Publicerat
Kategori: Novell

Mordet på Isle of Bounty

1

Den friska luften slog emot honom när han öppnade ytterdörren. Det var tidig morgon. Han gick ut. Luften kändes sval och en kylig vind blåste förbi. Solen var på väg upp och den tjocka dimman låg som ett täcke över det karga gräslandskapet. Långt bort hördes havet och hur vågorna slog emot klipporna med oerhörd kraft. Han sprang längs med en stig i riktning mot havet. Stigen var väl använd och lätt att se.

Det ser ut att bli en härlig dag, tänkte han och ökade farten en aning. Efter en stund var han framme vid havet där han brukade vända, men idag kändes det ovanligt lätt att springa, så han bestämde sig för att fortsätta en bit till. Snart började han höra måsskrik och såg hur ett tjugotal måsar cirkulerade i luften en bit fram på vägen. Skriken blev allt högre ju närmare han kom och när han såg orsaken till varför måsarna kretsade där, fick han en chock. Det kändes som magsäcken knöt ihop sig och han började må illa. Det var det värsta han sett. Den röda färgen var som en skarp konstrast till det grågröna gräset.
Blod överallt!

2

Plötsligt hördes ett öronbedövande ljud. Ett mycket starkt ljus gjorde allting vitt och sakta började synen åter komma och ljuset från sänglampan dämpas. En yrvaken kommissarie Higgins tog på sina glasögon och reste sig från sängen. Det värkte i ryggen. Sakta masade han sig fram till telefonen och svarade surt:
– Ja!
– Ursäkta att jag väckte er Sir, men jag måste be er att genast komma till stationen, sa kom¬missarie Higgins sekreterare med ängslig röst.
– Vad gäller saken?
– En kvinna har hittats mördad på Isle of Bounty, det är allt jag har fått reda på.
– Isle of Bounty! Det är ju där vi har ett ouppklarat mord. Låt mig tänka. Meddela Kriminal¬assistent Stone och skicka en tekniker till stationen så är jag där om fyrtio minuter, svarade Higgins. Och låt för guds skull inte pressen få reda på något.

Han lade på telefonen, satte sig på sängkanten och stirrade på klockan. De fluorescerande röda siffrorna visade 06:13. Han suckade, gick in i badrummet och tog en dusch. Det varma vattnet väckte honom och tankarna for iväg. Strax klädde han på sig och en stund senare satt han i sin blåa lilla Opel, vred om nyckeln och startade den. Motorn rasslade igång och det hördes att bilen hade några år på nacken.

3

Morgan Higgins var en väldigt stilig man. Han var hyfsat lång och hade vältränad kropp för sin ålder. Håret var grått och mycket kortklippt. Han hade glasögon utan bågar och en välansad skäggstubb. Hans utseende brukade gå hem hos de flesta kvinnor men olyckligtvis var han långt ifrån en charmör. Han hade levt ensam så gott som hela sitt liv och trivdes mycket bra med det. ”Inte behöver jag något fruntimmer, jag har det bra så det räcker”, brukade han säga. Han hade sitt jobb och på fritiden sitt fiske. På kvällen drack han gärna en kopp Earl Grey-te tillsammans med lite skorpor och en bra bok. Mr Higgins var uppväxt i London där han arbe¬tat i många år som mordutredare. Att arbeta i en så pass stor stad var mycket krävande och stressigt, därför hade han nyligen flyttat till det lilla fiskesamhället Heeringsbury på Skottlands västkust för att varva ner från storstadslivet. Han jobbade nu som kommissarie på sta¬dens egna lilla polisstation och det passade honom perfekt.

4

Trafikljuset slog om till rött och Higgins bromsade in. Gatorna var helt öde och ingen bil syntes till. Det kurrade i magen. Han tog fram sin mobiltelefon och ringde upp sin sekreterare för att be henne fixa frukost. Det blev grönt och han körde vidare. Polisstationen var centralt belägen bredvid ett kafé i stadens äldsta byggnad från tidigt 1700-tal som tidigare hade varit postkontor. Kommissarie Higgins parkerade utanför och konstaterade att Kriminalassistent Stone redan hade anlänt då han såg att hans ytterst originella motorcykel stod lutad mot hus¬väggen. ”Hur fan kan han köra den?”, tänkte han och traskade in.

