Mörk som natten

Will visar sig känna mer för Kit än bara som en vän. Kit kan inte besvara hans känslor. Han förebrår också Will för hans förbindelse med Harry. Det får Wills känslor att förvandlas till något mörkare och en natt gör han en olycksbådande önskning.
-------------
"Åh, Peg, gå inte."

William Shakespeare tog tag i tjänsteflickan just som hon höll på att undgå hans trevande händer. Han drog ner henne i knät och lät henne få känna hans växande upphetsning. Peg fnittrade och började gnida sig mot honom, och på så sätt öka på upphetsningen.

Hans vän och rival, Christopher Marlowe, tänkte inte lämnas utanför. Trots allt, hävdade han, med sin berömda silvertunga, hade det varit han som först skådat den ljuva Peg, när hon kom in i rummet. En aning mild övertalning hade varit tillräckligt för att få krogvärden att låta Peg ersätta hans junoniska hustru vid deras bord.

Kit lutade sig över bordet och använde sin charm mot flickan, som visade sig vara lika mottaglig för den andre skådespelarens dragningskraft.

Därefter fortskred händelserna på ett tillfredsställande sätt, och innan en halvtimme hade förflutit, hade de två vännerna och deras lekkamrat för kvällen förflyttat sig upp för trapporna, till sin hastigt framskaffade invartering ovanpå serveringslokalen.

Will och Kit jagade Peg lekfullt runt rummet, och försökte tränga in henne i ett hörn, för att föra bort henne i en sentida iscensättning av bortförandet av sabinskorna. Detta till ljudet av deras tilltänkta bytes förtjusta skrik och skratt.

Efter infångadet visade sig Peg vara mer villig att bli bortförd och nedlagd på sängen än de forntida damerna.

Kit hade redan tagit den inre halvan av sängen i besittning, där han vilade bekvämt med armarna utsträckta, i väntan på sitt byte. Medan han obarmhärtigt kittlade sitt offer, trängde sig Will in från andra hållet, i färd med att avlägsna plagg som annars kunde ha hindrat hans framfart.

Till slut låg Peg utsträckt på rygg, med benen brett isär och Will närmade sig målet för sitt sökande. Vid det ögonblicket hände det sig dock att en loppa dök upp ur riktningen för Wills utforskande. Han hejdade sig, med ett uttryck av avsmak i ansiktet.

Visserligen var han inte obekant med de mångtaliga varelserna, men på något sätt fick detta burdusa intrång honom att tveka. Nu när hans uppmärksamhet hade fångats, kunde han inte låta bli att märka att krypet hade en hel släkt och till yttermera visso, visade sig Peg, som tills helt nyligen verkat så frestande, vara något smutsigare än Will var van vid.

Medan hans vän var upptagen med att betrakta de väl tilltagna kullarna högre upp, drog sig Will tillbaka för att fundera över situationen.

Pegs fnittranden upphörde och hon blev varse att hennes andre uppvaktande kavaljer nu satt stilla vid hennes fötter.

"Är det något som fattas herrn?"

Tanklöst undslapp sig Will ett skämt om hennes bosättning av småkryp och Peg, vars röda lockar åtföljdes av det sedvanliga temperamentet, spottade ur sig en osande ed.

Innan Will hann framföra sina ursäkter, hade Peg försvunnit i ett frasande av underkjolar.

Kit blängde på sin vän, med ett förorättat uttryck i ansiktet.

"Din narr, där försvann vår Afrodite. Se vilket predikament jag befinner mig i."

Kit visade ilsket upp sin styva lem för vännen.

Lydigt beskådade Will det uppvisade föremålet och kom så att luta sig framåt. Kit hade nu bestämt sig för att finna sig i sitt öde och sträckte ut sig på rygg för att söka tröst i sömnen. När han märkte vad som höll på att hända vaknade han till.

Hans vän sträckte ut en hand och lät den ta sig an företaget, mycket skickligare än de flesta tjänsteflickor, det fick Kit erkänna. Han öppnade munnen för att säga åt Will att sluta, men blev stum inför det skickliga utförandet av akten. Hänryckt och med slutna ögon lät sig Kit ryckas med av njutningen.

