Mötesplats

Lara sitter ner på bryggan och ser ut över det spegelblanka vattnet. Varje gång hon är här hos
sin mormor brukar hon spendera en stor del av sin tid vid den lilla sjön. Det tar många
timmar att komma hit, men att lämna storstaden för att spendera somrarna i mormors stuga i
jämtländska Sundsjö är något hon aldrig tackar nej till. Hon tycker att luften här känns
friskare, som om den omfamnar henne. Lara plockar upp en sten som ligger bredvid henne
och kastar ut den i vattnet. Lyssnar på hur den plaskar när den landar. Hon tar upp ännu en
sten och kastar även den. När Laras morfar levde brukade de varenda sommar tävla om vem
som kunde kasta längst. Han brukade skratta och säga att de någon dag skulle kunna pricka
björken som står på andra sidan sjön. Varenda litet grönt löv skulle skakas av grenarna. Precis
när Lara kastar iväg nästa sten hör hon steg närma henne bakom sig.
”Akta du råkar ge fiskarna hjärnskakning”, hör Lara en bekant röst säga. Ett leende
sprider sig på hennes läppar medan hon ser bak på den vackra mörkhåriga flickan bakom
henne. Laras hjärta slår ett flertal extra slag, hon trodde inte att hon fortfarande skulle känna
så här när hon träffade Bianca igen. Bianca sätter sig ner bredvid Lara och stryker bort en
brun hårlock från hennes ansikte.
”Tog katten din tunga?” frågar Bianca med ett flin på sina läppar. Ett skratt lämnar
Laras läppar.
”Jag trodde inte du skulle komma hit i år”, säger Lara och tar Biancas hand i sin.
Bianca ler mot Lara och stryker sin tumme över hennes handrygg.
”Tror du att du blir av med mig så lätt?” frågar Bianca. Lara granskar Biancas
fräkniga näsa, varje liten fräken ser så perfekt ut på henne. Medan Lara tycker att hon själv
ser smutsig ut i sitt ansikte. Hon tycker helt enkelt bara att Bianca är helt perfekt. Lika perfekt
som mormors lantställe. Bianca påminner Lara om när solen lyser in i den gröna fuktiga
skogen, när luften därinne känns så frisk att lungorna renas från alla utsläpp hemma i hektiska
Stockholm. Bianca skapar ett lugn inom henne. Ett lugn som hon bara får ta del av en period
om året. Hennes Bianca.
”Ditt hår har blivit så långt”, säger Bianca som snurrar en av Laras lockar kring sitt
finger. När Laras isblåa ögon möter Biancas gröna sprider sig ett varmt och omfamnade
pirrande genom hennes kropp. Ett leende sprider sig på Laras läppar. Ett plaskande i vattnet
får bådas blickar att dras mot den blanka sjön, som nu på ett ställe har små vågor efter att en
fisk precis hoppat.
”Se! De överlevde mina stenar”, sa Lara, vilket får Bianca att brista ut i skratt. Lara
ser på Bianca med ett stort leende på sina läppar, ser på de små smilgroparna som bildats på
hennes kinder. Det var inte förrän i den här sekunden som Lara insåg att Biancas tumme
fortfarande stryker Laras handrygg.
”Fiskarnas hjältinna”, skrattar Bianca fram.
Lara lutar sitt huvud mot Biancas axel och ser ut över den glansiga sjön. Hon är så glad att
det här stället ens finns kvar. För några år sedan försökte kommunen köpa av mormor skogen
för att bygga någon sorts fabrik. Men än hur högt pris de bjöd stod hennes mormor på sig och
vägrade låta dem förstöra vårt lilla samhälle med fabrik. Det räcker med att grannkommunen
nästintill har förlorat all sin skog och natur tack vare skövling och industribyggnader. De var
redo att ta död på all vår natur och alla djuren som bor här, för att bygga en fabrik. Laras
mormor gillar inte att prata om den tiden, hon säger bara att den kampen är något som
hemsöker henne ännu idag. Tanken att det här stället kanske inte ens idag hade funnits om det
inte vore för hennes mormor ger Lara en klump i magen. Tänk när hennes mormor inte längre
finns här för att kämpa för byn. De framtida generationerna kanske inte då får ta del av den
friska luften, känna den höga luftfuktigheten smeka deras hy, känna doften av gran, asp och
björk. De hade inte kunnat klättra i träden och höra sina föräldrar skrika av oro när de ser sitt
barn flera meter upp i en gran. Ett fnissande lämnar Laras läppar när hon tänker tillbaka på
henne och hennes bror uppe i granen på andra sidan sjön. Einar hade bestämt sig för att ta sig
ända upp till toppen, och när deras mamma såg hur högt upp han var så skrek hon med sin
höga pipande röst.
”Einar Theodor Sjöström! Kliv genast ner! Du kommer ju falla ner!” skrek hennes
mamma. Hon hade även fortsatt sitt skrikande angående att han kommer ha kåda fulla håret
och kläderna.
”Vad tänker du på?” frågar Bianca.
”Hur mycket jag älskar det här stället, alla fina minnen de har”, svarar Lara som satt
upp sig och ser in i den gröna ögonen. Hon låter sina fingrar långsamt smeka Biancas
handflata, som om en fågelfjäder kittlar Biancas hy.
”Hur det här stället är i framtiden”, säger Lara. ”Om vi två kommer vara kvar här”,
fortsätter hon och ser nu ut över sjön.
”Du är en sån liten tänkare, Lara, det är gulligt, nästa som en liten söt tant”, säger
Bianca och lägger sina fingrar under Laras haka för att föra tillbaka hennes blick till henne.
Bianca brukar ofta kalla Lara för en liten tant, eftersom Lara alltid tänker väldigt mycket. Hon funderar och spånar om allt från vad hon ska göra om dagen till vem hon kommer att
vara i framtiden.
”Bianca”, säger Lara och såg ner på deras fingrar som nu är sammanflätade med
varandra.
”Kan du lova mig en sak?” frågar Lara och såg upp i de gröna vackra ögonen igen.
Bianca nickar med ett litet leende på sina rosa läppar. De är lika rosa som när solen lyser upp
en blommande rosenbuske, varje blad liknar hennes läppar.
”Såklart Lara”, svarar Bianca.
”Att det här är vår plats, att vi inte tar med någon annan hit, än om vi inte är med
varandra.” sa Lara. Ett större leende sprider sig på Biancas läppar. Hon lyfter upp deras
sammanflätade fingrar mot sina läppar och lämnar en varm och känslofylld kyss på Laras
handrygg.
”Jag skulle aldrig vilja sitta här med någon annan än dig, min solros”, sa Bianca vilket
fick Laras hjärta att ta ett glädjerus. Lara kan nästan föreställa sig se dem båda sitta här om
några år. Naturen är sig lik, träden står i blom och den friska luften kommer att fylla deras
lungor. Fiskarna har börjat föröka sig och blivit fler än innan. Bianca och Lara ser på deras
framtida barn som leker med deras flytsaker i vattnet. Lara hoppas på att det kommer att vara
de två för evigt. Än om ingen av dem har pratat om sina känslor med varandra, så hoppas
Lara att Bianca känner på samma sätt som hon gör. Att hennes beröring skapar välbehag
inom Biancas kropp, att ett leende sprider sig på hennes läppar när hon hör hennes namn. De
båda är ju trots allt endast tolv år gamla, det är många år kvar tills de är gamla och gråa. Det
enda problemet är att de bor i två helt olika sidor av landet. Lara nere i den södra sidan,
medan Bianca bor långt upp i norr. Det är en av sakerna som skrämmer Lara. Att Bianca ska
hitta någon annan som bor mycket närmare henne. Enda gången på hela året som de två
faktiskt kan träffas är ju trots allt under sommaren. Lara skjuter bort den tanken. Hon vill bara
vara i nuet med Bianca, hon får inte låta sig själv tänka på alla ”tänk om” tankar. Hon sitter
trots allt här med den vackraste tjejen på hela planeten. Inte ens fåglarnas kvittrande, eller
träden som susar i vinden kan slita Laras uppmärksamhet från Bianca. Det här händer faktiskt
på riktigt, allt det här är inte bara en dröm. Utan hon håller hennes hand i sin, ute på bryggan
vid den lilla sjön, där inget annat än de spelar någon roll.

Frida L

Gillar att skriva och läsa, vill börja dela med mig av mina egna verk.
Frida L är medlem sedan 2025 Frida L har 0 publicerade verk