Mount Low

Dimman rullade lätt över kullerstenarna.
Det var en sådan där riktigt kuslig kväll, då man inte såg himlen alls. Täckt av moln och med en obehaglig tystnad.
Just en sådan kväll som jag gillade. Det var då man kunde tänka, rysa av skräck eller bara sitta inne och läsa. Men inte jag, jag älskade att just en sån här kväll gå upp på stadens högsta kulle, sätta mig ner och bara lyssna. Lyssna på alla ljuden som strömmade ut från staden. Avlägsna tutor, rop och skrik. Och ändå den där tystnaden. Jag tänkte inte när jag låg så där, jag bara lyssnade och såg.
Kullen som jag brukar vara på kallas Mount Low, jag vet att det är engelskt, men det är en mini kopia av Mount Everest. På ena sidan är den sluttande och lätt att ta sig uppför och på andra sidan stupar det rätt ner i havet. Ibland kan jag till och med ligga med huvudet utanför och bara stirra rakt ner på vågorna som slår mot klipporna, tio meter ner. Om man låg så tillräckligt länge och koncentrerade sig, kunde man få för sig att man redan var död.
Om man låg så var det enda man hörde vågornas brus och den kanske tjutande vinden. Eller så var det knäpptyst. De två alternativen fanns att välja på.
Att vissa kvällar kunde vara speciella visste jag redan, speciella så man kände att något skulle hända närsomhelst. Som i en skräckfilm, då en vampyr eller varulv skulle dyka upp ur dimmorna.
Men det hände aldrig trots att man kände det på sig, ibland får jag för mig att jag är speciell, men jag vet inte hur speciell.
Just den här kvällen låg jag som vanligt på Mount Low. Jag hade ingen jämnårig eller vuxen med mig. Bara mig själv. Jag är egentligen den enda ungen i Mount Low city, jag vet att det är engelskt det också men du kan nog gissa varför det heter så…
Men när jag hörde det där ljudet, som jag aldrig hört förut, ljudet som inte lät som en vanlig biltuta. Det lät faktiskt som en båt, som när som helst skulle köra in i Mount Low´s klippor.
Ljudet blev starkare och starkare och när som helst trodde jag att båten skulle visa sig. Men på grund av dimman såg jag den aldrig, trots att det lät som om den slog emot klipporna.
Det hördes skrik från besättningen, plask som om de hoppade i vattnet. Och sen tystnade allt.
Jag blev osäker på om jag verkligen hade hört allting, osäker på om det verkligen varit en båt där.
För att bli säker, tog jag mig slött fram mot kanten, tittade ner på klipporna men såg inget mer. Ingen båt.
Den kanske ligger lite längre ut, tänkte jag.
Försiktigt, för att inte trilla ner, tog jag mig ner för stupet. Till slut slog mina fötter i marken. Jag stod säkert, led inte av höjdskräck. Jag hade ingen fobi alls. Spindlar är söta, ormar är inte fula eller farliga. I Sverige finns ju ingen farlig orm, utom huggormen. Den är ju inte jättefarlig.
Mina ben darrade inte ens när jag såg upp för stupet, och insåg att jag just klättrat tio meter.
För att kunna gå bättre tog jag av mig skorna, och traskade ner för stranden. Sanden kittlade mina tår. Men det var inget trevligt över det. När jag kommit ner till vattnet skingrades ett par moln och månen visade sig. Det var fullmåne, och ljuset var nära att blända mig från det tidigare mörkret.
Men ingen båt. Jag såg ut över det två meter långa vattnet, eftersom att dimman täckte det andra. Jag hade väntat mig att se en stor båt, och besättning som skrek på hjälp. Men allt var borta.
Ändå visste jag att jag inte hade inbillat mig…

Skriven av: kajsa andersson