Mormor visste bäst

Mormor visste bäst
Eller
Flickan som dog i Danmark

Det är i juni månad och eftermiddagen är varm och solig. Det är i början av 30-talet. Mormor och jag vandrar längs den smala strandremsan vid Östra Sjön. Näckrosorna blommar och änderna snattrar i vassen. Vi hör de porlande barnskratten från badbryggan andra på sidan sjön. Den där speciella doften av torrt gräs sticker i näsan och vi är på väg till viken bakom dungen. Mormor skall bada. Viken är den enda säkra platsen där hon törs klä av sig naken utan att någon ser hennes skrynkliga och utmärglade kropp. Kroppen som är märkt av hårt arbete och ett strävsamt liv. Här i viken är det endast Gud som ser henne och för honom är hon inte blyg. Han är ju hennes skapare står det i den svarta boken med Guds Ord. Den som ligger på byrån i kammaren.
Hon klär av sig och stiger ut i det grunda vattnet mycket försiktigt och doppar ena fingret för att undersöka Törs hon stiga ner och blöta hela kroppen? Det får inte vara för kallt. Benen tål inte kyla sedan hon fick den där besvärliga värken för några år sedan. Hon sjunger några strofer ur ett skillingtryck. Det handlar om en ung flicka som gick på lina och mötte sin död i Danmark.
Jag lyssnar. Jag frågar.
Varför dog den där flickan i Danmark när hon hörde hemma i Sverige?
Hon var förälskad i en greve som var gift och hon följde honom till Danmark där de gömde sig. De dog tillsammans där borta. Greven sköt dem båda. Du förstår min lilla Inger alla gör fel ibland. Livet blir inte alltid som man önskar och vi får ta det onda med det goda. Det står klart och tydligt i den svarta Boken.
Mormor badar och tvättade håret med lanolin tvål. Under tiden talar hon om saker som jag inte begriper och allt handlar om livet och hur man bör leva det. Mormor tror på Gud, han som skapat himmel och jord.
Mormor är gammal och fjollig, hon talar i nattmössan och förstår ingenting alls. Jag som snart är fjorton år vet bättre. Jag skall bli berömd skådespelerska och vara med på filmer precis som Annalisa Ericson och Sickan Carlsson. Hon som får spela film mot den stilige George Fant. Framtiden är för mig är som en rosaskimrande dröm i vilken allt är paradisiskt. Mormor som ingenting förstår torkar vattnet från kroppen med en vit handduk av hellinne och kryper i flanellbyxorna som räcker ner till knäna. Eftermiddagen där i den grunda badviken när mormor sjunger om flickan som dog i Danmark blir bli en milstolpe i livet fast jag inte vet om det ännu. För mig är livet ännu inte verkligt. Livet är dagar som kommer och går varthän och varför hade jag ingen aning om. Skådespelerska skall jag bli, det är jag säker på och tidsmaskinen snurrar och snurrar
----------------
Åren går fort utan att jag märker det. Tonåren kommer och går. Kriget förmörkar tillvaron för de allra flesta och blodet flyter i Europa. Några enkla uppgifter på en tidningsredaktion, hjälper till när de Vita Bussarna kommer med offer från lägren i krigszonerna och ser amerikanska filmer som de flesta andra. De första filmsekvenserna från lägret i Buchenwald blir en fruktansvärd chock. Något så gräsligt kan bara inte hända. Vi tror inte. Jag vill heller inte tro men bevisen finns ju i de Vita Bussarna. Livets karusell snurrar trots allt och jag längtar bort från staden. Jag funderar länge och väl och en dag kommer jag på den perfekta lösningen. Det blir ett annorlunda uppbrott. Havet har alltid fascinerat mig och kanske bara kanske. Tanken är hisnande men allt är möjligt.
--------------
Allt har plötsligt förändrats. Jag sitter i en fartygshytt någonstans på Nordsjön. Stormen rasar och fartyget kränger från sida till sida i den svåra rullsjön. Flera av de nya jungmännen är sjösjuka och kräks över läsidans regling. Förste styrman knackar på min dörr och undrar om jag kommer att dela ut cigaretter under eftermiddagen. Besättningen är röksugen och stressad.
