Mörka Rum

En naken kvinna sitter stilla i en skinnfåtölj med smycken runt halsen och svart, fläckfri, orörd hud. Ändå är hon orörlig; död, visar det sig. Hon har glidit ner en bit från sin sittande position och vilar huvudet mot axeln. Hennes ben är särade och livlösa. Halsbanden som hänger långt ner över brösten består av silverlänkar med mörkgröna safirer. Ansiktet är tungt sminkat och blå skuggor ligger under ögonen. Så otroligt vacker och samtidigt är det svårt att titta på henne, för det är något med hennes närvaro som fortfarande talar öppet om det helvete hon gick till mötes innan hon sjönk ner i stolen.

En ung kvinna med svart, uppsatt hår och kraftig underkäke tittar ner på kroppen och sedan på sin kollega, som nickar. Hon tar upp sin handradio:

”Vi har hittat henne.”

Det finns platser som av naturen är ondskefulla, som borde lämnas orörda, låta tiden ha sin gång och så småningom skulle dom förfalla som allt annat. Och nu hade dom gjort intrång på en utav dom, trampat in över mattan med oförsiktiga steg som skakat hela huset och väckt vad som helst som kunde tänkas slumra i mörkret där inne. På ett sätt var det ren idioti, å andra sidan var det deras jobb.

Längre in i rummet står ett skrivbord - ovanför skrivbordet, ett öppet fönster. Höstlöv har svept in över den svarta träytan, som annars är helt tom. Ingenting i lådorna heller, så han återgår till den döda kvinnan. En lampa bredvid fåtöljen lyser upp hennes kropp som rampljus. Det är svårt att ta in dom bilderna. Det är svårt att betrakta henne som något annat än en fallen ängel, ändå känns hon ohelig.

Röda gardiner fladdrar i vinden från fönstret innan någon stänger det. Väggar beklädda med böcker utgör en korridor som tar vid i andra sidan av rummet och leder in i nästa. Några har redan hunnit dit. Ficklamporna sprider skarpa strålar genom dammet, strålar som klättrar upp över väggarna och sveper över golvet. En hund luktar sig omkring längs trälisterna under okontrollerat dreglande.
En sista titt på kvinnan vilket tvingar ut en lätt suck, sen ansluter han sig till dom andra.

Det är som om universum läcker in här, allting känns svävande och verkar sakna några som helst rötter. Allt som finns här inne är bara bortglömda sorgliga historier. Ingen värme, ingen tröst, tavlorna tittar snett på honom… Samtidigt är allt väldigt tilltalande; palmbladen som kantar väggarna, kristallkronan som skimrar i taket och sänker ett dovt ljus ner över hallen där han nu står och funderar på om det var en bra idé att han följde med hit. En trappa tornar sig upp runt nästa hörn och ytterligare en våning presenteras. En ond prins bor här, insnärjd i sina fläckade lakan av guld, drickandes ur silverglas fyllda med smutsigt vatten. Hans livsstil kräver andras och det finns ingenting som kan stoppa honom. Fram tills nu, om allt går som det ska. Hela stället ser ut som ett ovårdat palats och det är svårt att undgå känslan av att något kungligt kunnat rymmas här inne.

Det är med den uppenbarelsen som han känner yrseln tränga sig på. Han greppar diskbänken för han står nu inne i det stökiga köket. Han är själv här inne så ingen ställer jobbiga frågor. Rummet snurrar och han kan känna hur hans egna uppjagade hjärta vill slå sig ut ur bröstet. I ren reflexmässig respons lägger han handen över det, trycker tillbaka.

Det var ingen bra idé att ta med honom hit. Inte än. Han är inte redo. Att möta riktiga demoner innan man gjort sig fri från dom som jagar en på insidan är självmord. Om han ville härifrån tillräckligt mycket så skulle nog ingen märka av att han försvann iväg nu. Om han ville härifrån överhuvudtaget.
Krampaktigt drog han sig fram över diskbänken i ett plågat försök att ta sig ut från köket och bort mot trapporna. Han tog ett svettigt grepp om pistolen och lyfte den ur hölstret, riktade den framför sig.


Hans skälvande smått bristande hjärta ljöd högt när han trevande tog sig upp för trappstegen. Ljusen från ficklamporna dansade i taket där uppe och han kunde höra viskningar. För nu hördes musik. Dova toner pulserade bakom en trädörr till ett av rummen längre bort i korridoren. En liten skara hade samlats utanför den, stannat upp för en sekund och förberett sig på vad som skulle finnas på andra sidan.