5

Det puttrade från kaffebryggaren och en ljuvlig kaffedoft vilade i lokalen. Kommissarie Higgins tog av sig sin rock och samlade sina kolleger. Sekreteraren hade dukat fram frukost och var just nu i färd med att hälla upp kaffe.
– Gomorron allesammans, välkomnade Higgins och började bre smör på ett scones.
Han tog en tugga och fortsatte:
– Vad vet vi?
– Kvinna, mördad på Isle of Bounty, sa kriminalassistent Stone.
– Okej, har vi någon tidpunkt?
– Det enda vi vet är att larmcentralen fick samtalet av en Lee Evans som hittade liket, kl. 06.02. Personen i fråga var mycket chockad och hade troligtvis nyligen hittat henne.
– Inte mycket att gå efter, grubblade Higgins. Hur är det med förbindelsen mellan ön och fastlandet?
– Färjan står just nu i hamnen på fastlandet och första avgången är 07.30.
– Bra, då kan vi förutse att mördaren fortfarande är kvar på ön, för såvitt jag vet så är det för långt att åka för en småbåt. Vi åker med 07:30-båten och sedan stänger vi förbindelsen totalt mellan ön och fastlandet. Då har mördaren ingenstans att fly. Han kollade på klockan, den var nu fem i sju. Några invändningar?, frågade han diplomatiskt.
– Hur ska jag kunna undersöka och obducera offret utan att lämna ön, Sir?, frågade kriminal¬tekniker George Wallaby.
Det hade inte kommissarie Higgins tänkt på.
– Hm, du får ta färjan tillbaka till fastlandet med liket och rapportera till oss via telefon. Ingen annan än du får åka med båten! Vi får sätta övervakning på det. Men nu har vi inte mycket tid på oss tills båten går, sa han och tog en sista klunk kaffe. Vi får diskutera mer om den saken på vägen.

De tre polismännen reste sig från bordet, samlade ihop sina saker och begav sig ner till ham¬nen där färjan var redo att avgå. Kommissarie Higgins letade upp kaptenen och efter ett kort samtal drogs ankaret upp och motorerna igång.
– Vi beräknar att lägga till i hamnen om ca 2 timmar Sir, sa kaptenen.

6

Efter en timme hade dimman skingrat sig något och man kunde skymta ön i fjärran. Det var vindstilla och solen värmde i den annars kyliga luften. Det rasslade från kedjan när ankaret föll med full kraft ner i vattnet och landade hårt på den vassa stenbottnen. Landbryggan hissades ut och Higgins, Stone och Wallaby var nu iland på Isle of Bounty. Framför sig hade de ett tjugotal medelstora hus och några mindre villor. De var alla mycket pittoreska och typiskt engelska. Där fanns en affär med postkontor, ett apotek och ett värdshus som hette ”Den glade sjömannen”. Bredvid värdshuset fanns en fiskaffär och lukten av rökt makrill blev allt tydli¬gare. Higgins antog att alla kände alla här och därför gick han in på värdshuset och frågade efter Mr. Lee Evans som var den som hittat liket. Han fick vägbeskrivning till hans hus och poliserna begav sig dit.

De knackade på dörren och en man öppnade.
– Goddag. Mitt namn är Morgan Higgins och jag kommer från lokala polismyndigheten. Är det ni som är Lee Evans?
– Ja, det är jag. Jag har…
– Var finns liket? avbröt kommissarie Higgins. Kan ni vara så vänlig och visa oss?

De fyra männen satte sig i polisbilen och körde längs med joggingslingan mot likplatsen.
– Där framme, sa Lee och pekade mot en flock måsar på vägen.
De steg ut ur bilen och jagade bort måsarna. På marken låg en kropp. Svartklädd och nerbajsad av måsarna. Kroppen låg på magen med ansiktet nervänt mot gräset. Håret var blont och blodfläckat. Gräset som kroppen låg på var täckt av blod.

