Publicerat
Kategori: Novell

Motboken

Några förord från Inger Malm

Tänkte det var på sin plats att komma med några enkla rader och förklara varför jag skriver mina berättelser. Har levt ett långt liv och träffat många intressanta människor vars minne för alltid lever kvar hos mig. Enligt min mening anser jag att de autentiska berättelserna har ett större värde än något som jag eventuellt kan dikta ihop Att skriva en historia med enkla meningar, så att alla kan leva med i texten och förhoppningsvis få någon behållning av mina alster, är vad jag helst sysslar med. På intet sätt anser jag mig som " Guds största gåva till litteraturen" utan är endast en enkel person som gärna vill förmedla något som bygger på mänskliga känslor, levnadsöden och kärlek. "Novell över Nätet" är ett utmärkt sätt att nå många läsare. För mig själv och många andra är kanske temat i berättelsen det viktigaste och inte på vilket sätt den är skriven. Att skriva tillhör alla.
Det är dock inte alla som varit med på den tiden då Motboken var "hårdvaluta”. Med hjälp av denna lilla ljusbruna bok kunde man få många tjänster utförda. Minns en gång att jag fick ett par fina bruna mockaskor gratis när butiksinnehavaren fick köpa ut min månadsranson av alkoholhaltiga drycker. Varför jag valt att berätta nedanstående är därför att Nils Ferlin var en mycket speciell person. Han var inte enbart den store prisade skalden utan också en varm och finstämd människa bakom den rutiga skjortan.
Välkommen att läsa.
Hälsningar från Inger Malm
www.malms.info




