Mötet med pappa

Jag brukar känna att min pappa är närvarande när jag känner lukten av cigarettrök. Det må vara ett konstigt påstående, men så är faktiskt fallet. Jag påminns om sommaren, alla grillningar, när vi träffade farmor och farfar och resten av släkten. När pappa, tillsammans med sina vänner och släktingar alltid tände sina cigaretter och samtalen bara flöt på, medan vi barn bara lekte omkring. Cigarettröken var alltid där, så den nästan kunde bli en familjemedlem. Än idag är den där, fast än att pappa inte syns till. Den är på ett konstigt sätt, speciell. År 2019 träffade jag min pappa igen och det var annorlunda. Jag åkte ner från Jönköping till Lenhovda. Han som körde hette Gazi. Gazi jobbade på boendet jag bodde på vid den tiden och vi hade en bra relation. Vi kunde skratta åt allt och han hade en sådan fin personlighet. I bilen så kunde vi knappt hitta vägen dit, Google Maps krånglade, bensinen tog slut, som om Gud inte ville att vi skulle dit. Efter flera timmar var vi äntligen framme i Lenhovda och redan så kände jag igen alla platser. Lekparken, Sjöparken, ishallen där jag spelade när vi mötte Lenhovda i hockey, men förlorade, trots att det var det sämsta laget i Småland. Mitt i allt stod min pappa och min puls höjdes till max när jag klev ur bilen och fick en kram som jag längtat efter. Det var dock något annorlunda. Pappa hade fått större mage och han kändes kortare än mig, trots att han är 1,90 cm. Jag kände igen min pappa när han sa att vi skulle äta varsin pizza. Sådan besatthet han hade av god mat, gör mig glad. Det skulle alltid vara god och lyxig mat, aldrig Max eller McDonald’s, utan pizza, thai-mat, kinesisk mat och ett tag även arabisk mat. Vi satt och åt och efter ett tag ställde vi oss upp för att gå och betala för pizzorna. Vi gick ut genom dörrarna, som var formade som stora kungliga portar. Jag minns då detta ställe, som sommaren 2013 var en vanlig restaurang, som jag alltid tyckte luktade konstigt. Lukten påminner av någon anledning om hundar, jag vet inte varför, men jag gillade det. När vi alla tre går ut, så vill pappa visa mig en sak. Han tar mig och Gazi till sjöparken, där vi barn alltid var när vi bodde hos pappa. Där vi gungade, åt glass, grillade och hade våra bästa dagar hos pappa. Pappa hade inte så mycket pengar, men han lade det han hade på att köpa engångsgrillar. Engångsgrillarna använde vi för att grilla med honom och det gjorde vi varje kväll när vi var hos honom. Vi gick sedan ut i skogen för att leka med skalbaggar, plocka blåbär och leka med vanliga pinnar som vi hittade. Det var underbart, för att han var där och gjorde något minnesvärt av nästan ingenting. Som att han hade magi till att göra oss glada och lyckliga. Sjöparken var som vårt hem och pappa visade det tydligt och klart. Det var vårt, de andra barnen var våra gäster. Till sist gick vi tre till pappas lägenhet. Balkongen stod öppen, på TV:n visades Kevin Smith och pappa berättade att det var av honom jag fick namnet Kevin. I köket var kaffet framme och på toaletten fanns det fullt med hårprodukter. På balkongen fanns två stolar i stål och mitt på bordet låg cigarettfimpar och en tom Norrlands Guld-burk. Värmen stekte huden, men skyddades av taket ovanför.
Vi sitter alla i lugn och ro. Gazi pratade om när han seglade över atlanten en gång i tiden och pappa pratade om sin karriär inom militären, samtidigt som han tänder en cigarett. Jag går in och sätter mig i vardagsrummet och kollar mobilen en stund. Cigarettens rök for in i lägenheten. Det börjar bli molnigt på himlen och små regndroppar börjar komma ner. Pappa börjar bli annorlunda och Gazi börjar bete sig konstigt. De slutar plötsligt prata med varandra, som om de inte ens är där med varandra. Jag går ut för att kolla vad de gör, men båda står stilla. De står bara där och rör sig inte ur fläcken. Jag sträcker ut min hand för att peta på dem och hör ett skott avlossas. Det ekar i hela Lenhovda. Gazi och pappa tar tag i mig och drar in mig i lägenheten. Pappa drar för gardinerna och Gazi slår av TV:n, helt utan att säga ett enda ord till varken mig eller varandra. Plötsligt somnar jag och vaknar dagen efter, men varken pappa eller Gazi syns till.
Det börjar lukta en oerhört stark och äcklig cigarett rök i hela lägenheten. Jag letar mig ut ur lägenheten, fast att jag knappt kan gå utan att snubbla. Samma rök luktar inte bara i lägenheten utan också utomhus. Hela Lenhovda är full med folk och alla röker varsin cigarett. Det kommer fram en man ur folkmassan. Mannen är lång och hans svarta hår når ner till marken. Han såg nästan ut som Gazi. Jag blev livrädd och vände mig snabbt om, men jag möts av en annan man. Den mannen har även han långt svart hår till marken, men denna man röker en cigarett.
”Det är pappa!” tänkte jag högt för mig själv, med sorgsen röst. I samma ögonblick märker jag sakta att det blir färre och färre människor i Lenhovda, bilar börjar plötsligt köra på vägen utanför. Jag vänder mig om igen och igen. Jag inser att båda männen är vanliga förbipasserande. En av dem går med en vanlig ICA-kasse och den andra är en vanlig byggarbetare som bara snickrar på ett hus. De båda kollar på mig, som om jag är knäpp, men det kanske jag är börjar jag tänka för mig själv. Jag ser ännu en gång att verkligheten blivit normal och jag står ute i endast underkläder i centrala Lenhovda.

Kevin Johansson

Jag heter Kevin och är 20 år gammal och bor i Norrhult. Jag är nybörjare till att skriva noveller och andra texter.
Kevin Johansson är medlem sedan 2024 Kevin Johansson har 1 publicerade verk