Morgontoalett

Han talade sakta som till ett barn. Hon rafsade frenetiskt i fickan efter sitt cigarettpaket samtidigt som hon stint glodde rätt in i hans bakfylleröda ögonvitor. Närmare än så vågade hon aldrig titta. Det fanns något skrämmande med att se in i hans svarta, små hål mitt i allt det bruna.
– Hur mår du egentligen?
Piss, avföring och kadaver. Hennes mun formade dessa ord, gjorde avtryck på koppens kant.
– Du är så tyst.
– Trött, snälla du. Trött.
Vilsen, oförstådd, full i fan. Orden sjöng i hennes huvud. Blev till en ramsa.
– Eld? Han drog stickan över plånet och elden brände några hårstrån i hennes lugg.
Skada lite. Lite i taget. Tillräckligt för att jag ska förstå men inte nog för att tillåta en anklagelse.
Ett bedövande halsbloss. Hon granskade hans fingrar som i mörkret hade sökt, varit inuti henne och som nu slöt sig kring en osthyvel. Nonchalant och metodiskt.
Vant skalade han av kanterna på osten tills den låg öppen och redo inför honom. Nu greppade han den med varm handflata och gned hyveln över Edamern. Hon hade slutat dra bloss. Stirrade paralyserat med öppen mun på förspelet som pågick på köksbordet. Det skulle inte vara över förrän han svalt den sista tuggan.
– Den är god för att vara så billig.
– Det är kanske för att den är billig som du tycker att den är god.
Ringen på hans vänstra ringfinger gömdes bakom den högra handen i en omedveten rörelse.
– Kanske det…
Hon bad honom öppna ett fönster. Det började brännas nu. Bli hett som i helvetet där sådana som hon hörde hemma. Ett av många kön som villigt lät sig konsumeras innan frukost, nära dem som hade plikter vid sidan om.
På grusplanen utanför rusade ungar runt mellan de enstaka grästuvorna med armarna utsträckta som fåglar. Små bombplan med smattrande kulsprutemunnar. Ra-ta-tatatatata.
– Trevligt med barnaskratt till frukost. Han dröjde vid fönstret. Hon såg framför sig hur en av ungarna tittade upp mot hennes lägenhet och skrek:
– Titta! Där står pappa, naken med ståkuk. Alla små krigsmaskiner skulle sen sälla sig till upptäckaren och i kör skrika: Pappa har ståkuk, pappa har ståkuk…
Hon log åt tanken, drog morgonrocken tätare omkring sig. Osten stod på köksbordet. Hon kände ett starkt behov av att skyla den med plastfolie.
Han vände ryggen åt fönstret och stängde ute solen som värmde hennes ansikte. Hon var tacksam över att hon endast kunde se konturerna av hans nakna kropp. En skuggfigur; ogripbar. Nu kommer det rituella avskedet. En snabb morgontoalett. En kyss på kinden. Ett; vi ska inte behöva ha det så här jämt- leende. Och sen en dörr som varsamt stängs för att inte reta grannarnas nyfikenhet.
Den här gången som alla andra gånger. Kyssen lämnade en obehaglig väta på hennes kind och när dörren drogs igen lyste galenskapen i hennes ögon. Hon gick in i vardagsrummet, satte på Mozarts ”Figaros bröllop.” Till de stegrande fiolerna drog hon av sig sin morgonrock, snurrade ut i köket. På bordet låg osten, svettigt uppfläkt. Hon grabbade tag i den med båda sina händer, förde den till munnen och tuggade. Tuggade och sjöng blues ackompanjerad av Mozart. Edamer sprutade ut på parketten och små blöta bitar fastnade mellan hennes tår. Kvar i hennes händer fanns nu enbart några smulor. ”Figaros bröllop” var på väg mot sitt crescendo. Hennes ögon blev rödsprängda och hon kände illamåendet komma rusande upp ur hennes strupe och samtidigt som hon bjöd upp toalettstolen till dans hakade skivan upp sig och i en våldsam baktakt kräktes hon upp de sista resterna av sitt senaste förhållande i ett sista försök att åter erövra kontrollen.

Skriven av: Cornelia