Men så spärrade han upp ögonen, när en annan, ännu mer njutbar förnimmelse uppträdde. Fast han hade känt Will i flera år, hade han aldrig trott att han skulle få känna hans mjuka, kastanjebruna hår kittla sina lår. Hans upphetsning stegrades och han gav upp den halvhjärtade avsikten att få Will att sluta.

Så fortskred saken till sin oundvikliga fullbordan och Kit spottade sin säd i Wills ansikte. Kort därefter somnade de båda.

När morgonen kom, såg Kit att Will var vaken och låg och betraktade honom. Vännens blick ingav Kit oroande känslor. Däri kunde utläsas ett flertal känslor, alla fåfängliga.

Milt försökte Kit tala sin vän till rätta.

"Will -"

"Godmorgon."

Kit suckade. Wills röst var tjock av rörelse, men ändå gladlynt. Detta fick inte ske. Natten innan hade deras sinnen påverkats av alltför mycket drickande. När Peg så hänsynslöst hade lämnat dem mindes Kit att han varit bortom allt sunt förnuft. I morgonens kalla ljus visade sig nattens lekar ha varit narraktiga och olämpliga. Han ville inte göra Will illa, men det som hänt mellan dem, kunde inte, fick inte fortsätta.

"Min vän - i natt -"

Will log så förnöjt att Kit hade svårt att fortsätta. Men fortsätta måste han, eller också riskerade han att orsaka sin vän ett lidande etter värre.

"Det vi gjorde i natt - var vansinne."

Will begrundande Kits yttrande och nickade så.

"Så är det nog, men är inte all kärlek vansinne? Det finns inget större."

"Visserligen, men Will, du och jag är vänner, nej, bröder. Är inte det tillräckligt?"

Wills leende bleknade. Nu började han äntligen inse vad Kit hade försökt säga honom. Det kändes som en iskall regnsskur, efter en varm och solig dag. Kit delade inte hans hänförelse över vad de just gjort. Han frös till och vände bort blicken från sin vän. Nu ville han inget annat än att fly.

Will såg sig om efter sin skjorta och byxorna. När han funnit dem, steg han upp och började gå sin väg. Han var inte arg på Kit. Hur skulle han kunna vara det? Visste han inte bara alltför väl hur lätt kärlekens låga tändes hos den ena, men inte den andra i ett par? Ändå kunde han inte, trots all sin skicklighet som författare, finna ord för att uttrycka sina känslor, och därför var allt han ville att hastigt ta sig därifrån.

Kit, som anade hur förtvivlad vännen var, kände sig än mer nedstämd.

"Will -"

Will kände hur strupen drog ihop sig, men han stannade ändå i dörröppningen och såg sig om över axeln på Kit, som nu satt upp i sängen, med rufsigt hår och bar överkropp. Blicken i hans ögon var mild, men Will ville inte ha Kits medlidande.

"Det räcker. Du uttryckte dig tydligt och klart. Jag förstår. Vi talar inte mer om saken."

Och utan att vänta på svar, flydde Will.

***

För en tid sågs de inte mer, men fast Will när han först anlänt från Stratford, med stora ögon och gapande mun, funnit London gigantiskt, märkte han snart att eftersom han och Kit tillhörde samma skara, var staden nu snarast som en by. Hur han än försökte, lyckades han inte undvika Kit någon längre tid, annat än om han stannade i sitt hyresrum. Som han redan visste, hjälpte det inte i längden.

Och fast det som stod mellan dem hämmade dem, fortsatte deras vänskap, fast inte lika tillgiven längre. På så sätt befriad från den hämsko i form av överdriven tillgivenhet som tidigare bundit honom, föresatte sig nu Will att överträffa sin mästerliga kollega.

Efter en tid började Will känna en viss frustration. Det verkade som om all hans slit till trots, han var dömd att tillbringa hela sitt liv med att tävla med Kit, men aldrig uppnå hans svindlande höjder. Det plågade honom, desto mera som han kände att hans verk inte hade nått sin fullbordan.

Ytterligare ett år gick och han fann sig dröja sig kvar vid sådana tankar mer och mer. Under tiden hade han sin mecenat, unge Henry Wriothesly, earlen av Southampton.

Egentligen var det Harrys mor som hade anlitat Will för att skriva en serie kärlekssonetter till Harrys trolovade, men det var omedelbart tydligt att inget äktenskap någonsin skulle ingås. Harrys håg stod inte till det svagare könet.

Vid det laget hade Harry fäst sig vid Will och eftersom Will var i stort behov av det pekunjära stöd som en man som Harry kunde ge honom, ställde han motvilligt sin penna och sig själv till Harrys förfogande.

En del av Will njöt av denna möjlighet att visa Kit att han långt ifrån trånade efter honom. Istället delade han en annan mans säng.

Han visste att Harry var djupt intrasslad i Robert Devereuxs, earlen av Essex, farliga politiska ränker, men som författare och skådespelare brukade han inte fundera särskilt mycket på sådana komplicerade intriger. Vad angick sådant honom?

Kit, vars tillgivenhet för Will inte hade avtagit, åsåg denna utveckling med växande oro. Fast han mycket väl kunde förstå att hans vän sökte finansiellt stöd hos en välbärgad mecenat, beklagade han djupt Wills skamliga slaveri under en så vanryktad man.

Trots att han själv var vansinnigt förälskad i Essex, såg Harry inte med blida ögon på Wills förbindelse med Marlowe. Han anade att Marlowe inte delade hans politiska övertygelse och till yttermera visso var Harry en ung man som svartsjukt bevakade sina ägodelar. Han älskade inte Will, men kunde ändå inte tåla hans tillgivenhet för Marlowe.

Eftersom det inte fanns något han kunde göra åt Marlowe, började han istället lekfullt plåga Will, varje tillfälle som bjöds. Denna grymma lek tog sig olika uttryck. Ibland inskränkte han sig till att gissla Will med sin vassa tunga. Vid andra tillfällen njöt han av att åsamka sin slav fysisk smärta.

Harry hade många bostäder i London, de flesta under annat namn. Ett av hans hem låg i en del av staden som inte låg långt från ett värdshus som besöktes flitigt av teaterfolk. Detta var inte oavsiktligt. Redan från tidig ålder hade Harry tagit sig älskare från scenens värld.

En kväll befallde han Will att komma till honom. Will var just då djupt invecklad i ett annat arbete, något som inte var beställt av Harry, men som var honom betydligt mera kärt. Motvilligt la han sin penna åt sidan och förberedde sig på ännu en natt av utsvävningar. Han var inte ovan vid att dela andra mäns sängar, men Harrys onaturliga böjelser gjorde Will illamående. Det fanns dock inget han kunde göra, annat än att lyda sin husbondes befallning.

Vid sin ankomst fann han inte bara Harry utan också tre av hans degenererade vänner där och förtvivlade. Dessa brukade utnyttja honom på sätt som Will kämpade för att glömma, mellan varven. Med tungt hjärta beredde han sig på att bli utnyttjad igen.

Harry betraktade honom kyligt.

"Du är sen. Jag och mina vänner har väntat på dig i nära på en timme."

"Mylord, jag -"

"Det spelar ingen roll. Nu är du ju här."

Harrys leende ingav inte Will något förtroende. Som svar på Harrys befallande handrörelse, satte sig Will ner vid bordet. De andra tre drack och konverserade, och uppmärksammade inte i någon större usträckning Wills ankomst. Harry tryckte ett glas med vin i Wills hand, och uppmanade honom att dricka.

Vinet smakade underligt, och Will visste att det betydde att Harry hade tillsatt något preparat för att göra sin leksak mer medgörlig. Will tvingade sig att åtminstone äta något, som till viss del kunde motverka giftets effekt på en tom mage. Så väntade han spänt på Harrys nästa befallning.

Inom kort flög Harry upp och med hänvisning till en plötslig trötthet, sträckte han ut sig på sängen. Will insåg att detta var hans stickreplik och följde lydigt med och la sig själv på sängen. Han hade aldrig skådat en lika stor säng förut. Den måste ha måttbeställts för Harrys orgier.

De andra tre dröjde inte länge. Snart hade de förenat sig med sin värd.

