Morgonsrutinerna

Morgonsrutinerna


Alarmet slår kl 08.30. Jag hör hur alarmsignalen tränger sig in i min dröm och väcker mig. Jag vaknar till. Klockan är 09.30. Jag har tydligen snoozat i en timme och låtit mig störas av den förbannade signalen som jag har valt till alarmsignal. En låt som jag egentligen älskar har gjort att jag avskyr den men lika bra det tänker jag då. Jag sätter mig upp på sängkanten och tittar ut genom fönstret. Det är sommar. Solen steker mina armar och jag njuter av det. Jag hör att mamma är vaken.
-Mamma, är kaffet klart?
.Ja! svarar hon.
.Va bra. svarar jag.

Jag stiger upp och går direkt mot badrummet. Tvättar av mig ansiktet och borstar tänderna. Sen går jag in till köket. Jag häller alltid upp mitt kaffe i en rolig mugg. Den här gången valde jag den vita muggen med blåa fjärilar. Dem gör mig på en aning bättre humör. Jag häller upp kaffet och en liten skvätt mjölk i. Nu, som programmerad går jag direkt till balkongen. Medans jag går till balkongen går jag förbi vardagsrummet där mamma sitter.
-God morgon mamma
-God morgon.
Jag går förbi henne mot balkongen och stänger dörren. Där ute på den lilla ytan finns det två stolar och ett bord med min kaffe kopp som jag ställt på. Jag tänder min morgon cigarette och njuter av solens värme som slår mot mig.
Nu har allt börjat bra men snart slår det till. Tankarna börjar smyga sig på mig innan jag ens har hunnit förbereda mig. Det är som en bisvärm och deras uppgift är att bränna upp varje cell av goda tankar jag har kvar i min hjärna.
Jag tar ett bloss och sluter ögonen.och mycket snart märker jag av hur jag börjar komma i mina tankar igen. "-Du måste sluta äta, du måste banta. du måste kämpa, du måste gå ut och ha kul, du måste och shoppa lite kläder.Listan blir längre. Bisvärmen är hos mig nu och äter mig långsamt. Jag fortsätter röka min cigg och försöker njuta av vädret. Jag kan faktiskt tänka på allt som stör mig senare. Nu tar jag mitt sista bloss och går in igen.
-Mamma, vad ska du göra idag?
.Det är lördag och fint väder så vi ska ut och grilla med släkten. vill du följa med?
-Nej, jag ska vara hemma, säger jag.
-Gå ut lite. du är hemma för mycket.
-Lägg dig inte i mamma!

Jag sätter mig på soffan och känner hur den här dagen kommer sluta precis som dem två senaste åren. Allt har varit sig likt. "Vakna, kaffe, cig, äta, tv, sova och sen börjar det så om och om igen." Bisvärmen börjar komma tillbaka till mig nu. Jag har tagit tid på tankarna då dem tar över min värld. Ibland kommer jag in på 15 olika tankar om mig själv under några få minuter, "om vad jag måste göra med mitt liv." Jag vill börja träna, jag vill ut och fika igen, jag vill inte säga nej när någon vill hitta på något, jag vill jobba, jag vill mycket. Drömmarna får ingen ta ifrån mig -men det är försent! Jag själv är min största fiende och jag har berövat mig själv friheten. Varför kunde jag inte leva som alla andra. Varför låta något sånt göra mig så liten.
Nu försvann bisvärmen igen. Jag fick ångest nu och jag går mot köket och öppnar kylskåpet och tar fram frukost som visar sig bli, frukost lunch och middag. Jag vet att jag gör fel men intalar mig själv att det finns en morgondag. Morgondagen kan bli annorlunda. Där kan jag ändra mig. Låt denna dag också sippra genom mina fingrar som jag gjort i månader nu.
Jag har ätit klart och mår nu ännu dåligare än innan. Jag går in till vardagsummet nu och sätter mig framför tvn. Serie efter serie ser jag på medans jag vet att det finns mycket jag vill utföra men får ligga där i garderoben. Något jag inte orkar ta itu med och något som jag ändå ägnar tankar åt varför jag inte får det gjort bara. Timmarna går. Jag har under dem timmarna bara surfat och stirrat rakt in i tvn. Ingenting tillfredställer mig. Jag tänker på livet där ute som väntar på mig och tar emot mig med öppna armar. Jag ser mig själv hur jag springer där ute i sommaren på ängen eller på gatorna. Jag springer runt där barfota. Mina känslor är fyllda med glädje och skratt. Jag ser hur jag tar för mig det livet har att ge. Det liknar en buffé. Gud, det är en svag dröm.
Något stör mina tankar jag var i. Jag hör mammas röst i bakgrunden.
-Va sa du, mamma?
-Är du säker på att du inte vill följa med. Det är fint väder, vi kommer ha jättekul.
-Nej, jag vill inte. Jag har mycket att göra idag?
-Jaha, men säg till om du ångrar dig.

Så gick hon ut.
Äntligen ensam. Ingen som ser, ingen som hör, ingen som lägger sig i mitt liv. Det är påträngande. Det är livet med en diagnos: "bipolär manodepressiv" som jag kämpar med. Jag längtar efter uppgången när jag känner mig stark. Den här nedgången har gått för långt. "Flickan" -Jag, har gått i den här nedgången i snart två år. Ett stort mörkt moln har vilat över mig. Varför kunde det inte vara tvärtom istället?

