Mordfall: Mobbing.

Onsdagen den 2:e maj klockan 22.33 hittades den knappt 16-årige Elias Jonasson död.
Han hade tagit livet av sig.
Elias hade gått in i badrummet med en brödkniv och skurit sönder den stora kroppspulsådern i halsen.
Hans mamma hade varit tvungen att låta grannen (som var en arbetslös snickare) att bryta upp dörren med en kofot.
Hon hittade sin döde son i badkaret och han var fylld med ett mycket tunt lager rött blod.
Mamman började att skrika.

Nästa dag var polisen och deras tekniker där.
Mamman hade farit ned till en släkting som bodde i Kristianstad.
- Vad är detta för något? frågade polisen Sara Lindén sina arbetskompisar.
- Ett klassiskt exempel på ett mord, med kniv, sa poliskommisarien Anton Östermark.
- Men vad är det som har gjort så att det har blivit så här? frågade Sara igen.
Just då Anton skulle svara på det hörde de ett rop som skrek:
- Kom hit! Jag har hittat något intressant!
- Vi kommer, Roland, sa Anton och gick in i den dödes sovrum tillsammans med Sara.
Roland Westerlund, polisassistent till Anton och studerande, hade hittat ett litet tunt papper som den döde hade rivit ut ur något som kanske var ett kolliegieblock. Han visade den och det stod med gammaldags skrivstil skriven med en blyerts:

”JAG KLARAR DET INTE MERA. JAG GÅR OCH TAR LIVET AV MIG NU.”

- Vad menas med det där? frågade Sara.
- Jag vet faktiskt inte, sa Roland och tittade på Anton.
- Inte jag heller, sa Anton och suckade.

På kvällen var Anton på polisstationen. Han satt vid sitt bord och tittade på pappersbiten. Orden ekade hela tiden i hans skalle.
- Vad är det som gör så att en ung kille bestämmer för att ta livet av sig? tänkte Anton. Hade han problem med läxorna? Nej. Hade han råkat i trubbel med någon lärare och rektor? Nej. Men vad kan det då vara då?
Just då han skulle tänka ut mera så somnade han.
Då började han att drömma och där fick han syn på två stycken stora elaka grabbar som gick på en liten och svag kille. De slog och sparkade honom så mycket att han dog.
- Vakna, sa en röst.
Anton vaknade och fick syn på att Roland höll i en kopp kaffe.
- God morgon, sa Roland igen. Du har sovit här hela natten. Vad gjorde du här?
- Jag satt och funderade på fallet, sa Anton. Just då jag började att fundera igen så…..
- Så vadå? frågade Roland.
- Följ med mig till skolan, sa Anton och ställde sig upp.
- Varför? frågade Roland igen.
- Du ska få se, sa Anton och blinkade.
Den där blinkningen betydde att han hade kommit på något och Roland följde med.

På högstadiet klass 9c hade man en mattelektion och just då matteläraren höll på att gå igenom ett nytt kapitel kom Anton och Roland in i klassrummet.
De tittade inte på tonåringarna som satt där och var tysta.
Roland tog fram ett papper ur sin ficka och han läste upp:
- I förrgår klockan 22.33 hittades Bengt Elias Jonasson död i badrummet. Han hade skurit upp den stora kroppspulsådern i halsen och sedan blödde han ihjäl sig.
- Nu vill vi intervjua med er en i taget, sa Anton och tog fram en klasslista ur sin jackficka. Vi börjar med: Emilia von Beethoven.

Anton och Roland var i ett grupprum tillsammans med Emilia och de var väldigt tysta.
- Okej, sa Anton och satte igång en bandspelare som fanns där på ”record”. Kan du berätta för mig om en sak: Hatade du Elias?
- Nej hur så?
- Vi vet att han tog livet av sig på grund av att han hade blivit mobbad en längre tid, sa Roland.
- Det var inte jag, sa hon. Jag var hans flickvän Men det var Peter Bergdahl som mobbade honom.
- Okej, sa Anton och ständge av bandspelaren. Hämta in Peter Bergdahl.
Peter Bergdahl kom in och satte sig ned.
- Okej, sa Anton och satte på bandspelaren en gång till. Emilia sa att det var du som mobbade Elias. Är det så?
- Nej, skrek Peter. Tror du att jag är så dum att jag vill mobba en av skolans bästa?
- Förlåt då, sa Anton och tystade ner honom. Vet du vem det var som mobbade honom då?
- Jo, sa Peter och tänkte. Det var Klaus Reipensnaurt som gjorde det.
- Okej, sa Anton och stängde av bandspelaren en gång till. Hämta hit Klaus Reipensnaurt.

