du - nu - heter. Vad händer om... Vi struntar i det?
Jag skakade på huvudet och tittade på dem.
- Jag tror Kristian har blivit tokig, sa jag och svalde. Om vi inte gör något, kommer han nog mörda hela staden!

Skriven av: Tamara Mäntyniemi 10 år.