Jag får inte sluta be. Be, be och be. sluta aldrig. den dagen kommer. Den dagen jag når botten. Då kommer jag upp igen. Nu är jag där mittemellan. Nästan på botten. Jag får inte sluta be -det ger mig lite hopp och den styrkan som får mig att vakna på morgonen.

Äh, sluta tänk nu. SLUTA TÄNK! Du bränner ut dig själv! Jag går ut på balkongen igen. Det är fortfarande varmt. Jag ska försöka sitta på balkongen så länge solen är på min sida av huset. Får se hur länge jag orkar sola. Jag glömde hälla upp en ny kopp. Jag gick tillbaka till köket och hällde upp kaffe i min kopp. Stark som jag var gick jag förbi kylskåpet utan att vräka i mig något onyttigt och gick tillbaka ut på balkongen.
Jag tände cigaretten och njöt igen av hur solen stekte mig. Jag försökte drömma mig till ett varmt land. Där är jag smal och ligger vid havet med en iskall öl i handen. Där jag ligger hör jag ljuvlig spansk musik. Med glada människor runt omkring mig känner jag glädje. Dem lever inte med fördomar, de dömer inte människor, de lever för dagen och tänker inte på morgondagen.Lyckliga känslor med en glatt leende fick jag. Fortfarande med de underbara känslorna jag hade hörde jag ringande toner i bakgrunden. Jag förstår inte vart dem kommer ifrån. Det fortsätter ringa i min underbara tanke jag hade fastnat i.
Jag vaknar upp. Det är hemtelefonen som ringer. Jag springer in och svarar.
Hallå?
Det kom bara en ton, det hade lagts på.
-Tack för det sa jag för mig själv. Orkar ändå inte prata just nu!
Jag tar mig tillbaka till balkongen. Nu kommer bisvärmen till mig igen. Tankarna blir: -Gå ut på en promenad, flicka! Ring en vän, gå ut! Åtminstone städa lite, rensa garderoben? Nej nej nej. Jag orkar inte. Jag vill ner i vikt bara. Hjälp mig med det och jag gör allt som finns i mitt livs lista. Alla de här tankarna får svaret att bli: - hur realistiskt låter det i dina öron, flicka? DU kan inte gå ner i vikt om du inte går ut, om du inte träffar vänner, om du inte får dig ett skratt om dagarna och om du inte städar lite åtminstone i hemmet. - Ryck upp dig! Allt detta är bisvärmen som tilltalar mig. Mina tankar är fulla med oväsentliga krav som jag har ställt på mig själv. Svaren är ju rätta! Vad väntar jag på? Hur det här ska gå till väga har jag ingen aning om.

Nu börjar det bli kväll. Tiden går fort när man tänker mycket. Det är snart dags att lägga mig. Jag har inte gjort något alls idag. Så typiskt!
Nu ringer det på dörren och jag hör hur mamma kommer in.
-Hej mamma!
-Hej!
-Har du haft kul?
-Ja du borde ha kommit. Vad har du gjort då?
-Jag har gjort lite allt möjligt här hemma.
-Okay, men det är bra.
-Mm.

Jag ljög och ångesten fyllde min kropp igen. Om hon bara visste. JO hon vet redan. Hon är min mamma.
Nu blev det tyst. Jag gick till balkongen en sista gång för kvällen. Jag tände min cigarette och tittade upp mot himlen. Helt plötsligt, kände jag sån sorg sprida sig i min kropp. Jag rös till. Jag tittade på stjärnorna och tar ett bloss och blåser uppåt och ser hur röken försvinner med luften. Jag önska jag kunde göra detsamma.
Ciggen var slut och jag släckte den och gick in igen, hela vägen till badrummet. Där inne tittar jag mig i spegeln, en kort stund bara. Jag orkade inte se mig själv för jag kände hur bisvärmen med tankarna var på väg igen. Nu ville jag skynda mig för att sova bara. Jag öppnade kranen, tvättade av mig ansiktet och borstade mina tänder. Sen tog jag mig till sovrummet, släckte ner rummet men hade persiennerna uppdragna. Jag vill bli väckt av solen. Av en konstig anledning såg jag framemot morgondagen, då jag skulle vakna av solen som steker mig genom fönstret.
Jag la mig i sängen. Jag somnade.


Alarmet slår kl 08.30. Jag hör hur alarmsignalen tränger sig in i min dröm och väcker mig. Jag vaknar till. Klockan är 09.30. Jag har tydligen snoozat i en timme och låtit mig störas av den förbannade signalen som jag har valt till alarmsignal. En låt som jag egentligen älskar har gjort att jag avskyr den men lika bra det tänker jag då. Jag sätter mig upp på sängkanten och tittar ut genom fönstret. Det är sommar. Solen steker mina armar och jag njuter av det. Jag hör att mamma är vaken.
-Mamma, är kaffet klart?
.Ja! svarar hon.
.Va bra. svarar jag.

Morgonrutinerna är min trygghet i mitt liv just nu, och det kan ingen ta ifrån mig, men att leva mitt liv och i nuet är fortfarande något som jag inte har nått än.

Skriven av: Berriiiis