Kriminaltekniker Wallaby började undersöka och fotografera liket. Han vände försiktigt kroppen på rygg och studerade ”framsidan”. Han konstaterade att det var en kvinna på 35-40 år. Ansiktet var svårt skadat och täckt av blod så några andra fakta var svåra att fastställa.
– Usch, stönade kriminalassistent Stone. Vidrigt!
– Känner ni igen den här kvinnan Mr. Evans? Frågade Higgins.
Han tog en närmare titt, tänkte efter och sade:
– Ja, jo, det gör jag. Jag tror hon heter Jane. Jane Chiswick eller nått i den stilen.
– Hur var er relation till henne då?
– Jag kände knappt henne, träffades i affären då och då. Vi hälsade på varandra, men inget mer.
– Okej. Hur kom det sig att du hittade henne här då? Jag menar, vad gjorde du ute så tidigt?
– Jag var ute och joggade. Jag brukar göra det tidigt på morgonen. Det är bästa tiden på dyg¬net, svarade Lee.
– Har du någon som kan intyga att du var ute och joggade? Fortsatte Higgins.
Lee blev förvånad av frågan och kände att han började bli nervös.
– Nä det tror jag inte. Jag umgås inte med så många här på ön. Men vadå, är detta något slags förhör? Tror ni att jag är den skyldige?
– Jag bara ställer några frågor, svarade Higgins lugnt. Eftersom du är den som hittade henne så ser jag det inte konstigt att fråga dig först. Men nu måste jag tyvärr be dig att gå, men vi kommer troligtvis att kontakta dig igen för den fortsatta utredningen. Du kan slå en signal om du kommer på någon användbar information angående mordet. Här är mitt kort, sa kommissa¬rien och räckte det till Lee.

En timme gick och poliserna undersökte liket och brottsplatsen utan att hitta några speciella fynd. Kriminaltekniker George Wallaby förberedde transporten av liket till fastlandet och strax satt alla i bilen igen på väg till båten. Stone och Higgins vinkade av Wallaby och försäk¬rade sig om att ingen obehörig fanns ombord på båten.

7

Klockan närmade sig lunch och de bestämde sig för att ta en bit mat.
– Vad har vi? Tänkte Higgins högt. En mördad kvinna… det är allt. Vi vet att hon troligen heter Jane Chiswick men inte hur hon mördades eller varför. Hoppas för guds skull att Wallaby får fram något väsentligt inom det snaraste.
– Men vad tyckte du om joggaren då? Undrade Stone.
– Han verkade underligt nervös och det kändes som han dolde något, men det kan i och för sig vara hans reaktion på händelsen.
– Tycker du att vi ska hålla koll på honom?
– Självfallet, men prioritering nummer ett är ändå att undersöka vem Jane Chiswick var, se¬dan kan vi övergå till de möjligt misstänkta. Jag går ut och tar en nypa luft för att tänka och under tiden kan du väl se vad du hittar om Jane i vårt register.

8

När kommissarie Higgins kom tillbaka hade Stone glada nyheter.
– Hör på det här Morgan! Lord Arthur O’Connor blev ju för ett och ett halvt år sedan mördad här på ön och vårt mordoffer Jane Chiswick var tydligen gift med honom!
– Vad är det du säger? Utbrast Higgins förvånat samtidigt som han höll på att trilla av stolen. Kan det verkligen stämma? Det borde vi ha vetat om.
– De skildes två månader innan han mördades så Chiswick måste vara hennes flicknamn.
– Det var som fan, svor han. Då måste det finnas en koppling mellan morden, sa han och kliade sig i huvudbottnen. Man och fru, skilda, mördade, på samma lilla ö. Vi måste ta reda på varför de skilde sig och så snart Wallaby får fram mordvapen och tillvägagångssätt kanske vi hittar en koppling med det tidigare mordet.
– Vad gör vi nu då? Undrade Stone
– Du fortsätter leta i registren så knackar jag dörr.

9

Det visade sig vara en turdag för kommissarie Higgins. Redan av den första personen han pratade med, fick han mer svar på sina frågor än han någonsin kunde ana. Han gick tillbaka till värdshuset och berättade vad han fått reda på.