Barmhärtigt nog blev de följande timmarna endast en otydlig dröm i Wills minne, men han mindes ändå att vågor av illamående plågade honom, om det nu inte bara var sidoeffekter av drogen. När han vaknade värkte hans kropp och dussintals nya skärsår sved på hans hud. Inget av dem var allvarligt, bedömde han dock.

Harry och hans vänner syntes inte till. Will uppfattade det som en tillåtelse att avlägsna sig och började leta efter sina kläder. När han funnit dem, tog han sig ner för trapporna och därifrån ut på gatan. Han stannade, hostade för att klara strupen och spottade. En vidrig smak dröjde sig kvar i munnen och han kände sig nedsmutsad som aldrig förr. Han bestämde sig för att besöka ett av badhusen.

Det var sent på eftermiddagen och solen stod redan lågt på himlen. Man började söka sig till krogar och värdshus, efter förfriskningar. Will hade ingen aptit och började istället leta sig fram till det närmaste badhuset.

Han höll blicken bortvänd från de han mötte, och lade därför inte märke till Marlowe förrän han stod alldeles intill honom. Marlowe var på väg till en viss, speciell krog, av personliga skäl, men när han fick syn på Will, stannade han till, och betraktade honom sorgset. Han hade sällan sett sin vän så här bedrövad.

Genom att lägga sin hand på Wills arm försökte han få sin vän att stanna och möta hans blick. Något i Wills hållning fick Marlowe att tro att vad han såg var mer än bara de vanliga effekterna av för mycket supande.

"Will -"

Kit var den sista som Will ville möta just denna dag, och just här, av alla ställen, och han försökte dra sig ur vännens grepp och undfly honom, för att hitta en avskild tillflyktsort för att försöka återfå åtminstone en gnutta av sin självrespekt.

Det gick inte Kit med på. Han vägrade lyssna på Wills invändningar och inte heller släppte han taget om vännens axel. På så sätt styrde Kit honom mot krogen. Eftersom han kände ägaren, kunde Kit ordna ett enskilt rum åt dem.

"Vad har hänt?"

"Inget har hänt. Jag var bara på väg till -"

"Se så, Will. Vi vet båda två att det bara kan finnas en anledning till att du besöker den här delen av stan. Sluta. Jag ska inte fråga vad han fick dig till den här gången. Men - förlåt mig för att säger detta - du ser inte ut att må bra. Är du skadad? Sjuk?"

"Låt mig vara."

"Will, jag ber dig."

Will tvekade. Detta möte var honom förhatligt. Att träffa på Kit, av alla människor, alldeles efter en natt av sådana utsvävningar fyllde honom med skam. Han ville skjuta tillbaka stolen, ta sig ut och springa sin väg, för att aldrig mer möta sin väns blick, men - hur skulle han kunna göra det? Åsynen av Kit fyllde honom fortfarande med samma trånad.

"Jag vet inte. Det var något i vinet."

Kit nickade, fast han inte trodde att detta var allt. Hela Wills hållning tydde på något annat. Hans vän led plågsamma kval. Frågan var hur illa Southampton hade skadat honom den här gången.

"Will - om han -"

Will kände hur det hettade till i kinderna, när han insåg vad Kit menade. Det var outhärdligt att tvingas utstå sådan förnedring från Harry, men eftersom det var oundvikligt, var det ännu värre att Kit visste om det. Vid detta ögonblick önskade Will sig vart som helst, utom just i detta rum, eller att Kit inte hyste sådan tillgivenhet för honom - eller att han själv inte hyste sådana varma känslor för sin vän.

"Det var inget mer än det vanliga."

Kit begrundade svaret en stund. Så nickade han. Will kände sig en gnutta lättad. Kanske skulle hans vän äntligen lämna honom i fred.

Till Wills förvåning och missnöje, böjde sig Kit kvickt fram över bordet och drog av honom jackan, så knäppte han upp skjortan och drog ner den från axlarna. Inget blod rann längre från skärsåren, men deras mångfald måste ha förstummat Kit. Will drog den slutsatsen utifrån vännens häftiga inandning.

En stund sa ingen av dem något, men innebörden av Kits upptäckt hängde tungt i luften mellan dem.