Han själv gick fram till dom andra men ställde sig längst bak, fortfarande med pistolen högt upp över ansiktet och blicken riktad mot dörren. Samma känsla av yrsel som slagit honom i köket dröp nu ner för naken och ner över ryggen. Hans huvud började pulsera och dom låga rösterna som svävade i luften intill honom antog samma dova form som musiken bakom dörren. Hans händer darrade, vapnet höll på att lämna hans grepp innan han pressade ihop ögonlocken och öppnade dom igen, tog ett stadigare grepp och fortsatte framåt.

Det var som om övervåningen var övergiven. Ouppskattad och överflödig dess ägare. Medan rummen på nedervåningen varit livligt inredda med näst intill konstnärlig ton, så var omgivningen nu något öde. Kall. En öppen dörr intill honom visade vad som skulle varit ett sovrum. På golvet låg en ensam smutsig madrass och bredvid den stod några tomma glas. Gardinerna var svepta framför fönstren och inget mer fanns att vila ögonen på. Det var svårt att föreställa sig att människor kunde leva så här. Det var svårt att föreställa sig mycket.

Han tyckte sig se dörren framför dom pulsera av ljudvågorna som slog mot den från andra sidan. Det både irriterade honom och gjorde honom ängslig att det kanske befann sig någon där bakom, som antingen var helt ovetandes eller fullt medveten om deras närvaro. Hans ögon ville vända uppochner på allt igen, så han koncentrerade dom på en specifik punkt ovanför handtaget på dörren. En hand närmade sig det och när den slöts och började föra det neråt höll han andan.

Just när dom gjorde sig redo för anstormningen öppnades dörren inifrån och ett starkt ljus spred sig över den totalt mörkerbelagda hallen. Musiken som hållits inne av den stängda dörren kastade sig nu ut med öronbedövande kraft.


I dörröppningen står en man utan en tråd på kroppen. Hans beniga ansikte möter dom inte med förvåning, mer ett uttryck av uppgivenhet och besvikelse. Att ta i honom är som att ta i ett skelett och när dom för honom till golvet och bänder hans armar över ryggen är det med särskild försiktighet, av rädsla för att dom vilken sekund som helst ska brytas. Han säger ingenting, ger inte ens ifrån sig ett ljud, utan följer bara rörelserna som han tydligt ombeds följa och sluter ögonen.

Dörröppningen känns förbjuden att passera, kanske är det just därför som han inte kan låta bli. Han äntrar rummet och ser sina kollegor ta hand om en ung flicka. Dom har virat det smutsiga täcket runt hennes bara blåslagna kropp och en kvinna sitter bredvid henne i sängen, stryker sin hand över hennes rygg. Flickan är knappt vid medvetande och kvinnan får hjälpa henne att hålla huvudet upprätt. Rummet stinker av gud vet vad. Förutom sängen finns där bara ett skrivbord och en gammal radio som brusar av den höga volymen.

Atmosfären som andas där inne får honom att må illa, så han lämnar rummet och ser på när dom andra lyfter upp mannen och för iväg honom genom korridoren. Ett obehagligt lugn lägger sig när radion stängs av. Han sätter tillbaks vapnet i hölstret och placerar händerna på höfterna, ser sig omkring. Det tar emot att föreställa sig vad som har föregått här och hur länge det har tillåtits fortsätta. Han äcklas av sin egen professionella nyfikenhet och lämnar byggnaden.




* * *




Två veckor senare sitter han utanför entrén och tittar på när mannen leds in av vakter. Den tidiga novemberluften är så tjock av dis att den känns tung att andas och skär som glas mot huden. Bakom sina solglasögon följer han sällskapet från bilen och fram till entrén där dom försvinner in genom dörrarna. Hur kan en så liten kropp rymma så mycket skit? För han är verkligen liten. Vakterna ser ut som jättar bredvid hans lilla tunna, utmärglade kropp. Hans egendomliga ansikte är mycket tydligare nu när han ser det i dagsljus. Som ett barn som åldrats för fort och bara lyckats hålla kvar vid sin oskyldiga, barnsliga utstrålning.

Han tittar ner på sitt armbandsur och suckar så att röken ringlar sig i ett moln framför honom. Det är inte hans framtid som ligger öppen för förhandling, ändå är han nervös som om han stod inför giljotinen. Det här var den svåraste delen, att behöva sitta tyst och stilla och se på när högre makter tog saken i egna händer. Det var tortyr, men han ville ändå vara närvarande. Se när hammaren föll.

En bänkrad längst bak i salen är näst intill tom, så han sätter sig där. Man kan höra tiden här inne. En ung kvinna sätter sig intill honom och blockerar en eventuell flyktväg. En fet man i illa sydd kostym står och pratar livligt med sin dubbelgångare och förbipasserande tvingas svänga runt hans avancerade gestikulationer. Längst fram i salen sträcker sig juryn högt på sina upphöjda stolar och liknar uttråkade kungar och drottningar i väntan på klockan. Tillslut ljuder hammaren.

