Möte på kyrkogården

Någon social människa var han inte, det var han medveten om. Han tyckte inte om att ”kallprata” om ingenting. Mötte han en bekant hälsade han givetvis. Han ville ju inte vara otrevlig. Nej, han var mån om att vara korrekt. Han visste ofta inte vad han skulle säga när den andra personen tystnade efter att ha sagt något ovidkommande och därefter avvaktade hans tur att föra konversationen vidare. Ett leende eller en huvudskakning fick duga, beroende på vad dialogen handlade om. Träffade han på en storpratare antingen på stan eller på sitt arbete så lät han dem hållas. De fick babbla på. Han kände sig lugn med dessa människor. De ville bara utnyttja honom en stund som lyssnare.
Han var 44 år och innehade en tjänst som docent på ett av landets största sjukhus. Han hade jobbat inom samma hus i tjugo år. Var färdig läkare för arton år sedan. Hade sedan genom studier och idogt arbete stigit i graderna. Nu bestod hans arbetsdag mest av att undervisa studenter, AT-läkare samt annat löst folk, som han brukade säga. Någon stimulans såg han inte i sitt arbete. Han hade tröttnat på jobbet. Utan glädje gick han dit varje dag.
Promenaden till och från jobbet var det han tyckte mest om på hela dan. Bostaden, lägenheten låg på ena sidan kyrkogården, hans arbetsplats på den andra. Kyrkogården var stor. Det tog honom en halvtimma att gå hemifrån, genom kyrkogården, till sjukhuset. Ibland, om han hade tid och vädret tillät det, brukade han sätta sig på en bänk och bara njuta. Njuta av stillheten och den relativa tystnaden i denna parkliknande miljö. Helt tyst blev det aldrig. Man slapp inte bruset från trafikleden alldeles intill. Dock, bor man i en storstad så får man stå ut med trafiken, resonerade han.
Just idag, denna morgon i maj, hade han gått upp extra tidigt för att kunna sitta på en bänk och njuta. Klockan var strax efter sju. Solen stod redan högt på himlen. Luften var kylslagen, kanske tolv grader tänkte han. Solen gjorde dock att där han satt var det säkerligen tjugo grader.
Helt ensam var han inte. Det fanns andra promenerare och cyklister som var ute. Troligen använde de också kyrkogården som genväg, tänkte han. En och annan joggare sprang förbi. Han tyckte inte om dessa. Man springer inte på en kyrkogård, ansåg han. Man bör respektera besökarnas önskan om en stilla stund vid en grav eller på någon bänk. Dessa bör slippa flåsande joggare.
Kyrkogårdsarbetarna började vakna till. En traktor med kärra passerade. På kärran satt tre damer, klädda i arbetskläder. Föraren och de tre damerna vinkade alla till honom. Han vinkade givetvis tillbaka. Traktorn stannade en bit ifrån honom. De tre damerna hoppade av. Räfsor, hackar och spadar lastades av. Alla pratade högt och skrattade. Han blev glad han med. Vilket härligt gäng, tänkte han. Det måste vara ett roligt jobb. Se till att kyrkogården var fin. Åtminstone en sådan här dag, maj månad och solen skiner.
Han tänkte på vad han själv hade framför sig idag. Han skulle under hela förmiddagen vara instängd i en aula. Hade att hålla ett antal föreläsningar inför gäspande läkarstuderanden. På eftermiddagen skulle han träffa ett par patienter, sedan hade han ett sammanträde. Att träffa patienter var det mest positiva i hans jobb. Det var sällan han fick göra det nu för tiden. Andra skötte den sysslan i stället för honom. Hans tid var för dyrbar.
Han reste på sig. Gick mot de tre damerna som höll på att göra fint i denna park som var en kyrkogård. Det stod en bänk alldeles bredvid där de höll på att jobba. Han tvekade ett ögonblick, men gick fram och satte sig på bänken. Tveksamheten kom av att de kanske inte skulle tycka om att han satt och tittade på dem medan de arbetade. Detta verkade de dock inte bry sig det minsta om. De var vana. Jobbar man på en kyrkogård får man finna sig i att vara iakttagen. De hälsade på honom igen. ”Hej, hej”. Han sken upp som en sol och hälsade tillbaka.
De pratade hela tiden alla tre. Han satt så nära att han kunde höra deras konversation. Det var alldagliga ting de pratade om. Till sin förvåning märkte han att även han deltog i diskussionen. Detta utan att säga något. Men han log och han nickade, och även skakade på huvudet när det förväntades att han skulle göra det. När någon av de tre damerna sagt något tittade de även på honom. Kanske ville de att han skulle säga något. Han hade dock inget att tillföra diskussionen. Visste inte vad han skulle säga, var så dålig på att kallprata.
Efter en stund var han tvungen att resa på sig. Han fick skynda sig för att hinna till sitt arbete i tid. Innan han gick tittade en av damerna på honom och log.
”Vilket fint väder”, sa hon.
”Ja, inte sant, synd att man ska vara instängd hela dagen”, svarade han.
”Jaså du, var jobbar du någonstans då?”
”Jag jobbar på sjukhuset”, svarade han.
”Måste tyvärr gå nu om jag ska hinna”, fortsatte han.
De sa hej till varandra och han skyndade iväg.
Under arbetsdagen på det stora sjukhuset tänkte han emellanåt på de tre damerna som jobbade ute i solen. När hans arbetsdag var över så promenerade han som vanligt hemåt genom kyrkogården. Han kom fram till stället där han träffat damerna. De var givetvis inte där. De hade gått hem för dagen. Men han såg spår efter dem. Detta i form av rensade rabatter planterade penseér och andra vårblommor som han inte visste namnet på . Mycket fint hade de gjort. Han satte sig en stund på en bänk. Tänkte på morgondagen då han åter, som vanligt, skulle gå genom kyrkogården till sitt arbete. Skulle han stöta på de tre damerna? Hoppades det. De hade varit ett positivt inslag i hans, som han tyckte, trista vardag.
Morgondagen kom med samma fina väder som gårdagens. Han hade parkerat sig själv på en bänk i solen. Han både hörde och såg traktorn som passerade en bit ifrån honom och på vars kärra de tre damerna befann sig. De såg dock inte honom där han satt. Han reste på sig, gick efter traktorn. Fick snart syn på de tre damerna som lastat av sina redskap och börjat dagens arbete. När han kom lite närmare fick de syn på honom. De vinkade alla tre. Han sken upp och vinkade tillbaka. Gick närmare och sökte efter någon bänk att sätta sig på. Tyvärr fanns det ingen i närheten, så han fick stå.
”Hej på dig du! Vad trevligt att du hittade oss även idag”, sa en av dem.
”Ja, det var så roligt att prata med er”, sa han. Tänkte att det var ju de som hade pratat. Han hade inte sagt mycket.
”Vad fint ni gör, ni är duktiga”, sa han.
En av damerna kom fram till honom och berättade att de fått erbjudande om att jobba över i eftermiddag. Då de alla behövde extrapengarna det innebar hade de alla tackat ja. Problemet var att de inte hade några matlådor med sig. Deras ordinarie arbetstid varade till klockan 13 00. De berättade att ingen av dem bodde i detta område. Deras fråga löd således. Kände han till något ställe där de kunde köpa varsin macka? De hade tänkt avnjuta dessa på någon bänk.
Nu hade han fått något att fundera över. Så klart han skulle hjälpa damerna.
”Kan ni vänta med att spisa till klockan 14.30? Då kommer jag med mackor till er”.
Han skulle fixa detta på något vis. Fanns ju mackor i restaurangen på sjukhuset. Dessutom hade han inga viktiga möten på eftermiddagen. Jag smiter vid tvåtiden, tänkte han.
”O nej, det var inte så vi menade” sa de tre damerna i kör.” Inte ska du komma hit då. Har du tid med detta? Vad säger din chef om du smiter ifrån så där?”
Han lämnade de tre damerna med ett leende. Glad och upprymd traskade han till sjukhuset. Gick in på restaurangen och la sin beställning. Ägg och ansjovis, leverpastej med saltgurka, lufttorkad skinka samt brieostmackor, två av varje, plus dricka. Meddelade att han hämtade och betalade allt klockan 14.00.
Han var ute i god tid, letade efter damerna. Det var de som fick syn på honom först. De vinkade och tjoade. De hade till och med lyckats ordna ett bord framför en bänk. De packade upp det han hade köpt.
”Oj, vilka fina mackor, och så många”.
”Ja, här ryker hela vår övertidsersättning. Hur mycket vill du ha av oss?”
”Detta bjuder jag på, jag tycker ni är så trevliga och söta alla tre. Det är ett nöje att umgås med er”.
De tackade för denna generositet från en i stort sett okänd man. Han konverserade de tre damerna i gott och väl en timma. Diskuterade sjukhuset och kyrkogården och mycket annat. Han trivdes, visste inte när han sist mått så bra. När de skulle återgå till jobbet tog han mod till sig och frågade.
”Det skulle vara roligt om jag fick bjuda er alla tre på middag någon gång? ”
”Vill du det verkligen det? Det skulle vi uppskatta, det vore roligt”, sa de alla tre.
”Jag kommer med ett förslag i morgon bitti när vi träffas, kanske det går bra i helgen”, sa han.
Glad i hågen traskade han hemåt. Kom på sig själv med att tralla och vissla. De tre damerna hade gjort att han upptäckt en helt annan sida av sig själv.

Bronson

Jag är en femtitalistgubbe som tycker om att läsa och skriva. Försöker få ihop någon novell då och då. Skriver även en blogg/krönika en gång i månaden.
Bronson är medlem sedan 2015 Bronson har 2 publicerade verk