– Menar du verkligen att Lee kände Jane! Utbrast kriminalassistent Stone.
– Jodå, enligt Mrs. Hall som jag talade med hade de även ett förhållande.
– Är hon en säker källa då?
– Min intuition säger att hon är pålitlig. Varför skulle hon ljuga om en sådan sak? Hon verkar ha koll på det mesta som händer här på ön, svarade Higgins självsäkert.
– Det betyder ju kanske att Arthur O’Connor och Jane Chiswick var gifta samtidigt som hon inledde ett förhållande med Lee.
– Exakt! Arthur måste ha kommit på dem och begärt skilsmässa.
– Då gör det…
– Lee till misstänkt för båda morden, avbröt Higgins. Jag visste att han dolde något!
– Men varför dölja något sånt?
– Det måste vara för att han har gjort något som han inte borde. T.ex. att begå två mord.
– Men vad hade han för motiv vid morden?
– Det kan vara allt från pengar, arv, svartsjuka eller skulder, ja gud vet vad.
– Vänta nu. Den där Lord Arthur måste ju ha haft en mindre förmögenhet. Tänk om Lee ville åt pengarna. Låt säga att han inledde ett förhållande med Jane. Planerade och utförde mordet på Arthur. Jane ärvde pengarna och Lee lurade henne på allt. Hon kom på honom och han blev tvungen att mörda henne också.
– Intressant teori. Mycket intressant, svarade Higgins. Vi får kolla upp deras konton och un¬dersöka om det finns några utstickande transaktioner.

Plötsligt ringde det i Higgins mobiltelefon och han svarade.
– God dag Sir, det är George Wallaby. Jag har fått fram en del intressanta fakta. Kvinnan mördades runt midnatt. Kraniet är rejält skadat och intryckt på många ställen. Min teori är att hon blev nerslagen bakifrån med ett tungt föremål. Efter det har hon fått ytterligare slag mot huvudet som resulterat i en direkt hjärnblödning. Att döma av allt blod har hon fått kraftiga slag mot öronen. Mordvapnet är desto svårare att fastställa. Jag har hittat små spår av metall i skallbenet om det är till någon hjälp.
– Okej. Inga fingeravtryck?
– Nej, varken det eller hud under naglarna.
– Du ska ha tack för hjälpen. Hör av dig om hittar något mer, sa Higgins och lade på.

– Jane fick inte arvet! sa Stone exalterat.
– Hur vet du det? sa Higgins.
– Jag gick igenom tidningsarkivet och hittade en artikel om mordet på Lord Arthur. Där står att hans bror Philip O’Connor ärvde allt.
– Vadå? Hade Arthur en bror, sa Higgins förvånat.
– Ja, han var tydligen enda arvingen och Janes affär gjorde att testamentet blev ändrat.
– Alltså har vi en andra misstänkt. Honom måste vi kolla upp.
– Jag frågar bartendern om han vet något om Philip, sa Stone och gick bort till baren.

– Philip O’Connor. Han sitter ofta här. Ökänd som öns playboy, med förkärlek för kvinnor och spel. Den grabben hade det inte lätt och spelmissbrukare på köpet. Nej, tur för honom att han fick arvet, sa bartendern.
– Vet du var han bor?
– Hm, jag har för mig att hans hus ligger ungefär 200 meter bakom affären.
– Tack, svarade Stone och gick tillbaka till Higgins.