Jag har ännu inte blivit skådespelerska som jag önskade den gången när mormor badade i viken. Den gnagande äventyrslustan tog över och jag hamnade på ett lastfartyg som gick med styckegods långväga över haven. Som nybliven steward har jag hand om ekonomi och ansvarar för att besättningen skall få något i magen. Kockan är finska, skeppspojkar och städare kommer från Bohuslän. Den lille mässpojken är norrlänning och längtar efter hjortronsylt.
Stormen tilltar och vi måste börja surra allt löst som kan kastas omkring i pentry och mäss. Kockan är på väg till byssan med en skål köttfärs, hon halkar på det blöta däcket, både färs och skål hamnar på utsidan. Tredje styrman kommer ner i hytten och talar om att det blåser styv kuling norröver och hoppas att vi hinner fram till Cuxhafen innan kvällen. Vi planerar gå igenom kanalen under natten. För närvarande ser det illa ut för däckslasten om vi inte kommer ur stormen. Stormen kom överraskande.
Jag är orolig och fruktansvärt rädd, så här har jag aldrig förr upplevt sjön. Jag tänker på alla de fartyg som ligger på havsbottnen under oss, de som förliste under kriget. Vår första destination är Rouen, därefter går vi till Nordafrika. Det är många resor nu och ibland längtar jag efter att känna fast mark under fötterna. Går vi på en mina har vi inte stor chans i den här stormen. Det finns ännu drivande minor i farvattnen. För ett par veckor sedan blev ett fartyg minsprängt utanför holländska kusten. Hoppas att mormors Gud står oss bi om olyckan skulle komma över oss.
Jag går ut i pentryt och kollar upp mässpojken. Han är i full färd med att skära upp kallskuret till middagen. Det är svårt ty allt rullar hit och dit över bänken.
Vilket jädrans väder vi har fått Steward, vad fan skulle jag till sjöss att göra. Jobbet på fabriken var bättre men nu är man som man är. Äventyr och pengar ni vet. Jag skulle ha lyssnat på farsan. Han visste nog bäst i alla fall.
Mitt jobb är bland annat att servera kapten maten i salongen. Dörren till serveringsskåpet har gått upp, en del av porslinet ligger utstrött på golvet. Kapten kommer ner från bryggan och ger mig en kram. Han är blöt och luktar tobak.
Sjömanslivet är inte fullt så romantiskt som i visorna. Säger han. Ni är tuff Steward som håller ut och besättningen älskar er. Ni har god hand med kockan också, hon är inte lätt att tampas med. Kärringen har ett sju helsikes humör Det är två och ett halvt år nu. Eller hur?
Jag kommer att mönstra av efter nästa resa kapten. Jag har sett tillräckligt av det som finns utanför Sweden. Det var svårt att se de sönderbombade städerna i Tyskland under första resan. Man kunde nästan luka rädslan, blodet som flutit och nöden i det sårade Europa. Mötet jag hade med den tafsande skeppshandlaren i Bremen och den vidriga stanken på gatorna i Alexandrias hamnkvarter. Jag vet inte vad som kommer att hända mig men jag vill försöka ta mig vidare i huvudstaden. Kanske jag så småningom når mitt mål kapten. Jag måste väl passa in någonstans. Kapten Ahl återvänder till bryggan och ser sig om när han lämnar salongen.
Det går djup sjö innan vi når Cuxhafen och fartyget kämpar sig fram i de höga vågorna. Jag börjar må illa och dricker massor med wichivatten och äter salt sill. Det är timmermans recept mot sjösjuka. Tankarna går till mormor och den lugna badviken i Östra sjön. Lilla mormor, jag borde ha lyssnat den gången. Du som visste bäst men jag ville faktiskt inte bli lantbrukare. Jag ville se och uppleva världen.
-------------
Det är året då passagerarfartyget Andrea Doria kolliderar med Amerika Linjens Stockholm och förliser utanför New York. Lönnarna glöder och hösten är på väg. Vilket vackert land Canada är och speciellt vid denna årstid. Vi är där, jag, min man Olle och barnen. Jag lyssnar till nyheterna på sjukhusets radio. M/S Stockholm har fått skador i fören och är på väg in till New York. Klockan är tre på eftermiddagen och jag skyndar genom den halvmörka kulverten på väg till matsalen. Jag arbetar på det katolska sjukhuset St Josef. I det mörka prånget bakom köket står en ung katolsk präst och onanerar. Jag hör hur han andas stötvis och det får mig att må illa. Här i mörkret kan inte Gud se honom. Efteråt kommer han att gå till kyrkan och knäböja. Där blir han förlåten för synden han just begått.