- Hur går det? frågade Sara.
- Går åt helsicke, sa Roland och slet sig i håret.
- Alla har gett oss upplysningar som är felaktiga och det gör oss förvirrade, sa Anton och rökte en cigarett.
- Hade han något handikapp? frågade Roland.
- Jo, sa Sara och började att titta igenom en pärm som hon hade om just Elias. Han led av Aspbergers syndrom och en liten släng av Tourettes syndrom.
Plötsligt ställde sig Roland upp och tog fram en telefon ur sin ficka. Han ringde ett par nummer och höll den mot örat.
- Hallå, sa Roland. Det är Roland Westerlund, polisassistent. Jag undrar en sak: Hade Elias någon flickvän? Jaha. Jaha. Okej, tack. Det var allt jag ville veta. Mors.
- Vem var det du ringde till? frågade Sara och Anton.
- Det var Elias mamma jag ringde till, sa Roland. Hon sa att han inte hade någon flickvän.
- Kan du förklara vad du menar med det där, sa Anton.
- Jo, sa Anton och ställde sig framför en white-board och började skriva på den. Han led av Aspbergers syndrom och då man gör det stänger man ut allt som man inte tycker om och koncentrerar sig på en enda sak, eller flera saker om man bara har lite.
- Han led också av Tourettes syndrom, sa Anton som ställde sig upp och började att skriva på white-boarden. När man har det handikappet så får man tics som pågår för resten av ens liv.
- Så ni menar att han var en smart kille som blev utfryst men av vem? frågade Sara.
- Jag vet en, sa Anton. Kom med mig.

Anton, Roland och Sara stod utanför en dörr och Anton knackade. Ut kom en lång man med ett långt skägg.
- Vad vill ni? frågade den skäggige herren.
- Vi vill prata med eran dotter Emilia, sa Anton.
- Okej, sa mannen (som var Emilias far) och ropade:
- Emilia!
Inget svar.
- Emilia!
Inget svar.
- Hon är ute i köket och håller på att göra en smörgås åt sig själv, sa fadern.
Just då hörde de ett kras från köket och alla fyra sprang dit.
När de kom dit fick de se att ena köksfönstret var sönderkrossad och Emilia var borta.
- Där är hon, skrek Sara som fick syn på Emilia.
- Efter henne, skrek Anton.
Alla sprang ut ur huset och började att springa efter Emilia.
Det var inte lätt för hon sprang fortare än alla fyra på en och samma gång.
Till slut fick de fast henne.
- Du är anhållen, sa Anton som höll på att sätta handklovar på Emilia.
- Vad har du gjort nu då? röt Emilias far.
- Ingenting som du ska bry dig om din f-n, röt Emilia ännu värre.

På polisstationen satte de sig ned i ett tomt rum.
- Varför gör ni så här åt mig? frågade Emilia. Jag är…
- Inte hans pojkvän, sa Anton. Du försöker slingra dig ur nu.
Hon tjöt och Anton sa:
- Lugna dig. Berätta om vad det var dom gjorde så att du började att hata honom och var detta ledde till.
- Okej, sa Emilia och började att gråta några droppar. Vill ni höra hur det hela ligger till egentligen? Jo, den där jävla idioten var bäst på allting i alla ämnen, förutom idrott, och han brukade alltid fjäska sig för lärarna. Dessutom brukade han peta sig i näsan så att jag höll nästan på att spy. Och en dag var jag så sur på hon och jag skrek: - Din jävla…CP. Alla hörde det och de började att reta honom och kalla Elias för CP-Elias, Idioten, Dumsnuten, Röken, ja det var många ord som kom. Till slut började många slå honom och peta på honom och göra andra saker. Jag brukade alltid titta på och log över att rättvisan hade kommit.
- Det hade den inte, sa Roland. Detta var ingen rättvisa, det där var en klassisk typ av mobbing.
- Nu har han fått sitt rättmätiga straff, sa Emilia och började att gråta.
- För bort henne, sa Anton och några poliser förde bort henne.

En vecka senare blev det en rättegång och det blev ett långvarigt möte, men man enades om en sak: att hon var skyldig.
Hon dömdes till psykiatrisk vård och tillsyn av sina föräldrar. Hon fick till och med böter på 100.000 kronor som hon skulle betala till den dödes mamma. Senare enades man också att hon skulle få fängelse i tre år då hon hade fyllt 18 år, om hon inte hade blivit bättre.

Ut ur stadshuset kom Anton, Roland och Sara ut, och där stod flera journalister som väntade på att få intervjua dem.
- Hur gick det? frågade en journalist från TT.
- Det gick bra, sa Anton. Hon erkände för en vecka sedan.
- Vad ska ni göra nu då? frågade en annan från Dagens Nyheter.
- Vi får vänta och se om det blir bättre, sa Sara.
Sedan gick de och i en bil och körde bort därifrån.
- Då var ett nytt fall löst, sa Anton.
- Jahapp, sa Sara. Där hade du rätt.

Skriven av: Adde