10

Precis som bartendern sagt låg Philips hus en bit bakom affären. Det var litet och ganska fallfärdigt. Den vita putsen hade flagnat i stora kakor från ytterväggarna och täckt rosenrabatterna nedanför. Framför huset stod en röd, flott cabriolet parkerad och lacken var skinande spegelblank. Higgins och Stone gick närmare. Musik strömmade ut från ett öppet fönster och de knackade på. Ingen öppnade. De bankade på dörren en gång till och hörde en man skrika:
– Jag kommer!
Tunga steg närmade sig dörren och låset vreds om. Det gnisslade när dörren öppnade sig. I dörröppningen stod en lång man med cigarett i mungipan. Han hade blåa träningsbyxor och ett vitt linne. Han var smal och blek. Han såg nyvaken ut och kisade mot det starka solljuset.
– Vem är ni? frågade Philip surt.
– Kommissarie Morgan Higgins och kriminalassistent John Stone från lokala polismyndighe¬ten. Vi är här för att ställa några frågor.
Philip gäspade och tog ett bloss på sin cigarett.
– Känner ni möjligtvis Jane Chiswick, före detta O’Connor? sa Higgins.
– Ja, lite flyktigt. Hon var gift med min bror, men vi hade inte så bra kontakt med varandra. Varför undrar ni?
– Jane Chiswick är död. Hon har hittats mördad och vi utreder fallet. Vet ni om Jane hade några fiender eller någon som möjligtvis skulle vilja skada henne?
– Död!? Vad säger ni? utbrast Philip. Äh… nej, inte vad jag vet. Fortsatte han. Eller jo. Enligt skvallret så kan det vara Lee, mumlade Philip.
Higgins ryckte till.
– Ursäkta vad sa du just precis?
– Jo jag sa att det kanske är Lee Evans. Han har uppfört sig konstigt på sista tiden och vad jag har hört är han är som besatt av Jane.
– Okej, sa Higgins lite förvånad över svaret.
Han tittade på sin kollega och sedan på Philip igen.
– Tack för hjälpen. Vi kontaktar dig om fler frågor dyker upp. Ha en fortsatt trevlig dag, sa Higgins vänligt och avslutade samtalet.
Philip drog igen dörren och poliserna promenerade tillbaka till värdshuset.

11

– Jaha, suckade Stone. Vad gör vi nu?
– Först och främst bör vi undersöka det som Philip berättade om Lee, men jag tycker fortfarande att vi ska ha ett öga på Philip, ta reda på varför han hade så dålig relation till sin bror och så vidare, sa Higgins.
Han tittade på klockan. Sekundvisaren passerade tolvan och klockan var prick åtta. Tröttheten slog emot honom som ett blodsockerfall och han gäspade.
– Nej, jag tycker att vi håller för idag, sa han och tittade på sin kollega som instämde.

De checkade in i receptionen på det lilla värdshuset och fick var sitt enkelrum. Higgins fann rummet över förväntan. En bit från sängen stod en Chesterfield-fåtölj och framför den fanns en öppen spis. Där fanns ett fönster med vacker utsikt mot havet och ett fint litet badrum med dusch. ”Ingen TV, tänkte Higgins och såg sig omkring en gång till.” Han beslöt sig för att tända brasan och snart sov han djupt i fåtöljen framför den knastrande elden.

12

Det var tidigt på morgonen. Efter en god frukost bestämde sig Higgins och Stone för att åka och förhöra Lee Evans, upphittaren och älskaren till den mördade Jane. Det var vackert väder och vindstilla. Dimman låg som vanligt tät och de första solstrålarna började spricka igenom diset. Doften av rökt fisk låg fortfarande kvar och ägaren av affären höll just på att öppna. Higgins fick en känsla av värme och välbehag. Det här var verkligen ett ställe han trivdes på.