Motboken
Berättelse av Inger Malm


Den allra första gången jag såg honom var en kall februari kväll 1950. Jag var på källaren Freden tillsammans med ett litet sällskap. Vi satt i övre rummet. Det var författarinnan Magda Lagerman, Doktor Melén, trubaduren Anders Börje samt fotograf Noj Benkow som hade ateljé vid Norrmalms Torg på den tiden. Man diskuterade Magdas senaste översättning av en rysk roman. Själv var jag endast en tyst lyssnerska i sällskapet. Hade just anlänt till huvudstaden och hyrde rum hos Magda på Köpmangatan i Gamla Stan. För mig som kommer från en medelstor stad vid Öresund var livet i Stockholm ännu ett stort äventyr. Kvällarna på Freden tillsammans med konstnärer och författare var otroligt spännande. Min kassa var ganska skral så det var för det mesta Doktorn som betalade min förtäring mot att han fick inmundiga starkvarorna som serverades till min maträtt. En gång i veckan städade jag på hans mottagning ute i Alvik och för detta fick jag den digra summan av hundra kronor i månaden.
Denna speciella kväll var Evert Taube den gästande trubaduren. Han gick från bord till bord, sjöng och deklamerade. Det var fantastiskt att möta denne populäre sångare och poet livs levande. Jag hade dittills endast sett bilder av honom på skivomslagen. Under hela min uppväxttid spelade jag hans skivor på vevgrammofonen därhemma och en gång lärde jag mig sjunga " Möte i Monsunen", alla verserna. Atmosfären i Källaren Freden var på den tiden mycket speciell och jag skall alltid minnas dessa händelserika kvällar under min första tid i Stockholm.
------------------
Lite senare på kvällen kom en lång mager man in i lokalen. Jag lade genast märke till honom och tyckte att han hade stora öron. Doktorn reste sig från bordet och gick honom tillmötes. De talades vid en stund och främlingen slog sig ner vid ett ledigt bord.
Sångaren och Fotografen lämnade snart vårt sällskap. Doktorn och Magda fortsatte att diskutera. Den främmande mannen som nu ätit färdigt kom fram till vårt bord och slog sig ner. Han räckte mig handen och presenterade sig. Tyvärr uppfattade jag inte hans namn. Jag hade en känsla av att främlingen, som Doktorn kallade Nisse, inte var särskilt välkommen till bordet. Jag däremot var glad ty han talade med mig och verkade intresserad. Under dessa kvällar på Freden satt jag oftast tyst och bara lyssnade. Allt detta var ju helt främmande för mig och jag hade svårt att deltaga i samtal mellan författare och konstnärer. Men, jag fick ju en gratis måltid och Doktorn fick sin extraranson av bordsdricka. Jag var ännu ovetande att jag i dessa ögonblick lade grunden till min framtida karriär som journalist.
Nisse var trevlig och berättade historier. Han hade en kraftfull röst som gjorde att jag gärna lyssnade till honom om underliga väsen i skogen och gummor på vägen som visade sig vara enar. Doktorn och Magda verkade enbart uttråkade men jag hade en synnerligen trevlig kväll. Den första sedan jag anlände till Stockholm. Jag funderade en del över Nisse. Vem kunde han vara? Jag tordes inte fråga. Kanske var han någon betydelsefull person som jag borde känna till.
Kvällen slutade med att doktorn och jag följde Nisse till Östra Station. Trots att den gode doktorn överskridit sin ranson av rusdrycker körde han smidigt den gamla Morrisen genom Stockholms gator. Nisse lånade slantar av Doktorn och ringde ett samtal från automaten intill Pressbyrån. Därefter sade han snabbt adjö och försvann in på perrongen.
" Nu skall Nisse åka hem till Roslagen", sade Doktorn.
Det var först dagen efter som jag tordes fråga Magda om mannen som hette Nisse. Jag kände mig verkligen dum och oerfaren.
" Herre Gud flicka, vet du inte att det där var skalden Nils Ferlin", sade hon och såg förvånad ut.
--------------------------------
Eftersom lönen var knapp på den tiden erbjöds jag att tjäna en extra slant genom att även städa Doktorns lägenhet vid Hornsplan. Hade han en familj någonstans men dem såg jag aldrig till. Hundrafemtio kronor extra varje månad ssom det nu blev betydde mycket för en flicka som skulle försörja sig själv i storstaden.
En kväll när jag skulle hjälpa Doktorn att fixa lite mat för några herrar han bjudit hem kom Nisse helt oväntat på besök. Där stod han i hallen med en liten väska i handen. Tydligen sökte han nattkvarter men tillfället var inte lämpligt. Nu blev det istället jag som fick ta hand om honom. Doktorn gav oss pengar för en kväll på Freden och så åkte vi taxi ner till Gamla Stan.
Jag kände mig så oändligt vuxen och viktig när jag stegade in på Freden med Nils Ferlin som sällskap. Han var så artig och underhållande. Inte tänkte jag på att min trevlige kavaljer var en man på över 50 år.
Den kvällen sade vi adjö utanför min port vid Köpmangatan. Nisse kysste på hand och bugade sig som en sann gentleman. Jag vet inte var han tillbringade natten. Kanske hade han någon vän med lya i Gamla Stan.

I slutet av mars fyllde jag 21 år och Doktorn tyckte att jag borde ha ett litet kalas. Det skulle hållas i hans lägenhet. Bland gästerna fanns också Nisse. Vi hade nu setts några gånger på Freden och en kväll hemma hos Magda. Måste erkänna att jag var väldigt intresserad av honom trots att han var en farbror och tio år äldre än min egen far. Det var något alldeles speciellt med Nisse. Han var helt olik någon man jag dittills känt.
Det jag minns av festen är att Nisse var glad och uppsluppen, han drack en del och sjöng visor. Han var också otroligt charmerande och ägnade mig mycket uppmärksamhet.
Några dagar efter kalaset flyttade jag till Stocksund där jag hyrde bostad hos den icke obekanta familjen William Lind. Sorgligt nog försvann Magda ur mitt liv. För henne hade jag kanske endast varit någon som hyrt ett möblerat rum och betalt 75 kronor i månaden. Jag var ledsen ty hon var en underbar person, hade gärna velat ha henne som vän och stöd i denna stora främmande stad.
------------------------------
Våren kom och jag hade fortfarande inte skaffat några speciella vänner. Jag städade alltjämt hos Doktorn. Ibland bjöd han ut mig på restaurang för att muntra upp mig. Kanske var det för att få en extra ranson till maten. Inte vet jag, men för mig betydde det en välbehövlig gratismåltid. Nisse hade varit borta ett tag. Doktorn sade att han var i Roslagen och arbetade.
En dag fick jag ett oväntat telefonsamtal. Det var Nisse som ringde. Han ville träffa mig ute på stan. Jag blev alldeles yr och hjärtat slog några extra slag. Tänk att självaste Nils Ferlin brydde sig om en liten snärta som inte ens behärskade svenska språket. Jag talade nämligen då med en stark skånsk dialekt.
Alltså, vi träffades vid Tempo på Kungsgatan och fortsatte sedan ner till ett litet Kafé på Tunnelgatan. Tre Shilling Banco hette det och hade rutiga dukar på borden. Han bjöd på kaffe och smörgås. Jag satt mest tyst och lyssnade medan han oavbrutet pratade om sitt arbete. Han höll långa monologer av vilka jag inte förstod så mycket. Han kallade mig aldrig vid förnamn utan sade endast "Du Lilla”. Plötsligt frågade han till min förvåning:
" Du Lilla, har du någon motbok?"
Ett långdraget neeej, blev svaret.
Detta var ju nästan chockerande, ansåg han. En ung dam som uppnått myndighetsålder och inte ens tänkt på att ansöka om denna viktiga rätt att få inköpa rusdrycker. Nisse hade naturligtvis överseende med mina försumligheter men nu skulle det handlas snabbt. Han visste hur man gick tillväga och ingen tid fick förspillas. Hand i hand tågade vi genom Brunkebergs tunneln och vidare ner till Systemets filial vid Humlegårdsgatan. Jag kunde inte riktigt förstå allt detta ståhej. Varför var det så viktigt med motbok. Jag drack ju inte sprit.
Ansökningsblanketten blev snabbt ifylld och underskriven. Nu var det bara att vänta. Kanske dröjde det någon månad. Under denna tid höll Nisse sig väl underrättad och vi träffades ibland när han kom till Stockholm. Vi brukade vandra utmed Stadshuskajen och någon gång gjorde vi ett besök hos en underlig man med oljigt hår och bodde under en trappa på Kungsholmen. Andra gånger satt vi bakom Klara Kyrka på en bänk intill Leopolds minnessten. Nisse tyckte om att berätta.
Så kom äntligen dagen när jag höll den lilla ljusbruna boken i min hand. Nisse var naturligtvis med för att se till att inget gick förlorat. En flaska starksprit och två vinare fick man köpa ut per månad. Nu hade jag ett starkt kort på hand. Jag hade motbok. Nisse å sin sida hade fått en ny givande kontakt som på alla sätt måste hållas vid liv.

Under den kommande sommaren gjorde Nisse många besök i Stockholm. Han brukade ringa mig på arbetet och vi träffades för det mesta på Klara Kyrkogård. Han höll sina långa monologer och jag försökte lyssna och hänga med så gott det gick. När kassan tillät drack vi kaffe på Tre Shilling Banco men oftast vandrade vi bara några timmar av och an i trakterna kring Klara och Gamla Stan.
" Tänk vilka stämningar jag haft där på bänken vid Klara Kyrka", sade han till mig en gång.
Vid det tillfället visste jag nog inte så värst mycket om stämningar men i dag förstår jag bättre. Varje gång jag går på Sergels Torg tänker jag tillbaka på de gamla Klarakvarteren och de stämningar som också jag en gång haft där innan grävskoporna utplånade en hel stadsdel.
Trots att Nisse skrev intensivt och tidvis var krasslig så höll han väl reda på den första dagen i månaden. Dagen då man fick köpa ut de begärliga varorna på den ljusbruna boken. Telefonsamtalet kom alltid den sista i månaden och för att vara helt säker mötte han mig utanför redaktionen dagen efter. Jag var aldrig med vid inköpen. Han var dock mycket noga med att alltid snabbt återlämna motboken.
En gång hade han med sig en dikt som han skrivit till mig. " Kung Prästkrage av Tanto", hette den. Tyvärr försvann både den och ett foto av oss tillsammans. Det var taget av en kanonfotograf utanför Operan. Minns så väl det tillfället. Nisse hade känt sig dålig en tid och var nedstämd. Tyvärr kommer många brev och bilder bort genom alla de flyttningar som man tvingas göra när livet går vidare.
Ja, det var ett spännande år och det hände otroligt mycket som jag inte kan berätta på dessa sidor. Skall däremot avsluta med en liten episod som jag alldeles särskilt minns. Den hände en dag när solen verkligen lyste över Nils Ferlin.

Hösten hade kommit och det var sista veckan som Gröna Lund hade öppet för säsongen. Nisse ringde mig från sitt hem i Roslagen. Han verkade så högtidlig och ville gärna träffa mig. Jag blev nästan chockad när han talade om att vi skulle gå på Freden där han skulle bjuda på en bit mat. Han hade plötsligt fått pengar. I vanliga fall var det inte ovanligt att han "lånade" till både cigaretter och telefonsamtal.
Av besöket på Freden minns jag speciellt att han var på ovanligt gott humör. Efter middagen föreslog han att vi skulle ta en promenad ut till Djurgården. Vi gick längs kajen vid Strandvägen och kom så småningom ut till Gröna Lund. Jag hade aldrig sett Nisse så upprymd förr. Han raljerade som en ung levnadsglad gymnasist och plötsligt ville han gå in på det dekadanta etablissemanget och förlusta sig. Alltså, detta var gamla tiders Gröna Lund med Kaffehjul, Najad som ramlade ner i vattenbassäng och två dansbanor.
Nisse grep min hand och förde mig bort till Gamla Dansbanan. Någon dansbiljett brydde han sig inte om att köpa. När vi kom upp på dansgolvet sade han högt:
" Vad dansar man till denna muntra melodi? En virvelpolkett får det bli."
Jag stod kvar vi räcket och skämdes medan Nisse utförde en imponerande solodans på dansbanans glatta golv. Publiken verkade road men han som tog emot biljetterna vid ingången var sur som ättika. Han grep tag i Nisses arm och försökte få bort honom från dansgolvet.
" Lev och skratta medan du är ung. Snart vissnar blomman och dör", sade Nisse och lade handen på den upprörde mannens axel.
Den kvällen var jag arg på Nisse. Så där hade ingen kavaljer uppfört sig tidigare. Under tystnad tog vi oss bort till Djursholms tågen vid Humlegården. Jag skulle åka hem till hyresrummet i Stocksund och Nisse hade nattkvarter i Solna. Strax innan jag steg ombord slöt han mig till sitt bröst och sade:
" Jaha, Du Lilla. Vad skall du inte komma att uppleva innan din sol går ner."
För Nisse var denna gest mycket ovanligt ty han gjorde aldrig några otillbörliga handpåläggningar. Ibland kunde han däremot hålla min hand under långa stunder därför att det lättade smärtan i hans kropp. Han hade ofta ont.
Detta var sista gången jag såg Nisse. Kanske blev han sjuk eller också ägnade han sig helt åt sitt arbete.
En dag många år senare fick jag en LP sänd till mig ute i Canada. Sven-Bertil Taube sjöng visor av Nils Ferlin. På något sätt kändes det så vemodigt när jag tänkte tillbaka på det där året då han funnits i mitt liv. Nu var han borta. Blomman hade vissnat och dött.
Inger Malm www.malms.info

Skriven av: Inger Malm

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck