Mörkblå som gråt

- Hur mår du?
- Det är bra.
- Hur går det i skolan?
- Bra. Sonens svar var korta och tomma. Hans tröja var mörkblå som gråten
i hans inre.
- Jag vill att du ska komma till mig oftare, fortsatte fadern bekymrat.
Rynkan i pannan blev skarpare. Som en landgräns delade den av hans matta ansikte. Fadern hade blivit äldre. Håret var inte lika tjockt och glansigt som förut och ögonen saknade den där klara gnistan.
Inget svar från sonen. Han suckade, slog ner blicken och samlade sedan tillräckligt med kraft för att orka fortsätta.
- Jag har fått en ny tv, kabelutbud, sa han för att försöka fånga sonens intresse. Kanal plus! Inga dumma grejer det. Jag kommer att kunna kolla på engelska ligamatcher hela helgerna! Go Arsenal! Haha!
Pappan skrattade. Ett tomt och torrt skratt. Det ekade i de tjocka väggarna och gjorde sprickorna i taket mera synliga. Han sneglade på sin son som inte rörde inte en min. Likgiltigheten andades i pojken.
Sonen tog en klunk av sin cola medan pappan såg ner i sitt becksvarta kaffe. Han tyckte sig se sin egen själ där nere. Långt ner i det mörka, blanka levde den. Han svalde motstridigt sista skvätten och det brände till i hans hals. Väldoftande arom fanns kvar i rummet och gav behövlig värme. Den kyliga stämningen hade de själva skapat.
Jag försöker, tänkte han för sig själv, jag försöker i alla fall. Tystnaden dansade längs väggarna i rummet. En enslig, ljudlös sorgedans.
- Vad vill du göra då? Jag vill att du ska prata med mig! Jag orkar inte med den här tystnaden längre! Berätta nåt, vad som helst!
Sonen mötte för första gången hans blick. De såg på varandra, de såg varandra, om så bara för en sekund.
Plötsligt föddes en vrede i pojken. Musklerna i ansiktet stramades åt och han var på väg att säga något men ångrade sig. Han ansträngde sig för att inte visa några känslor. Han pillade nervöst på sin tröjärm. Blicken flackade runt i rummet men ingenstans fann den ro. Till slut gick det inte mer, han fylldes av något stort och hämningslöst som han inte orkade hålla inne längre.
- Varför… Varför vill du ha mig här nu!? Du kunde ju ha hört av dig tidigare! Jag… Du… Han tappade orden, snyftade till och gick bort mot fönstret. Kinderna var blöta. Kalla och blöta. Krukväxterna var torra. Dammiga och livlösa. Allt var dött. Pojken kände på ett gult blad som han sedan släppte till marken. Samtidigt föll tårar från hans haka. Fadern kom emot honom och la handen på hans axel. De såg på de torra krukväxterna en stund, men tankarna var någon annanstans.
- Blommorna kommer igen till våren Alexander. Än har de inte gett upp. De kommer blomma igen. Allt kommer ordna sig. Min lille pojke…Pappan kramade sin sons axlar.
Utanför fönstret var februarilandskapet grått. Inget tydde på vår och snön hade länge legat grusblandad på marken.
Pojken vände sig om och såg på sin far. Han såg oron i pappans blick och kände för en kort stund igen sig själv i de två mörka ögonen.
- Ska vi spela poker? Som vi jämt gjorde på landet? Du är ju en hejare
det! Pappan försökte le. Han tog sonens hand och de satte sig vid rummets enda bord.
- Vill du ha mer att dricka?
Sonen nickade stumt. Kortleken var gammal. Sliten på båda sidor och full med fläckar från både kaffe och whiskey. Minnen från sömnlösa kvällar levde vidare i korten. Faderns vänner hade ofta suttit uppe hela nätter och spelat. Det var ett sätt att umgås som inte kunde jämföras med något annat. Nu var det knappt att man såg skillnad på kungen och jokern. Så lika men ändå så olika tänkte de båda när de satt där och försökte koncentrera sig på spelet.
Pojken försökte svälja allt som gjorde ont men det gick inte mer. Plötsligt gick han fram till sin far och de kramade varandra hårt. De kramades så länge att det kändes som om sonen skulle sluta andas om fadern släppte taget.
De satt där i varandras armar och någonting värmdes upp inuti, någonting vaknade till liv igen.
- Jag kan plantera nya blommor till dig pappa, sa han tyst och såg på sin pappa vars ögon fick nytt ljus. Faderns andetag blev lätta och utanför smälte snön bort.
Dörren till rummet öppnades hastigt och en man i uniform klev in. Hans ansikte var allvarligt och han såg bestämt på de båda.
- En timme har gått, sa han sedan. Besökstiden är över för den här gången.
Mannen förde pojken med den mörkblå tröjan ut ur rummet. Fadern såg en sista gång på sin son.
- Vi ses, viskade han lugnt medan han svalde.

 

Skriven av: Tove Meyer