Publicerat
Kategori: Novell

Mot mörkare tider

Det kändes som evigheter sedan jag senast såg någon le, än mindre skratta. Men denna soliga vårdag kändes det plötsligt att något hade dragit förbi. Det mörka och okända som hängt över
byn som en dimma hade med all sannolikhet dragit sig undan och lämnat ett lugn över den numera nästan ödelagda orten.

Vi var inte många kvar, men de som stannat hade tappert kämpat mot mörkret för att kunna vinna tillbaka den by som vi älskade. Fridfullt, var ordet jag tänkte på när jag spejade upp mot talltopparna som förut gett mig kalla kårar. Det mörka fanns inte längre kvar, och det enda jag såg var det jag varit stolt över i hela mitt liv; ett rofyllt Dalarna där jag vuxit upp, och sedan blivit kvar.

De tallar som förut verkat så kala och mörka var plötsligt fyllda av fågelsång, och jag kunde för första gången på länge inte låta bli att le.
Mitt ansikte fylldes ut av det första spontana leendet på nästan ett år, och det var också det första leendet som nått upp till mina ögon på lika lång tid, har jag fått höra. Och det syntes, inte bara på mig, utan på alla dem som vågat stanna kvar efter att mörkret kommit, att en skugga hade lämnat deras ansikten. Det var bara en som aldrig blev sig lik...

Hon hette Emma. Man kunde tycka att hon var en vanlig flicka, inte olik någon annan i byn, men det vilade nånting okänt över henne. Magiskt. Vi gick i samma klass i grundskolan, och jag hade alltid haft en mystisk dragning till henne. Hon var inte speciellt vacker, utan ganska alldaglig, men ändå lyste hon upp den mörkaste oktoberdag på ett sätt som gjorde mig varm i hela kroppen.

Emma hade aldrig visat intresse för någon av det manliga könet innan, och vid hennes tjugosjunde levnadsår började ryktena gå. Somliga hävdade att hon var folkskygg medan andra sa att hon var lesbisk. Hon brydde sig inte om vad de sa förstås, det hade hon aldrig gjort, men det var ändå vid den här tiden det hände. Det var nu Fredrik kom till byn.

Fredrik var en sådan man som varenda kvinna trånade efter. Han var lång och välbyggd, hade kolsvart hår och så djupt blåa ögon att det kändes som att man drogs ner i en enorm virvel av vatten när man såg in i dem. Jag nekar inte till att han var snygg, för då skulle jag ljuga! Han var dessutom otroligt hjälpsam och generös, så han vann snabbt förtroendet hos byborna och blev populär även bland folket i grannorterna. Men något var fel.

Det var hans leende som först fick mig att reagera, hans leende som tycktes vila på en fruktansvärd hemlighet. Jag kunde helt enkelt inte lita på den här mannen, och det var därför jag följde efter dem den där kvällen för nästan ett år sedan...

När Emma mötte Fredrik i handelsboden slog det gnistor direkt. Jag var inte själv där, men ryktena går ju när man bor på ett sådant litet ställe som vi gör. De började träffas, och han behandlade henne som en prinsessa. Han gjorde verkligen allt för henne, och han kallade henne hela tiden för ”ängel”. Det var när jag hörde det som det slog mig. Ängel... Det passade henne verkligen. Hon var som en skygg ängel, och han var mannen som skulle sätta henne fri. Han skulle ta henne till himlen, och de första månaderna verkade det nästan som att hon svävade fram på små moln i ett himmelrike tillsammans med Fredrik.

Det var i början av juni som hon började bli annorlunda igen. Emma som under en tid verkat så förvånansvärt glad och harmonisk började åter igen gömma sig inom ett skal, och det gjorde mig misstänksam. Jag hade precis börjat slappna av vid tanken på att hon förlovat sig med Fredrik, och under en kort tid trodde jag faktiskt att han var den rätta mannen för henne.
Trots detta hade jag inte kunnat släppa mitt vakande öga från paret, och när de plötsligt försvann från byns stora midsommarfirande kunde jag inte låta bli att slänga uppmärksamma blickar efter dem. Att sedan se honom dra henne med sig in i den mörka skogen fick mig att bestämma mig. Jag följde efter...

Väl dold bakom en tall stod jag och huttrade i den ovanligt kalla juninatten. Tyst som en mus spanade jag ut emot gläntan där de stannat. Jag hörde dem samtala tyst, och hon verkade så rädd att jag övervägde att gå rakt fram till dem och stoppa vad det nu var som höll på att hända, men mitt mod svek mig. Det jag helst av allt hade velat göra var att fösa undan Fredrik och värma min älskade Emma i en tryggare famn. Min famn, där jag visste att hon hörde hemma. Men jag stod kvar och blev vittne till ett händelseförlopp som etsat sig fast i mitt minne och gett mig mardrömmar varje natt sedan det hände. I drömmarna ser jag de blåa vattenvirvlarna dra mig ner mot djupet samtidigt som jag hör henne skrika.

Han tog henne där! Berövade henne sin oskuld medan hon skrek åt honom att lämna henne ifred. Men det var inte Fredrik längre, inte en man, inte en människa! Jag hörde honom mumla orden: ”Vi går mot mörkare tider... Det är bara änglar som kommer till himlen, och du är ju min hora, eller hur?” Jag spydde där i skogen, rakt ut, orkade inte bry mig om ifall jag skulle bli upptäckt. Det sista jag såg var virvlarna, sedan blev det svart.

Det var efter den natten mörkret kom. Jag vaknade i skogen följande morgon och upptäckte stora rivsår på mina bleka armar och ben. Jag måste ha rivit mig på taggbuskar någonstans inne i skogen, vet jag att jag tänkte, utan att just då minnas vad som hänt. Jag såg mig omkring och försökte komma på vad jag gjorde mitt ute i skogen, men jag tror jag gick flera kilometer utan att bli klokare. Hade jag gått ända ut hit i sömnen? Hade jag blivit kidnappad? Jag rös till vid tanken på alla möjligheter, men jag slutade inte att gå. Det var först under natten, när mardrömmarna kom, som jag förstod. Det var först då jag mindes.

Mardrömmarna kom tillbaka, natt efter natt, och det var bara början. Så småningom visade det sig att det inte bara var jag som drömde otäcka drömmar, utan folk från hela byn. Dessutom verkade det plötsligt som om byn hade lagts i ett ständigt mörker, för även om det var mitt i sommaren fanns varken solsken, fågelsång eller blommor kvar. Himlen var ständigt täckt av svarta moln, fåglarna hade flugit sin väg och alla blommor som tidigare vuxit i dikena hade vissnat bort. Det värsta var att det inte fanns någon naturlig förklaring till den plötsliga förändringen.

Det som fick mig att förstå att allting hängde ihop var bäcken. Den bäck som flöt igenom praktiskt taget hela byn hade alltid varit så lugn och stilla, men nu hade stora vattenvirvlar tagit över den helt och jag såg samma sak som i ögonen på Fredrik. Jag såg att vattendraget ville ha mig. Bäcken ville dra mig ner mot djupet, och jag hade plötsligt problem med att kämpa emot. Något inom mig ville förenas med det djupa blå.

Jag drömde om bäcken på nätterna. Jag drömde om natten ute i skogen, och precis som då såg jag virvlarna, fast den här gången var det bäcken som blottade sig för min inre syn. Jag såg mig själv vandra en stilla promenad längs kanten precis som jag så många gånger hade gjort innan drömmarna kommit. Men i drömmen förvandlades bäcken från lugn och stilla till stormig och lockande... jag ville prova vad som skulle hända om jag föll i.

En tisdagsmorgon några veckor efter att jag vaknat upp i skogen märkte jag att jag saknade både det ena och det andra i skafferiet och bestämde mig därför för att ta vägen jag fasade för så mycket, förbi bäcken och upp till handelsboden. Jag hade inte vågat mig ut på flera veckor och visste därför inte vad som väntade mig...

Om jag inte hade isolerat mig hade jag kanske märkt att flera familjer lämnat byn efter allt som hänt, och jag hade kanske inte heller fått en sådan chock som den som väntade mig vid bäcken. Ett tiotal människor låg drunknade längs bäckens kanter. Det var både barn och vuxna som låg där, bleka i ansiktena med läppar så blåa som när man ätit blåbär utan att torka sig om munnen. Ögonen verkade stirra mot mig och jag vet att jag skrek som ett barn. Hade de alla drömt som jag och sedan lockats ner i virvlarna? Jag sprang gråtandes hela vägen till handelsboden som givetvis hade bommat igen efter det som hänt.

Jag åt ingenting den kvällen, men bestämde mig för att inte ge upp! För Emmas skull stannade jag kvar. I fortsättningen fick jag ta moppen till grannbyn för att handla tänkte jag, och det var så det fick bli.

När det nästan hade gått ett år, någonstans på vårkanten var det bara närmare trettio personer som fanns kvar i byn där det tidigare bott kring sjuhundra. Men de som var kvar började mer eller mindre slappna av och vi alla började samlas ute på byn igen.

En solig vårdag öppnade handelsboden, och det ledde till att folk gick ut mer, även om alla ännu undvek bäcken så gott det gick. Det var mars, och jag längtade verkligen efter att få se Emma som bara suttit inne sedan den där natten. Jag bestämde mig tillslut för att ta med mig fikabröd och kaffe och knacka på hemma hos henne.

Jag knackade flera gånger utan att någon kom och öppnade, vilket verkade underligt. Emma var ju aldrig ute, och faktiskt så hade jag inte sett skymten av Fredrik heller sedan midsommarnatten. Han kanske hade försvunnit? Det var det jag både hoppades och trodde. När jag slutligen vände mig om för att gå hörde jag plötsligt en smäll inifrån stugan hon bodde i, och sedan var det någon som flämtade till. Jag ryckte till i dörrhandtaget och fick upp dörren som tydligen inte var låst.

Emma låg på köksgolvet med särade ben, och jag insåg att hon höll på att föda ett barn. Jag visste inte alls vad jag skulle göra, men jag gick fram till henne och tror att jag viskade att allt skulle ordna sig. Hon svarade inte, utan såg bara utmattad ut. Hon var blek i hela ansiktet och det syntes tydligt att hon hade magrat, trots att hon burit på ett barn. För varje minut jag satt bredvid henne slog hennes hjärta svagare och svagare tills det slutligen slutade slå och lämnade rummet i en total tystnad som sedan bröts av en nyfödd flickas skrik.

Var det nu så konstigt att jag tvättade Emma ren från blodet och städade hela köket? Jag lade henne i sängen och sopade bort alla spår efter att hon skulle ha fött barn, så gott jag kunde. Det var min sista tjänst till henne. Nu kunde jag hävda att barnet var mitt utan att socialen skulle blanda sig i. Flickan skulle jag själv fostra och skydda. Ingen skulle få ta ännu en ängel ifrån mig, någonsin.

Många kallade det jag kände för Emma beroende. De sa att det var en psykisk sjukdom, något som var fel och äckligt, kanske bara för att jag är tjej. Jag älskade Emma, men jag var inte lesbisk som de påstod. Jag var inte attraherad av andra tjejer, det var bara Emma jag ville vara med! Det var inte homosexualitet, det var kärlek! Jag ville vara nära henne, värma henne och ta hand om henne. Genom att ta hand om hennes barn som om det vore mitt kunde jag få en del av henne och samtidigt ge henne min kärlek. Barnet skulle bli min nya ängel!

Idag vet jag inte varför de kallar mig sjuk. Allt som hände är min verklighet, och de har ingen rätt att hålla mig inlåst!

Efter att jag räddat min ängel som jag döpt till June började de följa efter oss. Tillslut fick vi fly, och vi flydde mot skogen och bäcken där jag lovade både mig själv och June att jag skulle sätta henne fri. Jag skulle låta henne flyga tillsammans med de andra änglarna uppe i Guds rike, och det var därför jag lade henne i bäcken med hennes vackra, änglaansikte tryckt mot vattnets skimrande, spegelblanka yta. Jag dödade henne inte, jag svär! Jag såg henne sväva mot en klarblå himmel med ett leende på läpparna, men hann aldrig komma efter. Det hade glittrat så fint om henne när hon blev fri, men jag själv kommer aldrig att bli fri!

Jag sitter fast hos Djävulen i den delen av helvetet som de kallar mentalsjukhus. Här nere påstår de att Emma och Fredrik levde ett lyckligt liv tillsammans tills jag dödade henne. Jag har lovat och svurit på att jag aldrig skulle döda den jag älskar, men djävulens män lyssnar inte på Guds sanna ord. De vill att jag ska byta till deras sida och säga att jag drömt alltihop. Lögner är guld värda för Djävulen. De säger att inget mörker kommit till byn trots att jag sett det själv. De säger att det var i mina fantasier allt skedde och att jag mördat Emma av avundsjuka.

De vill få mig att tro att jag slöt mina händer om Emmas vackra hals och pressade tills hon slutade andas, fast jag berättat att jag försökte trösta henne under en svår förlossning. De vill också få mig att tro att ärren jag fick i skogen är märken från min egen kökskniv. Mig lyssnar de inte på. De är Djävulens män!

Jag är fast i ett helvete, de mörka tiderna kom till mig för att stanna...

Skriven av: Sanna Kankaanpää

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Känslor är något som ligger mig varmt om hjärtat, speciellt de negativa, eftersom många flyr från dessa. Genom livskriser växer vi…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Gabriel Andersson