Mordet på Sara

Orgelns mäktiga musik dånade i den lilla kyrkan. Jag satt på raden längst fram mellan mina gråtande föräldrar. Bakom mig kunde jag höra snyftande släktingar och div gråt. När orgeln tystnade reste sig prästen upp. Hans entoniga röst försvann bland snyftningarna och gråten, och jag slutade lyssna. Jag hörde enstaka ord om fred och lycka, och kunde höra mamma snyfta. Det enda jag kunde tänka på var Sara. Min fina lillasyster Sara. Som nu låg död i en kista framför mig.

Efter begravningen hade vi åkt hem innan alla andra. Mamma grät tyst hela bilresan hem. Pappa höll så hårt i ratten att hans knogar vittnade. Ingen sa något. I flera dagar var vårt hus tyst. I vanliga falla hade Sara sprungit runt och lekt, pappa och mamma hade antagligen skrattat med henne. Men nu var det tyst. Helt tyst. Vi hade knappt yttrat några ord sen begravningen för ett par dagar sen.

Men en dag, tre dagars efter Saras begravning, hördes en högljudd knackning från ytterdörren. Pappa öppnade och möttes av två polismän i uniform. De sa att dem var här ”Angående mordet på Sara Ljung” Jag kände hur hela jag blev till is. Ett lätt illamående kom. Pappa välkomnande de två poliserna in till vårt lilla, stökiga kök.

Först frågade dem mamma och papp frågor. Jag kunde höra mammas kvävda gråt och pappas dova röst när de svarade på polisernas frågor. ”Hon skulle gå hem till en kompis. Hon gick kanske runt fyra på eftermiddagen” Långsamt smög jag ner för trappan för att se på. Precis då hördes mammas röst. ”Sebastian dem vill prata med dig” Skräcken spred sig i hela kroppen. Varför ville polisen prata med mig?

Poliserna tog anteckningar medans vi pratade. Den ena polisen hade en konstig handstil. Den var liksom helt kantig, som att han nyss lärt sig skriva.

Som att han hade läst mina tankar sa en av poliserna; ”Vi behöver prata med alla närstående, det är en vanlig procedur”. Jag nickade tyst och satte mig mittemot dem vid köksbordet. Mamma tog min hand när poliserna började fråga frågor. Dem frågade vart jag hade varit, med vem och om jag hade sett Sara någonting under kvällen. ”Jag var med en kompis. I parken. Jag trodde Sara var hemma”. Jag ljög. Och jag tror poliserna märkte.

Efter poliserna hade går satt jag i mitt rum. Jag kastade mig på sängen, helt utmattad av sorg. Men jag hörde något prassla under mig. Irriterat reste jag mig för att se vad det var. En lapp. En noggrant ihopviken lapp som låg på mitt täcke. Nyfiket vecklade jag ut den. Jag vet vad du har gjort. Stod det i konstig, kantig handstil. En kyla spred sig i kroppen. Det var en av poliserna som hade skrivit det. Polisen tror att jag har mördat min egen lillasyster. Jag fick svårt att andas. Rummet snurrade runt mig.

Det fortsatte komma poliser till vårt hus. Frågade mer frågor, samma frågor. Men jag fick inga mer lappar. En dag slutade det komma poliser. Mordet på Sara las på is. Till och med poliserna hade gett upp på att lösa det.

Nu har det gått ett år sen min lillasysters begravning. Nu lever jag och mina föräldrar som en normal familj. Vi har minnesstunder för Sara ibland. Mamma, pappa och jag. Mamma gråter, pappa brukar bli helt tyst. Och jag bara står där. Försöker svälja tårarna. Inte för att jag är ledsen, utan för att det var jag.

Det var jag som mördade Sara.

Skriven av: Iris Sadeghadeh