Mörker

MÖRKER
Ljuset ger vika för mörkret. Träden byter sina sommargröna dräkter mot färgsprakande skrudar i rött och orange. Förutom eken som står där död men stark. Värmen drar söderut, och den långa natten intar sin plats. Jag är inte klädd för denna årstid. Min kjol och min trasiga topp ger inte mycket skydd för den inte alltför hårt bitande kylan. Men i ärlighetens namn så fryser jag inte. Kylan bekommer mig inte längre.
Minnena börjar falna. Men ditt ansikte vägrar lämna mina tankar. Dina ögon som har samma djup som havet, hatet som förvrider ditt leende när du river sönder det som bara är mitt. Det som ingen tidigare berört.
Allt slutar med att jag vill bli sedd, riktigt sedd och älskad för den jag är. Var. Inte för att jag är duktig i skolan. Inte för mitt röda långa hår eller mina ljusgröna ögon, som fascinerar inte bara mina föräldrar. Mina ögon, som nu är blodsprängda och nästintill tappat sitt fokus.

Jag är tretton år, fyller fjorton om tre veckor. Och precis som för mina kamrater så finns min verklighet till största delen i de sociala medierna. Visst, jag spelar en del data också men inte lika mycket som jag chattar, Facebookar, twittrar, instagrammar eller uppdaterar mig på alla de andra viktiga websidorna. Att chatta är nog mitt största intresse, att prata med människor jag egentligen inte vet vilka de är. För de flesta jag pratar med på internet känner jag bara där, har aldrig och kommer aldrig heller att träffa. Ju fler vänner, desto populärare är man. Det intalar vi oss i alla fall. Jag har 457 vänner sammanlagt. Tre av dom går i min klass.
Och så du, förstås. Du som uppmuntrar mig, som ger mig komplimanger, som stöttar mig i mina problem. Du som blivit min bäste vän fastän vi aldrig rört vid varandra, aldrig andats samma luft.
Är det jag som tar första steget? Jag, som till slut känner längtan efter att få ge min bäste vän en kram? En vän jag fått andra känslor för, starkare känslor, känslor jag aldrig haft förut. Du är från Göteborg, en fjortonårig kille som liknar Justin Timberlake, onaturligt mycket. Timberlake är min stora idol och hans närvaro pryder mina flickrumsväggar. Fast du ser ut som den yngre versionen av Justin, med dina gyllene lockar som vilt vägrar foga sig.
Du gör så jag blommar, vågar tro på mig själv och får mig att inse att jag är värd allt. Mina pösiga byxor och barnsliga tröjor med glittermotiv, byts mot korta kjolar och toppar som smiter åt min unga kropp och visar att jag snart kan kallas för kvinna.
De vuxna tycker att jag är mogen för min ålder och ser inget konstigt i att jag börjar sminka mig och bära kläder som, om det vore i en film skulle det vara halvnakna kvinnor eller horor för den delen, som kläderna bars av. Ingen reagerar. Bara killarna i skolan, som visslar efter mig och sprider rykten om att jag lägger upp mig för dom, att jag är villig.
Men ingen har någonsin fått röra mig. Inte ens jag. Jag är ingen kvinna ännu. Jag plockar fortfarande fram mina barbiedockor när ingen ser. Kan inte släppa dom än.
Men du tycker jag är vacker i mina nya kläder, och vill att jag ska ge dig några fina minnen. Minnen som du kan bevara och plocka fram när din längtan efter mig blir för stor. Jag har förtroende för dig, och du vet mina innersta tankar. Jag gör allt för dig. Du är min. Det är bara vi som betyder något, bara vi som gläds åt våra minnen. Du ser min kropp och jag hoppas på ett godkännande. Smilegubbarna visar att du är nöjd
Kan vi träffas?
Frågan kommer så oväntat att mitt hjärta stannar till för att sedan hamra i bröstet, som om det försöker ta sig ut och skrika JA. En fråga jag längtat efter i evigheter och lite för snabbt svarar jag: Ok
Jag åker till Gränna på fredag med farsan, kan vi ses då? undrar du. Ok. Jag sjunger av glädje. Jag hör av mig :* Jag ger en kyss tillbaka :*
Fredag. Dagarna känns fler än de är, tiden släpar sig fram. Så sakta. Jag vet inte vad jag gör eller vilka som flimrar förbi. Det är snart fredag, den enda dagen som lyser. Fredag. Och den kommer. Jag väntar vid datorn, för tänk om jag skulle vara frånvarande när ditt meddelande dyker upp på skärmen. Inget kan få mig att lämna den. Jag äter inget, besöker inte toan fastän jag verkligen behöver det, och skriker åt morsan att:
GÅ FÖR I HELVETE UT UR MITT RUM!
Hon vill bara tala om att maten är klar. Hon tror att jag slutat tidigare i skolan men jag har inte ens varit där. Jag måste vakta skärmen.
Mörkret börjar överta dagen, och jag märker inte att timmarna försvinner. Tänk om han inte hör av sig. Om han inte kommer. Jag brottar ner tankarna och övertalar mig själv att inte larva mig. Jag betyder något för honom. Han lämnar mig inte sittande här.
Ensam.


