Morgontabletten

Sjuktransportören Tom går in i Medicinavdelningen femton. Han zickzackar mellan matvagn, medicinvagnar, städvagnar och personal som springer hit och dit. Där framme rätt långt in står Sofie djupt försjunken i sitt medicinutdelande. Bredvid laptopen på medicinvagnen har hon sju små pillerburkar med patienternas namnetiketter på.
Försiktigt för att inte störa henne närmar han sig henne från sidan. De små lätta fingrarna far mellan tangentbordet, burkarna och tablettkartorna som hon tar fram ur de små lådor i vagnen.
– Morron, säger Tom.
Hon tittar upp honom, ler, men när hon kommer på varför han är där (för det ser han tydligt, det är kul nästan alla gånger) vaknar hon upp.
– Ska du hämta Malin nu?
– Joo, nu är det dags.
Hon tittar på sin klocka som hänger vid bröstfickan.
– Men ska hon inte vara där om en kvart?
– Det tar en stund att komma dit. Kulverten, hissar… du vet.
– Öhh… ja, hmm. Hon ligger på sju-trean.
– Allting klart?
– Öhh, jag tro det. Marianne hjälper dig.
Att vara så här nära henne är magisk. Flera gånger i veckan syns de, men det blir inget mer än så. Denna morgon har hon satt på läppstift, starkt ljusrött, ser ut som popkonst. Synd. Hon är varmare utan, mottagligare.
Marianne nickar i farten och de går in i rummet. Det är ett fyrabäddsrum med fyra kvinnor runt sjuttio plus. En tittar yrvaket efter dem, två försöker sova vidare i de skarpa taklampornas sken. Bakom ett skynke, nära ett fönster med persienner ligger Malin.
– Hon hör illa, vänta lite.
Marianne går fram till henne och böjer sig fram.
– Malin, är du beredd nu? Du ska ju till röntgen! Det är en stilige man här, han ska skjutsa dig!
– Jag måste nog gå på toaletten först, säger Malin.
Tom sväljer en suck och går ut medan undersköterskan hjälper Malin ur sängen.
Ute i korridoren står medicinvagnen ensam. Tre pillerburkar står kvar. En syster susar förbi med ett dropp.
– Ursäkta…
– Du får prata med någon annan, säger hon och försvinner.
Tom tittar på klockan. Transporten håller på att bli sen. Han ringer upp beställningscentralen för att meddela. Rösten suckar tydligt den suck han själv svalde.
Sofie kommer farande från grannrummet med händerna våta av sprit.
– Allt ska ju förstås hända just nu, säger hon och fortsätter med det hon håller på med.
– Det är inte så bra att bli avbruten.
Sen vänder hon sig mot honom.
– Är hon inte klar?
– Toaletten.
– Jaha, du kan väl vänta en stund, va?
– Det är mycket nu, va?
Hon nickar till svar och stirrar ner i laptopen. Hon drar ut en låda och plockar fram en tablett.
– Japp. Det…
Hon tittar snabbt på honom, lite frånvarande. Han var beredd att släppa blicken men fastnar där. Plötsligt faller han in i ena pupillen, ner i det svarta. Aldrig förr har det hänt. Han rusas ner med hjärtat i halsgropen, hänförd och galen. Så slås han av en hinna av förvirring, en oro. En liten flicka skymtas i ett hörn, sittande med händerna om sig. Vet inte om hon ska gråta eller om hon inte törs. Han blir skrämd. Vem är det? Snabbt dras han upp, ögonen sluts och hon vrider huvudet tillbaka mot laptopen igen. Märkte hon vad han såg? Är det därför hon har så rött läppstift? För att förvilla? Ljög hon för sig själv i spegeln i morse? För att orka med?
– …är rätt mycket nu.
Hon försöker med ett leende. Men Tom är mest förvirrad. Hon klämmer ut en tablett och håller tablettkartan över burkarna. Pillret vill inte falla ur sin lilla puppa, hindrad av en liten bit aluminiumfolie. En rörelse stör; han ser det i ögonvrån att någon kommer lite för snabbt! En liten knuff på Sofies armbåge och handen skjuts fram över burkarna någon centimeter.
– Sorry.
Sofies tittar efter vem som kom så där klumpigt.
– Varför är det så trångt här på morgonen? säger den som just kommit förbi.
Tom ser hur tabletten lossnar från sitt hinder och faller ner i ena burken. Den studsar upp igen av fallkraften, kommer upp på kanterna av de tre burkarna som står tätt intill varandra. Där roterar den runt sin egen axel. Två, tre, fyra varv, innan den stannar upp. Det ser ut som om den ska lägga sig där, men faller istället ner i en av burkarna.
– Ta upp det på APT:n, svarar Sofie direkt.
– Det är lösningen på allt.
– Ja, eller hur!
Sen tittar hon ner i de tre burkarna.
– Det var nog alla det.
Såg hon det där? Hur kan hon se skillnaden på dem? De ser nästan likadana ut. Men hon tycks vara nöjd. Peter säger ingenting. Hon har ju koll på grejorna, Sofie, varför oroa henne i onödan?
– Nu är hon klar, säger undersköterskan bakom dem och rullar ut sängen med Malin väl nerbäddad.
I hissen försöker han få kontakt med Malin, säga något banalt, underhållande. Men hon bryr sig inte och stirrar bara rakt upp mot taket. Hon kanske är i sin egen värld, eller han i sin? Hon har rätt. Hur kul är det att ligga här sjuk medan livet där utanför fortsätter?
Hissen stannar. Dörren öppnas sig och han puffar ut sängen i kulvertens gångar och ger kurs mot röntgen. Mellan kulvertens monotona väggar fryser han. Det är inte bara det där med morgontabletten som gnager. Han borde ha sagt till henne att hon måste ta det lugnt. Han borde kramat om henne. Kysst henne, bara så där. Å sen, gått därifrån. Det skulle han har gjort för länge sedan.

Anders Gyllenör

Jag skriver de stunder jag får. Jag skriver det jag vill läsa. Född i Lund men har bott här i stan sedan 2004 efter att flyttat omkring i landet och bott i Halmstad, Malmö, Luleå och en mängd andra ställen. Har även gått på Åsa Folkhögskolans skrivarkurs i två terminer.
Anders Gyllenör är medlem sedan 2015 Anders Gyllenör har 3 publicerade verk