När Kit till slut talade igen, ansträngde han sig för att anlägga en lätt ton, som hastigt övergick till bedjande, medan han fortsatte tala.

"Jag förstår. Inte märken efter piskrapp. Skärsår. Will, inser du inte vad han gör med dig? Vad han gör med dig gång efter annan? Skärsår. Droger. Vad mer? Han är galen och om hans sjuka böjelser inte dödar dig kommer hans politiska ränkspel att göra det. Jag - mina arbetsgivare - de vill vara inkognito, men - jag kanske kan - om du tillåter mig, ska jag be dem att -"

Skamsen började Will ordna sin klädsel, i ett försök att återta lite av sin värdighet. Detta var olidligt. Att Kit, som inte besvarade hans känslor, förnedrade sig till att erbjuda honom -

"Jag förstår. Du kan inte tåla att jag tjänar en annan herre. Istället vill du att jag tjänar dig och dina - okända herrar."

Han hade inte avsett att hans ord skulle svida så, men försatt i underläge som han var, slog Will instinktivt omkring sig. Hur skulle han kunna försvara sitt skamliga slaveri under en man utan heder som Harry? Men på samma gång, hur skulle han kunna förmå sig till att förödmjuka sig inför en man som hade kastat hans kärlek åt sidan och istället erbjöd honom tillgivenhet, som en man kunde slösa på en spaniel?

"Will, du vet att jag inte menade att -"

Will reste sig häftigt upp, och stod beredd att fly. Ändå var han fortfarande frestad att kasta all stolthet åt sidan och söka tröst i Kits armar. För en sekund var han nästan beredd att acceptera Kits villkor, trots allt, oavsett hur smärtsamt det skulle vara. Men Will var plågsamt medveten om att hans känslor inte kunde och aldrig skulle kunna besvaras.

Ögonblicket gick och sorgset tvingades Kit se sin vän gå sin väg, så förtvivlad, att Kit, som inte i normala fall var känslosam, måste bita sig i läppen för att hålla tillbaka ett vädjande rop.

Minnet av det ögonblicket kom att hemsöka Will år efter år. Det föreföll honom att han hade haft ett val mellan ett handlande eller ett annat, och han hade misslyckats. Han hade gjort sitt val och från den dagen, kunde inte hans känslor för Kit annat än att förvandlas till bitterhet och därifrån till hat. Kärlek kunde han inte få. Då så, då skulle han nöja sig med stolthet och framgång.

***

Från den dagen och framåt, blev Will besatt av att överträffa Kit. Om den han älskade förvägrades honom, skulle han åtminstone kräva hans respekt.

Febrigt, och mer än en aning beroende av de droger som Harry tillhandahöll, började Will oförtröttligt sträva mot sitt mål. Mat och sömn betydde föga för honom och bara Harrys befallningar eller repetitioner på teatern kunde förmå honom att lämna sin trånga kammare.

En natt fann han att hans musa än en gång hade övergivit honom. Detta hade börjat hända allt oftare, nu när han inte kunde ta sig igenom en enda natt utan något annat än sina egna sinnen för att hålla honom uppe. Harry hade visat sig villig att förse honom med de flaskor som innehöll det elixir som höll Will på fötter.

Rastlöst vandrade Will fram och tillbaka över golvet. Bläck fläckade hans ansikte, händer och sanningen att säga, hans skjorta tillika, men inte ett enda ord kunde längre lockas fram ur hans penna. Ändå hade manuskriptet vuxit fram så fint till att börja med. Han var ända inne i tredje akten, när orden plötsligt svek honom.

Nedslagen, sjönk Will ner på sin säng och begravde ansiktet i händerna. Ett svagt ljud fick honom att se upp. Det var som om en dörr hade gnisslat, men när han såg sig om verkade inget ha ändrat sig. Han såg sig omkring i rummet, med ögon som kisade i det svaga ljuset som inte kunde lysa upp de djupa skuggor som hopades i rummets fyra hörn. Inget, eller var det där inte ett svagt vinddrag? Fönstret gick inte att öppna och fast det inte alltid hindrade det från att dra, var natten vindstilla och så tyst som nätter någonsin var i London.

Will övergav försöket att skriva. Istället började hans tankar bedrövat röra vid hans situation. Varför kunde han inte överträffa Kit? Will visste att han hade mer att ge, även om det var svårt att frigöra det som bodde inom honom. I sin förtvivlan började han skylla på Kit. Om Kit inte hade stött bort honom, om Kit inte hade förebrått honom hans inblandning i Harrys affärer - skulle han inte ha varit framgångsrik vid det här laget?

I de mörkaste skrymslena av sitt sinne, började Will lägga skulden på Kit för alla besvikelserna i sitt liv: för sitt misslyckade äktenskap, för slaveriet under Harry, för sin medelmåttighet som skådespelare och författare. Det tog inte Will särskilt länge att i sitt nuvarande sinnestillstånd, arbeta upp sig till ett anfall av raseri och förtvivlan.

Vid det här laget yrade han och babblade och uttalade sina anklagelser högt, ut i rummets mörker.

"Varför lyckas jag inte? Kommer jag någonsin att överträffa Marlowe? Om bara - jag önskar - jag önskar -"

Maktlöst viftade han med knytnävarna i luften.

Han avbröt sig ögonblicket innan han uttalade orden högt, men han visste att han hade tänkt dem. Om inte Marlowe fanns. Jag önskar att han vore - Till och med i sina tankar, skydde Will den fruktansvärda tanken. Han var i vanliga fall, en vänlig, beskedlig man, och fortfarande, trots allt, kunde han inte förmå sig till att sluta älska Kit. Älska och hata på en gång.

Än en gång hördes ett svagt ljud, och till sin fasa tyckte Will sig nu urskilja en spöklik, kvinnlig gestalt, insvept i mörker. Uppenbarelsen talade, eller verkade tala, men efteråt visste inte Will om han hört den tala högt eller om orden endast hade formats inne i hans eget huvud.

"Framgången kommer. Du kommer att överträffa Marlowe. Hans namn kommer att bli så gott som bortglömt."

Eller uttalades aldrig dessa ord? I samma ögonblick som Will trodde sig höra dem, fylldes han av skräck och förlorade sansen och vaknade inte förrän dagsljuset letade sig in genom fönsterluckan.

Will sökte igenom rummet, fylld av obehag, men fann inga tecken på att någon hade varit där under natten. Fylld av onda aningar klädde han sig och kammade håret, och lämnade så rummet. Han kände ett plötsligt behov av solljus och frisk luft där utanför.

Fast hans första impuls var att leta reda på Kit, fann han att han inte kunde göra det. För övrigt visade det sig när han till sist hörde sig för, att ingen hade sett Kit på flera dagar.

Ängsligt började han söka efter Kit överallt där han brukade befinna sig. Marlowe fanns dock inte på något av de ställena.

Motvilligt återvände Will till sitt arbete, spelade sina roller och tillbringade timmar med att söka de rätta orden till sin pjäs. När så Southampton skickade efter honom, underkastade han sig ännu en gång den unge mannen.

Han visste ju att Kit hade haft rätt. Det var bara en tidsfråga innan Harry tröttnade på sin leksak och vad skulle då hända? Will hade sett glimtar av grymhet i Harrys ögon. Det verkade inte otroligt att han skulle hysa en önskan att döda.

Det var ändå så att vid den här tidpunkten oroade sig Will mycket lite för sig själv. Kits säkerhet uppfyllde hans tankar. Men han kunde inte hitta sin vän och när han fick höra om vännens död, blev Will inte förvånad. Det hade verkat oundvikligt, på samma sätt som ibland i drömmar, en incubus som hemsöker ens sinne, till och med mitt på ljusa dagen.

Kits död verkade vid första åsynen banal. Ett krogslagsmål som gick överstyr. Ändå kunde Will inte befria sig från övertygelsen att han på något sätt varit ansvarig för vännens död. Hans tankar återvände ständigt till natten då han i sin desperation hade uttalat de förhastade orden. Han hade inte menat allvar, och redan när han hörde sig själv säga dem, hade han ångrat sig. Än mer nu.

