Publicerat
Kategori: Drama noveller

Mötet

Han tog ett stort steg ut från huset och försökte så gott han kunde undvika det smutsiga vattnet som rann längs sidan av vägen. Han hade precis köpt de nya fina läderskorna och vill garanterat inte smutsa ner dem. Innan han började gå längs med vägen så slängde han en blick mot sitt hus, det var stort och av viktoriansk stil. Den var inte riktigt lika färgsprakande och ståtligt som det var när hans far levde och deras förmögenhet fortfarande var intakt. Det hade varit en underbar tid, det stora imperiet som de levde i hade varit på sin höjdpunkt och varken socialister eller liberaler hade varit något betydligt problem. Hans far hade både varit mycket framgångsrik inom politiken och det militära. Hans farfar hade varit rik innan det Napolitanska kriget och efter sina stora segrar och sitt hjältemod till havs, blev han dubbad av kungen. Edward hade visserligen aldrig träffat honom eftersom han hade skaffat hans far sent i livet och dog strax efter av feber.
Hans farmor dock, gud vilken kvinna. Hon och hans mor hade vetat deras plats i samhället. Det enda det krävde var att få äran att sätta ett barn till livet. Det var en sann kvinna och ett föredöme för hans fru. När de hade gift sig så hade hon varit mycket vacker och lydig, som en kvinna ska, men med åren hade hon blivit illojal och självständig. Han rentav misstänkte att hon var suffragett. Han hostade och spottade på kullerstenarna av bara tanken, eller det berodde antingen på de eller på det avskyvärda doften på de gator som låg mer än 100 meter från hans.

Han stoppade nervöst ner handen i tweedkavajen för att desperat se efter om brev låg kvar i hans ficka. Han pustade ut. Där låg den, precis i den fikan där han hade lagt det. Om någon i London fick se brevet kunde hela han karriär i parlamentet vara över. Liberalerna hade länge försökte tvinga ut de konservativa ut ur parlamenten men det nöjet skulle han inte ge dem.
För 3 dagar sedan hade han varit på sitt kontor med sitt unga hembiträde, när det plötsligt hade knackat på dörren. Han hade uttryckligen sagt han ville vara ifred. Han fick snabbare än vinden klä på sig och tvingade rent av in lilla Emma i den tämligen stora garderoben. Den gamla butlern kom in med huvudet högt i skyn.
“ Bad jag inte att få vara ifred Mr. Grey”, hade han sagt med bestämd ton. “Jo självklart herrn men det kom en flicka och knackade på och sa att jag skulle lämna detta brev till dig, det var tydligen yttersta vikt”. Edward lugnade ner sig en smula, tog emot brevet och bad Grey att lämna rummet. Den stackars mannen hade inte gjort något fel. Egentligen borde han ha behandlat det 20 år trogna butlern med lite mer respekt men han var alldeles för impulsiv och var väldigt känslig mot brist på respekt.
Garderoben öppnades och det spritt språngande nakna hembiträdet klev ut. Hon kollade på honom med en livlig blick, han visste att han var stilig i kvinnornas ögon, men menade hon att de skulle fortsätta? Nu? Efter att de precis hade blivit avbrutna.
Han vände bort blicken och tittade ner på brevet och sa,”lilla Emma kan återgå till det vanliga arbetet nu”. Han märkte att hon blev mycket sårad och hon var snabbt påklädd och gick ut från därifrån. Han öppnade brevet och la genast märket till den dåliga handstilen och de många stavfelen. Han blev nästan lite sur för att såna outbildade människor kunde slösa bort hans värdefulla tid. Han försökte så gott han kunde läsa brevet och ryggade tillbaka när han var klar.
Satans verk är vad det är, tänkte han för sig själv, när han passerade Big ben. Att en förlorad kvinna, en prostituerad skulle få styra över honom gjorde honom mycket arg. Att en lägre människa skulle hota och ta kontroll över honom, en adelsman, detta var en vidrig tanke. Så här skulle samhällsstrukturen se ut om de där ateistiska socialist svinen någon gång skulle lyckas ta över parlamentet.

I brevet hade hon påstått att hon väntade hans barn, och om inte han betalade henne skulle hon tveka på att se till att hela storbritannien visste vilka andra kvinnor han hade legat med och att han hade genererat en liten horunge. Hon hade sagt de skulle mötas vid en pub en bit bort från parlamenten. Där skulle han göra slut på det här eländet på ett eller annat sätt. Han tänkte erbjuda henne en lägenhet och 20 pund om året i resten av hennes liv. Om hon avvisade det förslagen så kunde han erbjuda henne 40 pund. Men man vet aldrig med de fattiga så han hade en laddad pistol på sig. När han gick där djupt försjunken i sina tankar hör han något ropa, “Herr Edward! Sir!”. Han hörde direkt på den tyska brytningen att det var hans granne. Edward vände sig om och hittade där, precis som han trodde, Joseph Fritz. Han bar nästan alltid uniform eftersom han jobbade vid hovet, vilket var mycket ovanligt för en invandrare. Förutom sin uniform var Fritz väldigt lätt att känna igen, det fanns i princip inga britter med mustascher som liknade det tyske kejsarens. Även om relationen mellan de båda länderna hade blivit kylig med åren, gillade han denne tysk. Hellre tyska folket än baguette folket som han så lustigt brukade säga.
“Jag tyckte jag kände igen er herrn, står allt rätt till? Varför går ni på dessa gator när ni mycket hellre skulle kunna åka er automobil?”
Glädjen i Edward ögon försvann. Han hatar när folk kritiserar hans beslut och ifrågasatte hans val. Dessutom hade Fritz kallat honom vid det lite mer personliga förnamnet och hade inte använt hans adliga efternamn, han ansåg att Fritz och han inte var så goda vänner att han hade rätt att göra de.
“Jo tack, livet det är så bra det kan vara”, sa han ljög. “ Själv?
“Jo tack bara bra”, sa tysken.
“ Och på tal om min bil så är den på service”, detta var också en lögn, eftersom bensinpriserna hade stigit hade han slutat åka bil för ett tag.
“ Jaja, självklart, vart är Edward på väg nu då?”, ja Fritz snällt.
“Jag har affärer att ta hand om och har inte tid med att stå och diskutera detta med människor eller tyskar”, sa han otrevligt. Han vände på klacken och marscherade vidare mot sin destination.
Tysken stod förvånad och kränkt kvar.
Edward gick där och tänkte att det hade kanske varit lite onödigt att särskilja tyskar och människor, Fritz försökte ju bara vara trevligt, men nu var det försent för att ångra sig.

Hans enda uppdrag nu var att hitta den här horan. Han svängde runt ett hörn och in på den gatan där han skulle möta henne. Han reagerade direkt på den starka doften av häst och människoavföring. Han övervägde att gå hem igen men var tvungen att kämpa emot den tanken. Kvinnorna som var hemma på stod och stirrade på honom. Han gick där, stilig, med rena kläder, fixat hår och en klockur av guld. De fattiga kvinnor som stod och stirrade hade antingen gråa eller vita kläder, visa hade mössor och hela skor men långt ifrån alla. Allt kändes plötsligt lite jobbigare. Men han sträckte ändå upp huvudet i skyn och intalade sig själv om att detta var fallna människor och att han inte skulle beblanda sig med dem. Han ställde sig utanför puben, The happy woman. Han sneglade på uret, den långa visaren var på 12 och den lilla 6. Hon skulle vara här nu. Han tittade upp i skyn och kände genast en liten vattendroppe falla ner på hans väl fixade mustasch. Han tänkte, satan hoppas det inte blir värre. Det blev värre. Inom loppet på 5 minuter öste regnet ner från skyn och klagade tyst på sin egen dumhet, “Ett paraply gör mest nytta ute i regnet och inte i farstun”, sa han tyst.

Nu struntar han i konsekvenserna, han tänker gå hem, han vill inte bli sjuk. Men just då när han har tagit sitt första steg hör han bakom sig, “Tänker du gå?”
Han vänder sig om och mötts av en bekant ansikte. De hade inte setts på några månader men han kom ändå ihåg hennes ansikte trots alla de andra kvinnor som fanns i hans liv. Han kände sig illa till mods, hoppas hon går med på det förslag han tänkte lägga fram.
Hon tittade på honom med bestämt ansiktsuttryck.
“ Tänkte du lämna mig, utan någon hjälp, jag har redan barn att ta hand om, hur trodde du att jag skulle klara mig?”
“Nej jag visste bara inte”, men så kom han på sig själv, sträckte på sig och sa,” hur vet jag ens att det är mitt?, du är hora, vilken enorm förebild du måste vara.”
Hon såg chockad ut.
“ Du ska inte tro att att du har rätten att bestämma över mig”, sa han.
“ Du är en hora och jag tänker inte låtsas som om jag bryr mig om dina barn”
Han hade nu helt förlorar temperamentet och ville inte heller ge henne nöjet med en bostad eller några extra 20 pund.
“ Du kan få 20 pund i 3 år men du får inte en cent till hora”, och hörde sig själv skrika orden.
Det blev svart för hans ögon. En stund senare sitter han in på puben. Folk stirrade på honom. Hans kavaj är trasig och smutsig av leran från gatan. Han stoppar ner handen efter brevet och det är borta. Han kollar desperat i hans andra ficka, han rycker till. Han har bränt sig på den varma pistolen och upptäcker nu blod på sina händer. Han sjunker ner i stolen, han har inget minne av vad som hände men förstår vad han har gjort.
Folk runt omkring rycker till när han lägger upp pistolen på det lilla träbordet. Han ropar efter bartendern och beställer ett glas whisky. Han sveper det direkt, tar sedan upp pistolen mot sin panna och avfyrar.

Skriven av: Felix

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Mångatan

En ung tjej som inte vet vad hon ska göra med allt hon skriver

Mångatan

På andra plats denna veckan: Lars Jerrhag