Publicerat
Kategori: Drama noveller

Mormors stora hjärta

I ett torp långt ute på landet bodde mormor ensam. Några veckor varje sommar spenderade jag tiden hos henne. Där kände jag solen mot ansiktet och den härliga lukten av solvarm jord. Någonting jag inte kunde känna i staden, och bäst av allt att jag var hos mormor. En vacker människa, både på insidan och på utsidan. Ingen var så snäll och underbar som min mormor. Mormor hade ett stort hjärta.

Det var den trettionde juli då jag var på väg till mormor. Jag såg fram emot att träffa henne igen. När jag väl var framme kände jag en behaglig känsla, behagliga känslor är allt jag känner hos mormor. Mormor gav mig ett leende och kramade mig. Mormor, precis som vem som helst, åldras men glimten i hennes ögon förblir alltid densamma. Mormor behövde inte säga mycket då hennes ögon sade allt. Hon hade en speciell doft, en som var väldigt uppfriskande, en blandning av te och nytvättade kläder. Faktumen är att hela torpet luktade mormor.

På morgnarna väckte mormor mig klockan sju. Vanligtvis brukade jag inte vakna så där tidigt på somrarna, fast mormor tyckte att man borde ta vara på tiden för att den aldrig kommer tillbaka. ”Tiden stannar inte när du sover” brukade hon säga. Efter att jag vaknat brukade mormor göra te med macka och medan vi åt berättade hon historier om hennes barndom. Hennes barndomshistorier gjorde ett stort intryck på mig, hon hade ett sätt med ord som ingen annan hade. Ibland brukade hon visa mig bilder på när hon var liten. Köket såg annorlunda ut än vårat kök hemma. Här var köksluckorna slitna och färgen hade lossnat, men det var mysigt.

Efter frukosten gjorde vi varierande saker. Ibland matade vi de bruna hästarna som hade sin hage en bit bort från huset och ibland gick vi och plockade bär som vi bakade paj av. Mormors paj var absurt goda. Någonting som mormor alltid gjorde var att vattna hennes röda kamelior som hängde vid fönstret. Mormor hittade skönhet i allt, väldigt spontan var hon också, det fanns inte en enda stund då vi hade tråkigt tillsammans. Efter att jag spenderat några härliga veckor hos mormor åkte jag, längtansfull för nästa sommar, tillbaks till mina föräldrar i Stockholm.

Efter ett år:

Senaste gången jag skulle besöka min mormor, hade jag fått veta att hon hade ett för stort hjärta. Fast det visste jag redan, alla som kände mormor betraktade henne som en ljuvlig människa med ett stort hjärta. Det fanns ingen tvekan om den saken. Men det visade sig vara mer än en metafor; hon hade verkligen ett för stort hjärta. Mormor var sjuk och ingen kunde göra något åt det. Fast det hindrade mig inte från att spendera en sista gång med henne. Mamma däremot var tveksam om den saken, fast efter en stunds grälande gick hon med på det. Även hon bestämde sig för att följa med.

Det faktum att jag visste att mormor var sjuk gjorde mig nervös att besöka henne den här gången, så nervös att jag bet på naglarna och darrade i kroppen. Helt plötsligt fick jag en obehaglig känsla som jag aldrig känt innan, jag kände mig illa till mods. Stigen ditt kändes ännu längre än vad den egentligen var, förmodligen för att jag var ängslig och för att min mamma inte sa ett enda ord under hela resan dit. Första gången jag var på besök hos mormor var jag bara ett år gammal, sedan dess har jag alltid besökt henne.

När vi nästan var framme kunde jag från långt håll se att det såg dystert ut runtom torpet. De bruna hästarna såg rastlösa och hungriga ut, de röda blommorna som hängde vid fönstret hade vissnat och mormor stod inte utanför dörren för att hälsa oss välkomna.

Mamma knackade försiktigt på den röda dörren och vi väntade en stund. Efter några sekunder, som förresten kändes som en evighet, knackade mamma på dörren igen, hårdare den här gången. Fast mormor fanns inte där för att kunna öppna dörren.

Aldrig hade jag sett min mamma så ledsen som jag gjorde då, jag minns hur hon föll på knä och hur tårarna rann längs hennes kinder. Jag fick en klump i magen, oändligt många tankar farande runt i huvudet men ändå kunde jag inte begripa mig på en av dem. Jag ville springa därifrån, bort från denna sanning. Med tanke på hur andfådd jag kände mig så hade jag förmodligen svimmat ifall jag hade gjort det. I flera dagar tänkte jag på händelsen men tiden gick och jag gick vidare med mitt liv. Inte ska man vara ledsen för alltid.

Det var historien om när jag var yngre och var hos mormor. Nu är jag 82 år gammal och har två barnbarn, och några veckor varje sommar brukar mina barnbarn komma på besök hit till landet. I mormors gamla torp.

Skriven av: Donia A

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar. Skrivandet har blivit ett sätt att ventilera och släppa ut filtrera och rensa.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson