Mötet

Mötet

Den stirrar rakt på Kim. Hen är helt naken för den blicken. Hen kan inte slita sig. Nätet omsluter Kim. Skönheten i ett par blåa ögon är förtrollande. Vem är den?

Speglingen i glasögonen. Ett nyponsnår på huvudet. I pannan står kunskapen inristad. Orwell. Tolstoy. Lee. Golding. Steinbeck. Nabokov. Alla får plats i dennes armar. Den ser närmast mekanisk ut, tänker Kim.

-Det är slut på omskrivningarna av wikisidor. Det är slut med genvägar. Det kommer inte att bli lätt. Det kommer inte att finnas ett svar. Det kommer att bli en utmaning

Hamnskiftaren minns lärarens ord. Med skräck. Med glädje. Med intresse. Det tog sin lilla tid. Det tog rent utav ganska mycket tid. Vad skulle hen skriva? Enligt vem skulle hen skriva? Hur skulle hen skriva? Hamnskiftaren hade haft många frågor, men få svar. Men till slut fann hamnskiftaren vad hen sökte. Den röda pärmen pryddes av D-A-S K-A-P-I-T-A-L inpräntat i stora bokstäver. Det var bara att skrida till handling. Med stolthet hade hamnskiftaren läst S-A-M-H-Ä-L-L-S K-R-I-T-I-K-E-N-S K-Ä-L-L-A-, E-N K-V-A-L-I-T-I-A-T-I-V A-N-A-L-Y-S, innan hen lämnade in arbetet.

Nej! Nej! Nej! Det. Här. Funkar. Inte. Det. Är. Inte. Jag.

Nu händer plötsligt något. Den byter skepnad. Kim ryggar tillbaka, blir nästan rädd. Skinnjackan är som hämtad från en rockkonsert. En kaktus målad av världens alla blommor pryder dess huvud. Jeansen vittnar om handlingskraft, men vad stark den ser ut. Fri att vara som hen vill. Oavsett vad andra tycker.

Skriket av en elgitarr, dövheten kom snabbt. Det orytmiska slaget i en trumma. Fy fan vad hamnskiftaren hatade det. Varför gick hen ens dit? Var det Jontes ord om “ett Sweden Rock att leva för” som hade övertygat hen? Eller var det rädslan för en ensam sommar? Kanske var det faktumet att hela gänget skulle dit?

Nej! Nej! Nej! Det. Här. Funkar. Inte. Det. Är. Inte. Jag.

Nu förändras den. Det går snabbt. En ny skepnad. Skinnjackan tar plats på golvet bakom den. Den rosa synen närmast uppfyller Kim. Klänningen är som hämtad från 1800-talet. Tjocka lager av vitt puder dränker kinderna. En valk på klassiskt vis pryder kalufsen. Den är en levande docka. Uppiffad för betraktarens skull. Kim ryser.

Hamnskiftaren tvingar i sig minnet. Det smakar beskt, närmast ruttet. Det var i och för sig en ganska rutten kväll. Men dagen hade varit kulinarisk. Temat hade varit 1800-tal. Hyran hade inte varit låg, men hamnskiftaren hade tagit dubbla skift. Dessutom är det inte många som vill ha hamburgare mellan 00.00 och 02.00. Hen hade hyrt klänningen för två dagar. Hen hämtade den på fredagen efter skolan. Hela lördagen hade hamnskiftaren målat med konstens alla regler. Hamnskiftaren började med snön. Tunt fördelade hen pudret över ansiktets kullar. Sen rispade hen snön så att jordens röda färg kom inom synhåll. Efteråt hade det varit lätt att diska bort den röda färgen från penseln.

Tänk om hen kunde glömma hur skjutsen hade kört ner i diket? Hur de behövde kämpa i en timme för att puffa upp bilen. Hur hen missade festen. Klänningen var inte vad den en gång varit när hen lämnade tillbaka den.

Nej! Nej! Nej! Det. Här. Funkar. Inte. Det. Är. Inte. Jag.

Nu händer något. Det tar stopp. Den rosa klänningen är halvt på. Valken är helt rufsig, med små taggar utstående. Glasögonen ligger krossade bakom den. Kim tycker att ögonen vittnar om osäkerhet. Benen gungar fram och tillbaka. Blicken vill inte stå still. Kim sträcker sig efter hamnskiftarens hand. Hen vill skydda den. Hen vill hålla kvar den. Få den att inse att den är bra nog som den är bra som den är. Glasets köld. Det kysser Kims utsträckta hand. Spegeln delar dem fortfarande. Spegeln delar Kim fortfarande.

Kim köper alla kläderna hen prövade.

Pontus Lindgren 9.3

strategen01

Strategen01 är medlem sedan 2017 Strategen01 har 1 publicerade verk