Jag är framme om 30. Kan vi ses vid busshållplatsen på Jönköpingsvägen om en timme? Det är ju inte så långtifrån där du bor.
Äntligen är du där. Meddelandet får mina ögon att tåras.
Ok.
Jag svävar som i ett rosa skimmer och börjar slita ut kläder ur garderoben. Kläder, vad ska jag ha för kläder? En kort kjol med röda dödskallar, ett rött linne, röda strumpbyxor och ett par långa boots, det bästa jag har. Mitt långa mahognyröda hår täcker ryggen på bombarjackan, lite plommonfärgat cerat, och jag är redo. Redo för den bästa dagen i mitt liv.
Klockan har passerat starten för Doobidoo, mina föräldrars favoritprogram. Men jag har redan sagt godnatt, puffat till sängen så att det ser ut som om jag ligger där, släckt alla lampor förutom spöket grön från Ikea. Jag har mitt rum på nedervåningen i villan vi bor i, så det är lätt att smita ut.

Smyger bland villorna i kvarteret tills jag känner: Skit samma, och börjar springa istället. Springer genom lekparken jag använt så många gånger, snubblar, skrapar vänstra knä, mina strumpbyxorna går sönder men inget av det registrerar jag.
Äntligen, äntligen, äntligen! Som ett mantra rinner det igenom mig. Jag är yr av förväntan, hög på lyckokänslor. Äntligen.
När jag kommer fram till mötesplatsen finns ingen där. Jag tittar på klockan och Musse Piggvisarna visar att jag är tio minuter före utsatt tid. Börjar smått gnaga på mina gulmålade naglar, där jag står i den dåligt upplysta busskuren. Hundratals tankar rumlar runt och det är svårt att fånga en enda. När? Hur? Om? Kommer han att tycka om mig? Mörkret slukar allt runt omkring.
Kylan nafsar i mina ben och händer. Tusan, jag glömde mina vantar.
En kvist knäcks i skogen bakom mig, och jag börjar tänka på alla otäcka händelser och varningar jag hört när det gäller internetträffar. Men det händer ju inte mig. Vi har ju känt varandra i över åtta månader. Vi vet vilka vi är, även om jag inte sett så mycket av dig och din familj. Slänger en blick över axeln, men min syn kan inte tränga igenom natten som härskar bakom mig.
Jag återgår till väntandet då två ögon bryter mörkret, närmar sig snabbt och växer sig starkare. Jag blir bländad för att sedan bli oseende ett ögonblick när bilen svänger av och åter lämnar mig ensam. Hoppet hjärta tog: Nu kommer du! faller hårt tillbaka.
Jag drar jackan tätare om min kropp och minuterna tickar sakta. Kylans tystnad bryts återigen av en kvist, denna gång alldeles intill mig. Nackhåren reser sig som på kommando och mitt undermedvetna skriker: SPRING!
Men min kropp stelnar till av en förlamning som gräver sig djupt in i musklerna och får mig att stanna upp mitt i en rörelse.
- Skriker du så skär jag halsen av dig, väser en grov röst i mitt öra.
Någon tar tag i det nytvättade håret och drar mitt huvud hårt bakåt. Trycker något kallt och farligt mot min hals. Hindrar blodet att nå tankarna och jag förlorar andningen för ett tag. Mamma, vill jag skrika, men inget ljud passerar mina torra läppar.
Han släpper mitt hår och drar upp mig från bänken i jackan, sliter åter tag i håret, tvingar mig att gå in i mörkret och väser:
- Håll käften.
Han går bakom mig, tätt intill. Han luktar rent av tvål. Hans kind är sträv av skäggstubb. Mörkret och skogen slukar oss. Hans doft påminner om farfars. Undrar om du sitter och väntar på mig nu. Varför skrek jag åt mamma?
Vi stannar och trädens konturer är det enda mörkret tillåter mig att se. Mina tårar är ostoppbara och får den icke vattentäta mascaran att rita maskliknande strimmor på kinderna. Den kalla metallen lämnar min hals, och för ett ögonblick tror jag att allt måste vara ett skämt. Att mina vänner kommer hoppa fram bakom träden och ropa: God Jul! Fastän det är månader kvar innan den dagen tar sin plats i almanackan.
Istället får jag en knuff i ryggen, så hård att jag faller handlöst ner på den förmultnade skogsmattan av blad och barr, som osar mull och blöt jord.
Han sätter sig gränsle över min rygg, drar huvudet bakåt med hjälp av håret och börjar mumla, tyst och lugnt:
- Nu ska du få. Nu ska du allt få.
Knivens egg trycker hårt mot min strupe.
- Vänd dig om.
Jag gör som jag blir tillsagd. Utan att metallen lämnar halsen, drar han på något sätt av mig jackan, river sönder mina strumpbyxorna och mitt linnet.
Mina bröst reagerar på kylan. Han biter i dom, lämnar sina tandavtryck, och jag hör hur han stönar. Nöjt. Känner hans nakna ben mot mina. Han har lyckats dra ner sina egna byxor, och något hårt och varmt pressas mot mina lår.
- Du gillar det här va, mumlar han, kanske mest för sig själv.
Jag vet vad han vill, vad som kommer att hända. Jag är inte helt ovetande om världen, om människor och om samlevnad, om hur barn blir till, om hur råa människor kan vara. Jag läser faktiskt Aftonbladet ibland.
Det är kallt, och jag får kraft från kylan.
- Sluta, sluta, gnyr jag. Men det ger honom bara mer tillfredställelse.
Jag försöker klösa honom med mina kortklippta naglar, försöker få upp ett ben mellan hans. Men han tar tag i mitt huvud och dunkar det flera gånger i marken. En yr tanke gör sig hörd: Är det så här hjärnskakning känns?
Sedan kommer det första slaget som får mina tankar att tystna. Världen blixtrar, och den enda jag kan tänka på är: Jag missar skolan imorgon.
Han slår och slår tills hans slag uppnår sitt syfte, att göra mig till ingenting. Inget mer än en kropp han kan våldföra sig på. Brutalt. Mina sinnen är obrukbara men jag känner hur hans händer sliter av mig HelloKitty trosorna. Jag kämpar, skriker och sparkar. Men i det tysta. Jag är inte långt från medvetslösheten, men når inte riktigt fram.
- Din hora, ditt jävla luder, väser han i mitt öra medan han fumlande försöker tränga in i mig. Är jag fortfarande din bästa vän?
Hånfullt ser han mig rakt i ögonen. Mina ögon, som ser allt i en röd verklighet, genom minimala springor, ser något jag inte vill tro på.
Du är ju inte Alvin! Du är ju för faan inte fjorton!
Ord som dyker upp, men min käke är bruten så dom fastnar på tungspetsen.
- Jävla hora! Jag ska knulla dig sönder och samman. Det skulle du gilla va? Du kommer att gilla det, din jävla fitta.
Han fortsätter fumla mellan mina ben, blir mer och mer frustrerad. Biologin i skolan har lärt mig vad sex och samlag innebär. Jag vet vad som ska gå vart. Men hans lem tränger inte in i mig. Hans fingrar gör det till slut. Smärtan får mig att tappa andan. Skriket ekar i huvudet.
Jag böjer min kropp i en båge och försöker på mitt svaga sätt få bort honom, få bort hans fingrar som gräver sig in. Han lägger sig tungt på mig och försöker återigen tränga in. Jag blöder. Värmen från blodet värmer mina lår.
Hans ilska och hat skrämmer skogen till tystnad. Han vänder på mig och försöker tränga in i mig analt, utan att lyckas. Vänder på mig igen och börjar slå mig på underkroppen och brösten, jag hör hur revbenen inte orkar stå emot. Orkar inte försvara mig. Det gör inte så ont längre.
Så slutar han, och jag tror, hoppas, att allt är över. Jag kommer snart få se mamma igen. Den tanken stannar, när han hugger mig med det vassa stålet i magen. Min kropp är för sen med att reagera. Något kallt tränger igenom min hud, mina muskler, nerver och troligtvis skär det sönder mina tarmar. Och jag tror jag ler, som för att säga tack. Tack för att du tagit bort smärtan. Det får honom att tappa fattningen.
Han börjar hugga mig vildsint över hela kroppen. Sticker in kniven i mitt underliv, hugger och sticker mig i armarna och benen, skär sönder mina bröst, hugger mig i ansiktet, hugger, hugger, hugger, tills allt hat lämnar hans kropp.

Kvar ligger jag, decimerad till en blodig massa. Mina ögonlock har tappat sin förmåga att sluta sig över mina ögon. Han kravlar sig upp och tittar på sitt verk. Ler.
Sedan sparkar han mig mellan mina blodiga ben, spottar på mig, böjer sig ner och skär av mitt hår, med kniven som dryper av blod.
Han stoppar håret i jackfickan och säger stolt:
- Första rödingen, passar bra med dom andra.
Böjer sig ner och viskar:
- Trodde du att du kunde fresta mig, din jävla hora? Men jag visade dig allt.
Det är dom sista orden jag hör, innan jag kryper in till mitt innersta och väntar på mamma. Han lämnar mig ensam och trasig.

Jag är tretton år, snart fjorton. Dom hittar mig en vecka senare under en lövhög. Min kropp forslas bort, men jag och mina minnen stannar kvar här.
Här, under eken, som väntar på solens återkomst.

Skriven av: Anneli Berglin