Den mörka damen - hade hon verkligen funnits där? I så fall, vem var hon? Levande varelse eller ond ande? Var hon - detta infall tog Will i besittning och när det väl slagit rot, kunde han inte jaga iväg det - var hon egentligen Harry, som kommit för att än en gång grymt leka med sin ägodel?

Trots att Harry inte var skådespelare, var han förtjust i att klä ut sig. Att uppträda som kvinna var ett av hans mest omtyckta trick. Således hade han en gång deltagit i en bjudning hos sin vän Essex, och fast han inte vågat ge sig till känna, inför Essex själv, hade han följt med en av Essex's män ut på gården och där knäböjt framtför honom, och tillfredsställt honom som en vanlig hora.

Om Harry av någon anledning hade velat hemsöka Wills rum den natten, klädd som kvinna, skulle det inte ha varit svårt för honom. Fysiskt, om än än inte psykiskt, var Harry ömtålig och finlemmad och till sin mors sorg, var han flickaktig, snarare än pojkaktig.

Hade han hört Wills ord och på något sätt, med Essexs hjälp, eller på något annat sätt orsakat Kits död? Will visste att det funnits delar av Kits liv som han inte hade en aning om. Kits ogillande av Harry, för dennes inblandning i Essexs affärer, skulle det inte ha kunnat dölja mer än bara oro å en väns vägnar? Den dagen då han mött Kit på väg från Harrys hus och den där natten av perversa lekar, hade han nämnt dessa hemligheter i förbigående, men Will hade inte uppmärksammat det och nu var han säker på att han aldrig skulle få veta.

Men att grubbla hjälpte inte och Will kunde inte finna svar till sina frågor, hur mycket han än försökte. Till slut tvingades han lämna dem därhän.

Från den dagen framgent, var hans tankar alltid färgade av skuldkänslor, när de snuddade vid Marlowe.

Glädjen i att arbeta i London hade avtagit. Ett utbrott av pesten fick honom att söka skydd på landet, och en dag nåddes han av ett brev från sin hustru Anne. Brevet innehöll så hjärtskärande nyheter att han lämnade allt han hade för händer och återvände till Stratford.

Han anlände för sent för att få se sin son igen och trots sin brådska, också för sent för att delta i den älskade sonens begravning. För sent. Skulle han alltid vara för sent ute? Han hade förlorat Kit. Hans planer för framtiden hade förvandlats till aska i hans händer och nu - var hans son borta, hans framtid, hans odödlighet - allt var borta. Skulle han för alltid lida under en förbannelse?

Anne visade sig ha åldrats mycket. Hon var böjd och där hon en gång varit rund, var hon nu smal och vissnad. De år hon tillbringat med att slita och släpa i sin ensamhet hade märkt henne. Synen gjorde Will skamsen.

Hennes en gång så skarpa temperament hade mjuknat och trots allt hälsade hon honom med tillgivenhet. Hon visade honom Hamnets grav och stod där med honom, medan han sörjde, med huvudet böjt och vred sina händer maktlöst.

När han så var tillbaka hemma, kunde han inte tänka sig att ge sig iväg igen. Trots allt han förlorat, hade han fortfarande Anne och flickorna. Det var särskilt smärtsamt att se Judith, Hamnets tvillingsyster. Barnen mindes inte sin far och de var blyga inför honom.

Inom sig svor Will att aldrig mer lämna sin familj. Vad hade egentligen livet i London gett honom? Han hade förnedrats och förödmjukats och efter allt det, hade han inget kvar, eller nästan inget. Hur som helst lovade han att bli en bättre make, en bättre far - och - om så bara till minnet av Kit - en bättre författare.

Han visste inte om han någonsin skulle kunna bli lika framgångsrik som Kit, men det gjorde honom inte längre någonting. Allt han kunde göra var sitt bästa. Om det inte var tillfyllest, förtjänade han inte berömmelse. Och om han lyckades, visste han att framgången skulle smaka som aska i hans mun.

SLUT

© Tonica

Tonica

Skriver både originalnoveller, romaner och fanfiction. Älskar att läsa andras böcker också. Tycker väldigt mycket om djur och växter.
Tonica är medlem sedan 2016 Tonica har 7 publicerade verk