En yrvaken och förvånad Lee öppnade dörren. Han kisade mot morgonljuset och försökte titta på kommissarien.
– Jaså, ingen joggingrunda idag? sa Higgins.
– Nej, jag hoppade över det, sa han hest och harklade sig. Kan jag hjälpa er med något?
– Ja. Skulle vi kunna sätta oss?
– Javisst, sa han och visade in dem i köket.
Han drog upp persiennerna och slog sig ner vid bordet.
– Du kanske undrar varför vi är här, men vi skulle gärna vilja ställa lite frågor angående mordet.
Higgins satte sig till rätta och fortsatte:
– Har du något du vill berätta för oss Lee?
Lee blev genast osäker.
– Nja, nä… det tror jag inte. Inte vad jag kommer på nu i alla fall.
– Du berättade för oss förut att du inte kände Jane. Hur kommer det då sig att jag har uppgifter på att du hade ett förhållande med henne? sa Higgins övertygande med en blick av självsäkerhet.
Higgins påstående träffade Lee som ett knytnävslag mitt i magen. Han började genast fundera. Hur visste de det? Vem kan ha berättat det? Vad ska jag säga nu?
– Hade du ett förhållande med Jane Chiswick, upprepade han?
Det var tyst.
– Nej, det hade jag inte, svarade han och tittade ner i sin kaffekopp som speglade bilden av ett nervöst ansikte.
– Är du verkligen säker? sa Higgins.
Tankarna for nu kors och tvärs i Lee Evans huvud. Ska jag fortsätta ljuga eller säga sanningen? Det kanske bara blir värre om jag fortsätter. Poliserna känner ju redan till hur det är.
– Ja, svarade Lee till slut.
– Ja vadå? sa Stone.
– Ja, jag hade ett hemligt förhållande med Jane.
– Sedan hur länge tillbaka? undrade Higgins.
– Inte vet jag. Ett och ett halvt år kanske.
– Okej. Då vet du vem Arthur O’Connor var. Eller hur?
– Ja, det var Janes man.
– Precis. Och han blev OCKSÅ mördad. Är det inte lite konstigt? Att du vänsterprasslade med hans fru och så blir han mördad och sedan hon. Och kvar är du.
Higgins spände blicken i Lee.
– Menar du att du tror att jag är… eller att jag har mördat dom?
– Till att börja med, så undrar jag, varför dolde du erat förhållande?
Nu gick det inte längre för Lee. Lögnerna var slut och planen borta. Han bröt nästan ut i gråt och började staka sig.
– Det var inte meningen att det skulle bli så här. Hon sa att hon såg han mörda honom och sen övertalade hon mig att hjälpa henne att pressa honom på pengarna. Hade jag vetat att det skulle sluta så här så skulle jag aldrig ha gjort det.
– Vänta nu lite. Sakta i backarna. Nu får du ta det här lite mer detaljerat.
Lee tog en klunk kaffe och försökte sansa sig. Han visste att enda utvägen var att berätta san¬ningen.
– Ähhh, Jane och jag blev tillsammans medan hon var gift med Arthur. Arthur förstod att Jane var otrogen och skilde sig därför. Någon månad efter skilsmässan skulle Jane hämta ett par saker som hon glömt hos Arthur. Då såg hon Arthur bli mördad i sitt kök med en golfklubba. Hon lyckades komma undan oupptäckt och avvaktade med att kontakta polisen för hon såg sin chans att få pengarna.
– Vadå? Vilka pengar?
– Oj. Jag glömde säga att det var Philip O’Connor som mördade Arthur. Alltså hans egen bror. Philip fick ju arvet som egentligen skulle gått till Jane. Hon var fortfarande bitter över det och såg väl möjligheten att pressa honom på pengarna. Hon övertalade mig att hjälpa till, men Philip vägrade betala. Nu vet jag inte vad jag ska tro efter allt som har hänt.
- Så du menar att Philip mördade både Arthur och Jane?
- Ja, svarade Lee samtidigt som en tår rann ner för kinden.
- Hade Jane något bevis på mördaren då? undrade Higgins.
- Ja, hon har ett foto på mördaren i sin mobil.
- Kan du plocka fram mobilen till oss? sa Stone.
- Nej, svarade han. Hon har alltid den på sig. Fann ni inte den på mordplatsen?
- Nä, hon hade inte den med sig.
- Då får vi tacka för besöket och upplysningar. Det här var till stor nytta för utredningen.