Tystnaden lägger sig över salen och en kvinna börjar prata. För varenda liten rörelse han gör så knarrar bänken orimligt högt. Kvinnan bredvid tittar på honom frågande, innan hon riktar blicken framåt och korsar armarna. Ännu en högljudd knarr och den här gången vänder sig även en man från bänkraden framför om och tittar på honom irriterat. ”För helvete.” - Han glider ner en bit på bänken och oväsendet upphör.

Nu är rättegången i full gång och den unga flickan som hittades i mannens säng kallas fram. Hon är mager och ser ut att hata situationen hon hamnat i. En äldre man gör hennes situation svårare genom att kritisera henne som vittne på grund av sin berusning den kvällen. Som tur är minns hon tillräckligt för att skapa en trovärdig grund och efter en stund går hon tillbaks och sätter sig några rader bort och omfamnas av en ung man som kysser hennes kind. Hon lutar sitt huvud mot hans axel och det är svårt att inte föreställa sig hennes tårar.

Miniatyrmannen sitter och drar sin hand igenom sitt spretiga hår. Han ser vanskapt och onaturlig ut i sin kostym. Som att sätta kläder på ett djur. Då och då vänder han sig om och tittar på någon. En kvinna med hatt, som förblir okänd, men för varje gång han vänder sig om och visar sitt råttansikte så påminns han om kvällen då han möttes av samma gestalt, naken i en dörröppning, med en halvt medvetslös flicka i sitt våld, en annan låg död i hans fåtölj. Det är svårt att dra parallella linjer mellan hans två skepnader. Det är svårt att överhuvudtaget titta på honom just nu. Kanske att det skulle kännas lättare genom galler, eller genom mikroskop efter att hans kropp upplösts i atomer. Nu är det bara smärtsamt.

Efter några timmar reser sig folk ur bänkarna och ett sorl trycker mot öronlocken. Han reser sig upp efter kvinnan intill honom och tar rygg på henne genom folkmassorna. Det är fortfarande ljust ute, han hade förväntat sig mörker.

En känsla av tomhet är allt som rör sig genom honom nu. Han kan inte känna doften av vinst eller rättvisa. Just nu känner han bara tomhet. Det känns som att han just lämnat en pjäs snarare än en rättegång. Allt som sagts och gjorts hade känts väldigt äkta, samtidigt som det kändes menlöst.
Att se honom föras ut vid liv och sättas i en bil som skulle ta honom någon annanstans. Att se flickan lämna hand i hand med en pojkvän som förhoppningsvis bara fått höra hälften av hennes historia. Att se advokaterna, fotograferna, aporna plocka ihop sina saker och försvinna in i bilar som hade bråttom någon annanstans. Han hade sett det för många gånger. Alldeles för många gånger hade han ställt sig i majsolen, augustiregnet eller januarifrosten och känt samma sak: tomhet.

Det är en otacksam upplevelse att följa processen, att befinna sig mitt i den och följa den ända till slutet, för att sedan se den upprepa sig. Det kändes som att försöka bygga ett slott med torr sand. Ett moment 22 som hela tiden tvingade honom tillbaks till där han började, för att se samma skamlösa våld, samma sanslösa grymhet hos nya människor. Belöningen? Känslan av tillfredsställelse när han äntligen kunde sitta öga mot öga med odjuret och se själen lämna dess kropp i samma sekund som insikten om ett fördärvat liv infann sig. Alltför ofta uteblev dom stunderna numera och lämnade honom i ett tomt rum, utan någon vinst eller förlust. Det tog mer än vad det gav och om det fick fortsätta skulle han snart vara så nedbruten att han blev en av dom.

Många kvällar satt han ensam i sin fåtölj och tittade på teve, med handen i ett hårt grepp om fjärrkontrollen, medan hans kollegor låg ihopnystade med någon annan i sina sängar. Många morgnar fick flingorna stå framför honom tills dom blev förstörda av mjölken och hälldes ut i diskhon, medan andra följde sina barn till skolan.

Så den eftermiddagen sätter han sig på ett café och tittar ut genom ett fönster, rök stiger från en kopp framför honom. Han sitter där och andas in den rumstempererade luften och låtsas vara närvarande. Ingenting pågår inom honom och inget särskilt händer runt omkring honom. Han bara befinner sig, kanske att dom två skrattande kvinnornas glädje smittar av sig. Kanske är det just här inne som han kommer till insikt och slutar rädslas mörka rum och sova med lampan tänd.

Kanske smakar flingorna bättre imorgon bitti. Nu smakar kaffet bränt.

Skriven av: Alexander Hasselfors