Jag är fortfarande ingen skådespelerska. Jag tragglar med att lära mig medicin. Kraven är höga och man bör helst vara bättre än bra.. Jag är redan hungrig. Det tidiga kvällsmålet består av köttfärslimpa, sweet potatis, grönsaker och en slibbig sås.
Kvällen blir lång och kämpig. Mrs Everest på privaten ligger för döden i ett vackert rum med mahogny möbler. Det är ett svårt fall av skelettcancer. Hon är rik men kan ändå inte köpa sig livet. Smärtorna är hemska trots att morfinsömnen lindrar något. Husläkaren har tillkallats, han är engelsman och kommer från Buxton. Jag fryser och huttrar, jag är inte van vid döden. Den är så kompakt kall och skrämmande. Sonen gråter inte, han verkar mest trött och får sova en stund i vaktrummet. Prästen kommer vid åttatiden och jag måste knäböja på det hårda korridorgolvet medan han passerar med vigvattnet. Det gör ont i ena knäet. Mrs Everest var en gång så ung och vacker men nu ser hon ut som en vissen blomma,. Jag tycker inte om det jag tvingas göra. Den starka dosen av Demerol måste ges intramuskulärt och hennes lilla kropp är som ett skelett. Jag får order av husläkaren och det gör ont i mig när jag penetrerar den tunna huden. I detta ögonblick längtar jag efter mormor och kommer ihåg visan om den unga flickan som dog i Danmark. Jag ser ut genom fönstret och bort mot parken, spanar efter mannen med svart kåpa och lien hängande över axeln. Han kommer inte och den stackars patienten kanske ändå överlever natten. Jag vill inte vara här men jag måste. Min man Olle har det värre där han arbetar men han står ut ändå.
-----------------------
Dagar, veckor och år har gått sedan den där hemska natten. Scenen är en annan, en liten park utanför St Michaels Sjukhus. Varför är vi här? Våra två barn som är engelsktalande märker inget. De vet inte mycket om Sverige och är nöjda med sitt liv. Jag arbetar fortfarande i den vita rocken även om jag inte accepterar döden. Intill den stora kyrkan står en bänk och på den sitter en ensam kvinna. Mina ben värker och jag sätter mig ner bredvid henne. Hon ser på mig och nickar. Hon börjar prata och språket är ovårdat. De solkiga kläderna och härjade utseendet får mig att tänka på de fallna kvinnorna i Amsterdams Glädjekvarter. Jag har sett dem. Säkert är hon vacker ty ansiktet är finmejslat och sprött. Hon är inte dock inte vacker i dag och inte just nu.
Längre bort på en lekplats finns två barn tillsammans med en färgad barnsköterska. De leker och skrattar Kvinnan på bänken fortsätter att prata med mig och jag berättar att jag kommer från Sverige. Själv bor hon på flera ställen men mest i Kalifornien. Plötsligt vill hon bjuda på en drink i närmsta bar. Hon verkar törstig och stressad. Jag tackar nej ty min lunchrast är slut och jag måste återvända till sjukhuset. En liten man kommer gående med tunga steg över grusgången och stannar framför oss. Han lutar sig ner och kysser kvinnan. Han säger några ord och hälsar på mig. Ansiktet är koppärrigt och har svarta prickar över kinderna. Rösten, den har jag hört förr men var. Jag tänker. Nej inte det. Det kan inte vara han som står där mitt framför mig där i en liten park så långt hemifrån, den store skådespelaren Richard Burton. Ja visst är det han. Den hafsigt klädda kvinnan bredvid mig är Elisabeth Taylor som hon ser ut i verkligheten. Jag tänker på filmen jag sett om Cleopatra och Marcus Antony, allt var så oändligt vackert där på vita duken. Detta är verkligheten och nu vill jag definitivt inte längre bli skådespelerska. Jo, jag minns nu vad jag läst i pressen. Richard Burton ar i staden för att sätta upp pjäsen Richard III på Royal Alexandra Teatern. Mormor i badviken sade alltid ”Glänta på förhänget och du ser verkligheten genom springan”. Ja, visst ser jag den och återvänder till sjukhuset och den vita rocken. Tänka sig att jag mötte honom bara så där av en händelse. Han den store Shakespeare tolkaren Burton.