– Det hade jag inte riktigt väntat mig, sa Stone när de gick från Lee. Han tittade på sin kollega.
– Inte?
– Jag trodde helt klart att Lee var den skyldige. Eller han kanske bara ljuger för att rädda sitt eget skinn.
– Det är mycket möjligt. Vi får inte utesluta något.
– Men med tanke på vad Lee berättade. Vad har Philip för motiv då?
– Pengarna såklart. Du sade väl att han var spelmissbrukare?
– Ja, enligt bartendern.
– Jag har en teori. Låt säga att Philip hade stora skulder och var i behov av pengar. Han fick reda på att hans bror nyligen skilt sig och att Philip blivit framtida arvtagare. Philip gjorde ett spontanbesök hos sin bror och slog ihjäl honom med en golfklubba. Snabbt, enkelt och utan några bevis. Han gjorde sig av med golfklubban och väntade på att få arvet. Men planen misslyckades. Några veckor senare får han ett brev från en anonym avsändare med en bild på sig själv med en blodig golfklubba i handen och en död Arthur O’Connor framför sig. Avsändaren kräver pengar och Philip börjar luska i vem det kan vara. På något sätt får han reda på att det är Jane och stämmer träff med henne. Hon lyckas i sista sekund fly, men på vägen till Lee slås hon ner bakifrån med ett föremål. Troligtvis en golfklubba. Philip har nu gjort sig av med vittnet och tror sig vara säker men har ingen aning om att fler vet om mordet på Arthur. Nämligen Lee Evans som av ren slump hittade Jane mördad.

13

Från det öppna fönstret på övervåningen hördes avlägsna röster. Det lät som två män som samtalade. Philip O’Connor lade speciellt märke till den ena av det två. Mörk och basig med London-dialekt. Han var tvungen att titta ut genom fönstret. Där gick kommissarie Higgins och kriminalassistent Stone med raska steg mot huset. ”Vad gör dom här nu igen?” tänkte han. Han kände hur nervositeten spred sig genom kroppen. Hjärtat började slå snabbare och han tittade diskret på poliserna genom persiennerna. Samtidigt arbetade hans hjärna flitigt med att komma på vad han skulle säga till dem om de ville förhöra honom.
Nu bankade det på dörren.
Philip stod kvar.
Det bankade igen.
Philip stod i valet och kvalet att öppna eller låtsas inte vara hemma.
– Öppna dörren, det är polisen! skrek en mansröst.
”Nu eller aldrig” tänkte Philip.
– Vi vet att du är där, du kommer inte undan, skrek rösten igen.
Philip visste att han hade rätt. Förr eller senare skulle de få tag på honom.
– Detta är sista varningen. Annars blir vi tvungna att slå in dörren.
Han kände hur han darrade av rädsla men samlade sitt sista mod och skrek:
– Jag kommer!
Han travade nerför trappan och öppnade ytterdörren.
– Hej igen, sa Higgins. Vi skulle vilja ställa ytterligare några frågor. Går det för sig?
– Jodå, kom in. Jag skulle precis sätta på lite te.
Medan Philip satte på tevattnet, slog sig poliserna ner i soffan i vardagsrummet.
– Mördade ni Jane Chiswick och Arthur O’Connor? sa Higgins kyligt.
– Ähhh… Vad menar ni?
– Jag menar att vi har bevis på att ni har mördat båda personerna.
Nu såg Higgins hur nervositeten välde ut ur pannan på Philip i form av svettdroppar. Han vacklade med blicken och tordes inte söka ögonkontakt med kommissarien.
- Ddet kkan inte stämma, stammade han.
Philip reste sig upp.
– Nu är nog tevattnet klart, försökte han säga så oberört han kunde och gick till köket.
Tystnaden som inföll när Philip lämnade rummet var total.
Oväntat bröts tystnaden av en rivstartande bil. Poliserna for upp som skott ur soffan och sprang mot ytterdörren som stod vidöppen. Den välkända röda cabrioleten ökade farten iväg från huset. I bilen satt Philip. Men plötsligt tappade han kontrollen på bilen fullständigt. Allt gick så snabbt. Den stora eken bara stod där alldeles framför bilen. En kraftig smäll hördes och glas splittrades.
Higgins och Stone sprang fram till bilen. Philip satt livlös kvar i förarsätet med huvudet häng¬ande åt sidan.
Det rann blod nerför pannan.
Ingen puls.
Han var död.

14

En vecka senare…
Efter husrannsakan hos Philip hittades Janes mobil innehållande en bild på Philip precis som i Higgins teori. Där hittades även två golfklubbor med fingeravtryck från mördaren och blod från båda offren. Ännu en gång hade kommissarie Morgan Higgins besegrat de mörka kraf¬terna...

Skriven av: Sebastian Swärd

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren