Publicerat
Kategori: Novell

Möte med en afrikansk strandförsäljare

Möte med en afrikansk strandförsäljare.

Rutiner infinner sig snart vad man en gör i livet och turister är inget undantag. Varje dag så bär man ner sin solstol, parasoll och en massa tillbehör som behövs för en behaglig dag på stranden. Bränd från gårdagen så pejlar vi som är utrustade med en kasse läsbart in, vad barnfamiljerna ska slå sig ner, allt för att undvika skvättande sand från springande barnfötter och tjut och övrigt tjat från föräldrarna. Ungdomarna har en naturlig instinkt var de ska slå sig ner med sina dunkande radioapparater, för att slippa de vuxnas härskna blickar. Helt underbart, på det här sättet blir det en samstämmig harmoni över hela stranden och havet och himlen känns med ens mycket blåare och varmare.
För övrigt är den milslånga stranden sparsmakad, med endast några få små serveringar och inte en tillstymmelse till pockande försäljare.
Omsorgsfullt installerar jag mig. En plats under parasollet och en i solen med badlakan, uppblåsbar kudde på den mjuka sanden, där jag börjar min morgonritual. Ett stort välbehag infinner sig när jag lyckligt viker i min nya bok och börjar läsa.
Plötsligt skuggas hela jag och med en viss irritation tittar jag upp för att se om det har dykt upp moln på den så tidigare klara himmeln. Framför mig står en väldigt stor svart man bärande av kangas, glasögon, bijouterier och annat krafs. Han står bara där och säger ingenting och det slår mig, vilken urusel säljare han är, att bara titta med en blick som inte ens är påträngande, det kan inte vara bra för affärerna.
Jag sätter mig upp och tar min egen kangas för att skyla mig. Just när mannen vänder sig om för att gå, då ser jag det stora vemodet i de mörka ögonen och det får mig att tilltala honom. På engelska ber jag honom att stanna.
På något naturligt sätt har jag, som själv bott många år i Afrika, tagit för givit, att här framför mig, har jag en svart man som talar engelska, fastän vi befinner oss på en fransktalande ö.
Han lägger ner sina saker och fortfarande helt tyst, så sätter han sig i sanden. Plötsligt gör han en gest mot boken jag läser av författaren Gerald Seymour, med titeln 'A Song in The Morning'.
Med en mycket skolad engelska säger han - I was there. Intuitivt inser jag att jag har ett märkligt och spännande människoöde framför mig - så jag svarar - Do you want to talk about it? Jag frågar om det var okay att jag tycker att han år en ovanlig strandförsäljare som inte talar för sina varor, utan bara går fram och står ett ögonblick, för att därefter gå vidare och det verkade inte ut som om, han hade sålt något den här morgonen.
Igen ber jag honom - please tell your story.

Hans namn är Joshua och jag uppskattar att han är ca 65 till 70 år.
Han berättar att han är född i Soweto, Johannesburg i Sydafrika. Pappan är okänd och mamman har ensam tagit hand om honom. Några syskon har han inte. Efter andra världskriget fick modern arbete och bostad i hemmet hos en invandrad tysk familj. Familjen bekostade Joshuas skola fram till sin utbildning som advokat. Han fick även genom familjens försorg ett stipendium för fortsatta studier i England. På universitetet i Sydafrika fick han vänner inom African National Congress (ANC) där de äldre medlemmarna tog honom under sitt beskydd.

Om sitt engagemang inom ANC, har Joshua helt hållit sin mor och sin värdfamilj utanför och det blev allt lättare, när han reste till England för sina studier. Här fick han träning och han utvecklade sina språk, till och börja med engelska, men även franska och ryska. då han tillbringade långa tider på flera av ANC:s läger. Framförallt är det hans färdigheter inom juridiken och som en god administratör, som gör honom till en viktig länk i ANC:s nätverk.

Han bodde, studerade och arbetade i London, i en typisk förort för invandrare. För att få en täckmantel så etablerade Joshua en liten anspråkslös advokatbyrå. Här hjälpte han sina svarta medborgarna och framförallt de som försökte att få uppehållstillstånd i England, med att fylla i blanketter och med myndighetetskontakter. Han tog betalt efter var och ens förmåga och kunde på så vis visa upp en inkomst och fick därför inga problem med myndigheterna.
Kontakten med sin mor och värdfamilj håll Joshua mest genom brev, eftersom det var för dyrt att ringa och modern ville ha kort och andra småsaker som påminde henne om att det gick bra för hennes son.

Engagemanget i ANC gjorde honom ännu mer kluven då han veta av modern att hon fått en försäkran av sin värdfamilj att hon får bo kvar så länge hon önskar och det stöd han själv fått i sin utbildning.
Joshua berättar att han gjorde upp med sitt samvete, att det inte var de enskilda människornas fel att apartheid fanns, utan systemet med de ansvariga som styrde landet.
Endast några få inom ANC visste vad Joshua höll på med och han ser till att hans mor aldrig ska få veta hans roll i befrielsekampen.
Joshua säger: hon skulle aldrig förstå och värdfamiljen vill han behandlade med samma respekt som hans mor hade uppfostrat honom till och som han själv inte ansåg vara någon uppoffring.
Jag är helt uppslukad av Joshuas berättelse och vill veta hur hans relation till barnen i värdfamiljen var när de växte upp tillsammans .
Det fanns en gräns i leken som aldrig överträddes. Sedan den dagen de vita övertog makten i Afrika, var alltid barnens gränser satta av de vuxna, men Joshuas och hans mor diskuterade aldrig den frågan.
Han berättar att han blev mer och mer involverad i ANC och blir expert på att skaffa nya identiteter för dem som har flytt från Sydafrika.
Plötsligt blir Joshua tyst och hans axlar faller ner och blicken blir alltmer sorgsen då han berättar vidare.
Inom ANC innersta hade man noggrant kartlagt varje medlems bakgrund och vad dennes familj och släktingar bodde och arbetade mm.
I den familjen som Joshua hade växt upp i och tillbringat hela sitt tidigare liv och där hans mor hade arbetat sedan hans födsel, hade ANC upptäckt att familjefadern som var av tysk ursprung var i själva verket kärnfysiker och chef och drivkraften utåt bakom Sydafrikas kärnvapenfabrik. Hans officiella ställning var en helt annan och han hade i alla år kunnat arbeta i det tysta, med en helt annan befattning. Fabriken som officiellt utvecklade egna bränslen, för att Sydafrika skulle bli oberoende av världens oljetillgångar, hade en tillräcklig täckmantel för att man inte skulle upptäcka den topphemliga befattningen som värdfadern hade. Fabriken låg enskilt och var rigoröst bevakad. En bunker i en bunker som Joshua uttryckte sig.
Joshua skulle vid den här tiden få sin promotion som doktorand och han hade försökt övertyga sin mor att hon skulle komma till London för den skull, men hon blev helt förskräckt över hans förslag.
Nu fick Joshua den kontraorder från ANC som han fruktat: han skulle bjuda in sin värdfar och beskyddare för att närvara vid utmärkelsen. Därefter skulle Joshua kopplas bort från fallet och ANC innersta skulle ta vid.
Joshua berättar att han blev alldeles bestört över denna begäran och att han visste att underrättelsetjänsten skulle koppla ihop hans namn och att hans mor skulle bli arresterad.
-Först fick jag panik- säger Joshua. Jag drev runt i London under flera dagar och hamnade till slut i den katolska kyrkan som han tillhörde men tidigare alltför sällan besökt. Han vågade inte anförtro sig, även om han visste att prästen hade tystnadsplikt, det var en krigs handling som skulle få hela Sydafrika regim på fall.
Joshua hade fått tre månader på sig att planera inbjudan och han måste också skaffa sig en annan identitet för att kopplingarna till honom var alltför stora. ANC hade också en lösning på hans problem med sin mor. De hade planerat att samma dag som hennes arbetsgivare blev kidnappad, så skulle hon få en tid till en svart doktor för hennes ögonbesvär, något som de redan hade ordnat. Hon skulle sedan med ny identitet föras vidare till Tanzania, för att där återförenas med sin son och leva i exil. Allt detta skulle ske utan Joshuas mors fick någon vetenskap om vad som skulle hända.
Kilona rasade på mig - berättar Joshua och jag måste snabbt fatta ett beslut. Han kände sig hela tiden bevakad, men försökte att leva som vanligt. Nu började de komma ännu fler tankar i huvudet på Joshua och han vänder sig till Gud, något som han inte har gjort under alla de år sedan han lämnade Sydafrika.
Jag blev stärkt i min tro: säger han. Att jag inte kunde offra min mor eller min värdfamilj och jag i detta ögonblick tvingades att, ta ett ödesdigert beslut.
Nu var det bara en månad kvar till hans promotion och han hade redan skaffat sig en ny identitet. Han meddelade ANC att han har skrivit med sin mors arbetsgivare och att denne med all sannolikhet skulle komma till Joshuas promotion. Joshua bokade även ett hotellrum för dennes räkning och ordnade med övriga arrangemang som hämtning vid flygplatsen, mm. För ANC visade han upp det brev som han inte har skickat och Joshua känner hur snaran dras åt över det val han redan gjort.
När tiden närmar sig rakar han av sig sitt skägg och skaffar en helt ny uppsättning kläder och växlar in de pengar han lyckats spara undan och använder sig av sin nya identitet när han löser en tågbiljett till Frankrike för vidare transport. Den nya identiteten gör honom till brittisk medborgare så att han inte ska ha några som helst problem att röra sig fritt.
Innan sin avfärd uppsöker han en främmande katolsk kyrka för att be för sin mor och sitt land. Åter igen vågar han inte bikta sig.
Jag sitter helt fångad av Joshuas levnadsöde men lyckas fråga om han själv inte hade någon egen familj. Nej säger han: en gång valde jag ANC och mitt land och sedan valde jag bort allt.
Joshua hamnar så småningom i Marseille där han lever på att hjälpa fattiga invandrare att fylla i papper och andra små arbeten. Han vågar aldrig avslöja sina meriter inom juridiken utan lever mer dag för dag.
Han kan inte ta kontakt med Sydafrika då han vet att han betraktas som en förrädare av ANC och kommer att bestraffas därefter. Efter drygt ett år och flera byten av rum så reser han med lokal buss långt utanför Marseille för han känner att han måste få reda på om något har hänt hans mor. Han ringer hem till värdfamiljen och 'madam' i huset svarar. Han föreställer sin röst och säger att han är en avlägsen släkting som vill framföra ett meddelande. Svaret blir: Joshuas mor dog för sex månader sedan, efter det att någon bröt sig in i hennes lilla hus och hon fick en hjärtinfarkt av chocken. 'Madam' berättar att de lyckats få tag i en avlägsen släkting och efter det att moderns arbetsgivare betalt släktingen så tog han hand om begravningen, som skedde i hennes födelseby.
Chocken över det han hör gör att Joshua glömmer att föreställa sin röst och han säger att det inte kan vara sant. Det blir alldeles tyst i frun frågar - är det du Joshua? Han lägger på luren utan att ha besvarat frågan.
Igen får Joshua försvinna från den lilla krets av vänner som han fått under sitt dryga år i Marseille, för han vet att moderns arbetsgivares telefon är avlyssnad av Nationella partiet och troligen också ANC.
Nu tar han sin tillflykt till en liten fransk liten ö. Där måste han helt glömma att han har är doktor i juridik och är flytande på flera språk. Han har under sin tid i Marseille lagt sig an med ett mer vardagligare språk något som tidigare var helt främmande för honom.
I Marseille hade han en god vän som hjälpte honom att få lite uppdrag och från honom får han en liten summa pengar mot sina små ägodelar som han lämnar efter sig, för ett nytt ovisst liv.
Här på ön existerar inga stora grupper av svarta invandrare och han känner sig mer utlämnad över hur han ska kunna få ihop till mat och husrum.
Joshua skrattar plötsligt med en bullrig röst och jag rycker till av den hopplöshet som finns i skrattet. Han berättar vidare att han en dag fick syn på en gammal svart man som hade en hel ställning full med afrikanska strandkläder och smycken och han började att hjälpa den gamle mannen att bära dessa saker på stranden där alla rika turister fanns. Idag är den gamle mannen död berättar Joshua och jag är den nya gamle mannen som fick ta över och nu går på den här stranden men att den här gamle mannen aldrig hade lärt sig säljarens roll.
Nu har det gått mer än tjugo år sedan händelsen i London och han är fortfarande en man i landsflykt och har förlorat ordet, i morgon.
Jag försöker ge Joshua de pengar som jag har med mig, men han insisterar att jag måste köpa något och jag bestämmer mig för ett par öronhängen med papegojamotiv. Då upptäcker Joshua att jag har ett block och penna och han undrar om jag skriver.
Jag önskar att jag kunde: svarar jag.
Skriv min berättelse - men skriv den med en annan plats, i en annan tid då kanske mitt liv kan gå vidare - säger Joshua och tar sina souvenirer och går.
Min semester hade helt plötsligt fått en annan vändning. Jag packar ihop mina solprylar och beger mig till hotellet för att börja Joshuas historia.

Skriven av: Lovisa

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Känslor är något som ligger mig varmt om hjärtat, speciellt de negativa, eftersom många flyr från dessa. Genom livskriser växer vi…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Christoffer Andersson