Nu när jag upplever den stora världen så långt ifrån mormors badvik tycker jag inte om allt. Fattigdomen som finns sida vid sida med det enorma överflödet. Skillnaderna är så påtagliga. Stackare rotar i soptunnorna om natten för att få en bit i magen medan andra klär sig i finkläder och tågar till kyrkan om söndagen. Ja visst, man måste ju hålla sig väl med Gud för att stabilisera sin ställning i samhället. Bakgårdarna ser annorlunda ut. Det gör de ofta. En liten man utan ben sitter fastbunden vid en bräda utanför baren The Black Ace. Han tigger av de förbipasserande och får en dollar ibland. En gammal kvinna drar dit honom varje dag och lämnar kvar honom där. Baren är mörk men okey för en snabb drink. Radiostationen CHUM sänder sin pop musik. Den populäre Al Boliska skämtar och talar som ett rinnande vatten. Sändningen bryts plötsligt. Tystnaden är på något sätt oroväckande. Vi anar. Chocken kommer plötsligt. John F Kennedy har skjutits i Dallas. Alla sitter tysta och slutar dricka. Världen stannar under några korta ögonblick och jag är så nära alltsammans. Min man vill åka hem och jag längtar. Vi följer Kennedys jordfästning från Arlington i TV. Vi anar inte att detta bara är början på det som kommer att skaka världen.
---------------------------
Nu har livets vridbara scen svängt ännu ett varv. Den unge italienaren bjuder på salami macka och tafsar. Jag är på Galasso School of Art på Spadina Ave och jag frågar mig än en gång varför och hur. Den vita rocken är borta och jag kämpar med en kolbit på brunt papper. Något inom mig säger att jag äntligen är på rätt väg. Skriver också mycket men mest brev hem och berättar med inlevelse från världen som de där hemma inte känner. Barnen går i skolan och det lutar åt kris på arbetsmarknaden. Många får sparken rått och hänsynslöst och utan fallskärm. Det sociala sviktar och man måste ha reserver på ett bankkonto. En god vän har dött i cancer och begravningen var vidrig. Nej, döden tycker jag inte om även om jag vet att den är oundviklig.
Jag skall göra en design för en teaterkostym. Rektorn för skolan är en gammal italienare och även han tycker om att tafsa på mjäll hud. Alla här ute tafsar på det ena eller andra sättet. Men den läckra lilla rödhåriga rosenknoppen har vassa taggar och jag överlever alltid.
---------------------
Vintern är kall och fuktig, Det blåser och prismorna i det lilla hänget på balkongen klingar så vackert och sprött. Det är söndag och Olle startar bilen, vi skall åka till Niagara Fallen och vet inte att det är för allra sista gången. En halv meter lång varm korv i Hamilton och vi åker vidare. Vi ser fallen i vinterskrud för första gången och häpnar. Vilken underbar syn med allt det frusna vattnet och solens bleka strålar får iskristallerna att likna kaskader av diamanter. Olle har förlorat jobbet och vi kämpar vidare. Den svenske arbetsgivaren är en vän och hjälper. Barnen är kanadensare men vi fortfarande svenskar. Landet är underbart om man lever på den vinnande sidan. Vi gör det tyvärr inte och vi tillhör heller inte kyrkan vilken verkar vara de flestas trygghet i det här landet. Men hur kan vi? Vi är ju inte hypokriter och heller inte religiösa trots att jag i flera år tvingats att läsa massor av Ave Maria. Det finns ingen framtid här, vi måste återvända dit vi hör hemma. Ja, visst är vi främlingar i ett annat land lite diskriminerade fast inte så mycket som de svarta. Negrer är ett fult ord jag har tvingats lära mig men jag förstår nog inte helt. Kanske jag ändå minns Judesvin och zigenarpack när jag tänker efter. Jag har svart läkarkompis från Dominikanska Republiken men skulle aldrig våga bjuda hem honom till det fina hyreshuset där vi bor. Barnen skulle kanske bli mobbade i skolan och kallas för negerälskare. Det går inte an att vara ”Niggerlover” inte ens här uppe i Canada.
----------------------

Scenen har åter snurrat ett halvt varv. Allt har förändrats. Rummen är mörka och ligger i en källare. Det kallas basement och är en lägenhet i källaren av en villa. Fönstren är små och solen hittar inte in, vi är i nivå med buskarna i trädgården. Värdparet kommer från Scotland och är trevliga. Något har hänt och barnen är oroliga.. Jag har inte längre något jobb och allt är kärvare nu. Goda vännen Oliver som arbetade på en fabrik där man tillverkade flygplansdelar har mist jobbet. Han kan inte finna något nytt. Det är kris i familjen, de har fem barn. En familj från Stockholm har redan åkt hem, vi saknar dem. Einar som var i byggsvängen lyckades inte hitta nytt jobb. Olle lyckas i alla fall få ett nytt jobb. Det ger inte så mycket men vi överlever på gränsen.

Det lackar mot jul och allt blir sämre. Vi har nu svårt att hålla oss flytande. Det är tufft att simma när vattnet i bäcken sinar, vi är nu väldigt nära bottenslammet. Om vi fastnar där är vi förlorade. Trädgårdarna pyntas inför Julen och det gnistrar och lyser överallt. Det är överdådigt med alla tomtar, änglar, renar och färgade glödlampor som bildar breda gator utanför husen. Jag gör ingen julmat, vi har ingen. Rädslan tar tag i mig och jag köper starköl på systemet. Det hjälper lite. Jag tycker inte om sprit och blir yr.
Julafton och barnen tittar efter sina paket. Det finns ännu inga förutom de som kommit från Sverige. Sent på kvällen kommer Olle hem. Han delar ut postpaket under dagarna tillsammans med en kompis. Jag blir överraskad när han plötsligt står där i dörren med famnen full av bruna påsar. I dem finns mat och julklappar åt barnen. Vi kramar om varandra och skrattar. Ännu simmar vi i bäckens låga vatten utan att känna botten. Det blir ännu en Julafton trots det dåliga läget.. Under helgen bjuds vi på middag hos den svenske konsuln som är vän med Olles föräldrar. Det är trevligt och gott. Vi pratar mycket om Sverige och undrar över möjligheterna. Vi har ju varit borta så länge.
Så kommer brevet hemifrån. Det är pengar och biljetter till resan hem med M/S Matawanga som skall avgå från New York. Vi andas ut nu när räddningen nått oss.
Vi håller ut till februari och packar det vi kan ta med oss hem. Jag förlorar min fina symaskin och mycket annat som jag tycker om. Men, det är ju endast prylar som kan ersättas. Vi kan återvända välbehållna och det är inte alla förunnat. Våra engelska vänner The Noblets kan det inte. Deras framtid är mycket oviss. Anette packar ner en liten docka med kläder som jag sytt och Eddy tar med serien om Kanadensiska hockeyspelare. Bland mina egna saker finns en liten näverask som jag fick av Cheef Tom Silverheal, en gammal indian som var patient borta på St Josefs sjukhus. Ja, så är det bara till att vänta på den efterlängtade dagen då vi lämnar Canada och alla minnena. Ja visst finns det minnen både sorgliga och glada.

--------------------------------------

Nu rör sig livets vridscen ännu en gång. Bussen kör snabbt ut ur staden och jag gråter. Tänker på väninnan Rosie som var så fruktansvärt ledsen när vi sade farväl. Hon är halvindianska och gräsligt olycklig med sin buse till make. Vi är på väg genom det mörka vinterlandskapet med destination New York. Ett nytt fartyg, en ny resa tar oss över Atlanten. Lugnt på havet och på radion spelar man Beatles låtar. Vi såg dem på Femte i New York. Något helt nytt har tagit över och Elvis är fet men fortfarande fantastisk.

Framme i Göteborg och vi pratar naturligtvis alla engelska. Folk tittar efter oss när går på gatorna. Vi väcker uppmärksamhet. Jag har känslan av att vara utlänning i mitt eget land. Jag känner väl igen Göteborg men visst har mycket förändrats under de tio åren vi var där borta.
Varför måste vi vara här undrar barnen. Folk pratar så konstigt och vi förstår inte. Nej, det gör inte jag heller. Jag förstår inte. Hur många gånger till i livet skall denna förhatliga vridscen fara runt innan den stannar för gott? Jag undrar om mormors badvik finns kvar eller är allt gömt i massor av sly på den välbekanta strandremsan runt Östra Sjön. Numera är det nog ingen som sjunger om Flickan som dog i Danmark. Det var för längesedan.Visst, jag vet nu. Hon hette Hedvig Jensen alias Elvira Madigan och dansade på lina vid Cirkus Madigan i slutet av 1800-talet. Jag minns ännu de första raderna ” Sorgeliga saker hända än i våra dar minsann, sorgeligast är dock denna, den om Fröken Madian.”
Nåja, om jag minns något så när rätt.
-----------------
Jag stryker den stora masonitplattan med vit grundfärg. Jag skall måla ett motiv om Jesus återkomst till Jorden. Varför? Jag har kommit några steg närmare målet och det som jag haft redan som barn men aldrig visst om det. Jag älskar konsten och alla de underbara färgerna som går att tala och diskutera med. Detta inbillar jag mig i varje fall. Bilderna som jag skapar förmedlar känslor och sådant som varit och det som är. Jag blir utskrattad av eleverna i målarskolan därför att jag både är och arbetar annorlunda. Lärarna däremot är på min sida och förstår.
Sorgen kom till oss plötsligt en eftermiddag om våren. Vår dotter omkom i en bilolycka endast sexton år gammal. Jag målar henne som konfirmand flera gånger om. Sonen kliar gitarren och skall erövra världen med sin hårdrock. Olle har blivit vuxen men ändå fortfarande som en tonåring i sinnet. Jag börjar få det vita håret och jag hatar det. Vitt hår är dödens hår, det som ligger utbrett och kammat över kudden när patienten slutat andas och prästen gett smörjelsen. Nej håret måste ändras för att jag skall må bra och visst finns det en lösning på det lilla problemet. Min Olle är vacker i sitt grå hår och den långa hästsvansen som hänger ner över ryggen.
Ack som jag målar och dukarna blir allt större och intensivare i klangerna. Min första utställning blir på tidningen Arbetet i deras stora fönster. En utställning som handlar Viet Nam kriget. Jag tycker om att kommentera kriget där borta i Fjärran Öster. Färgerna är mättade och intensiva. President Nixon är en person som jag älskar att porträttera. Jag är lite elak där och vi vet ju alla nu hur det slutade.
Olof Palme kommer ner från Stockholm och talar i Folkets Hus. Mina målningar väcker uppmärksamhet och jag hamna i pressen. Det blir mobbning och avundsjuka på skolan.” Varför får hon och inte vi som är så mycket bättre?” Jag motstår trycket och förändras men fortsätter ändå framåt. Det finns ett mål som är värt att kämpa för. Kära lilla mormor i badviken om du kunde se mig nu. Du skulle känna dig så stolt över mig. Du och morfar lärde mig att bli stark. Jag kommer att överleva även om scenen vrida ännu en gång.
------------------
Jo visst scenen rörde på sig ännu en gång. Typometer, gammal elskrivmaskin och det finns massor av facklitteratur på hyllorna. Nu är jag verkligen på hemmaplan, Läser på Journalistskolan i Stockholm. Jag kör min bil över de hala landsvägarna för att komma dit. Viljan styr mig ty nu vet jag att jag verkligen hamnat rätt. Mina leder värker men det avskräcker mig inte och Olle står på min sida ty han vet också. Jag älskar jobben som jag så småningom får. Jag blir en kämpe med penna och kamera och det jag gör betyder något. Tiden går som tid alltid gör och det röda håret finns kvar om än med lite hjälp.
------------------------
Höstlöven glöder i skogen och de sista rosorna för en tynande tillvaro i rabatten. Vridscenen har slitits loss från sin roterande axel och är på väg ut i rymden. Jag står kvar i salongen med båda fötterna stadigt på golvet. Ingenting är sig likt längre. TV skärmen har blivit större, ja nästan som en mindre bioduk. Där rullas hemskheterna upp igen. Nu är döden så nära varje dag och Liemannen skördar och skördar. Barn är inte längre barn, de har berövats sin barndom som borde vara det allra bästa i livet. Nu står tolvåringar på scenen som fullfjädrade artister och sex är som att ta en Coca Cola på en rast. TV programmen är fulla av råheter och vidrigt våld. Barn sitter framför Burken och tittar på Motorsågs Massakern utan att bli spökrädda efteråt. Sport är inte längre så häftigt för många, data och TV-skärmen har tagit över. Nu fyller man inte längre år utan moped istället. Sprit och droger är lika lättåtkomligt som en chokladkaka. Har jag blivit för gammal nu för att förstå mig på den nya tiden? Olle påstår det ibland. Han är bättre på att accepter och följa med allt som händer. Han ifrågasätter när jag dömer. Javisst jag lärde mig väl där nere vid Östra Sjön, då när enda läseboken var bibeln eller katekesen. Kanske jag var fyra när morfar lärde mig läsa och jag fick en bit marsipan när jag var riktigt duktig.
-----------------------------------------------

Är det lördag eller torsdag. Jag vet inte så noga längre. När man slutar jobba stannar världen därutanför fönstren. Nu lever jag med färgerna och jag smyckar hela hemmet med målningar. Jag, till och med hänger fullt med tavlor utanpå husets väggar. Färgerna glöder.
Vi är ensamma nu Olle och jag. Vår son Eddy har slutat spela gitarr och stadgat sig. Höstsolen skiner och trappan är varm. Där sitter jag ibland och tänker. Finns det där Ödet egentligen, det som mormor Josefin alltid talade om? Ja, sådant kan man aldrig veta men nog verkar livet underligt ibland.
Jag stirrar på den vida TV-skärmen och mår illa. Bilden visar en gammal sjuk man som blivit vanvårdad på ett sjukhem. Han har stora sår på benen och blåmärken på överkroppen. Han ser ut som ett levande lik. Jag reagerar starkt ty jag har sett det förr där borta. Men, detta är ju här hemma och här är ju allt så bra eller bättre. Jag vill inte bli gammal. Jag är inte gammal. Jag kan inte mycket om politik och jag förstår det heller inte. Alla bara pratar och pratar om allt och inget. De gamla som en gång varit med och byggt upp vårt välfärdssamhälle vårdas sämre än brottslingarna på anstalten. Olle säger att allt måste utredas och undersökas. Här delar vi inte åsikter. Jag vill att allt skall ändras snabbt och effektivt. Japanerna kommer ju till och med hit för att studera vår åldringsvård. Jag har själv varit med och intervjuat några av dem. Jag har faktiskt ett visitkort kvar som jag fick av en japansk läkare för en del år sedan. Stora liggsår och vanvård är något som varken skall eller bör finnas i dag i den moderna vården. Mamma vanvårdades på ett sjukhem där nere i Skåne. Jag måste vara här och hon där. Jag litade på allt men hade så fel. Det är sådana tankar som kommer upp när mörkret sänker sig över trakten och man skall sova. Ja, det är svårt att sova ibland. Lampan i fönstret får ibland lysa länge, länge.
Nej, jag stänger av TV:n och skiter i politiken ty nu är min vridscen på väg ut i Orbis och ingen kan stoppa den. Jag tänker ofta på Harry Martinsons Aniara, ja kanske det blir så i alla fall. Jag älskade att måla det i storformat men vill nog inte vara med när Fototurben spränger planeten Doris. Jag ser på porträttet jag målat av lilla mormor Josefin och tänker. Kanske du fortfarande finnas i någon form och badar i viken vid Östra Sjön. Ja, flickan som dog i Danmark följde sitt ödes stjärna och vilar nu under en enkel gravsten i nu Taasinge. Det sista mormor sade till mig, ”Var glad åt det du har och gråt ej över det du icke kan få!”
Min Olle kommer där nere på stigen med vår lilla pudel. Femtiofem år har gått sedan vi träffades. Vridscenen har förlorat kursen och är på väg mot okända rymder såsom den mäktiga Goldondern Aniara i Harry Martinsons epos.

Inger Malm
www.malms.info

Skriven av: Inger Malm