Den förflyttande personen

Något susade förbi lika snabbt som blixten. Jag kliver in över tröskeln och vidare in i korridoren. När jag väl har kommit en bit bort i korridoren ser jag att klockan är 7 minuter i halv 8. Jag ser mig omkring, men då... swoosh! Där kom det igen, jag blev darrig i hela kroppen. Jag började springa, samtidigt hörde jag någon säga:
- Hugo! Lyd mina ord, annars dör du!

Jag sprang det fortaste jag kunde. Förbi cafeterian, nerför en trappa och så vidare. Till slut kom jag fram till en dörr. Den dörren ledde ut bort till en stor skulptur som såg ut som en stor sten. Men nu är frågan, ska jag fortsätta ut genom dörren? Eller ska jag fortsätta vidare ut i korridoren? Jag tänkte en stund. Då visste jag var jag skulle fortsätta någonstans, jag skulle fortsätta vidare bortom korridoren. Jag gick och kollade omkring i korridoren. Det var alldeles tyst i korridoren, men jag fortsatte. Jag följde skyltarna som visar en grön gubbe som gick efter en pil till en nödutgång. Jag hade snart gått i 5 minuter ungefär. Jag fortsatte allt mer längs korridoren. Då kom det igen, vinden susade förbi lika snabbt som blixten. Det lät swoosh! Sen var det borta. Vinden kändes kall och fuktig. Jag lyssnade ordentligt, jag kunde höra röster borta vid rektorns expedition. Jag gick bort dit och kollade. Då såg jag något väldigt litet. Det såg ut som en liten varelse. Varelsen såg snäll ut, jag gick fram till varelsen och kollade. Då kom den svävandes till mig. Den satte sig på min axel.
- Vem är du? frågade jag.
- Jag heter Shikado. sa Shikado.
- Jag heter Hugo. sa jag.
- Fint namn. sa Shikado.
- På tal om det, har du hört talas om den förflyttande personen? frågade Shikado.

- Ursäkta vadå? sa jag.
Har du hört talas om den förflyttande personen? frågade Shikado.
- Njae, det tror jag inte. Varför frågar du om honom för? sa jag.
- Det är för att jag har blivit förföljd av honom. sa Shikado.
- Vad vill du att jag ska göra? sa jag.
- Jag vill att du ska hitta den förflyttande personen! För om han eller hon ser oss, så är det slut med oss. Fattar du? sa Shikado bestämt.
- Ja jag fattar. Men hur kommer det sej att personen är på span efter dig? frågade jag.
- Det är nämligen såhär att den förflyttande personen vill förgöra, dvs mörda vem som helst. skrek Shikado.
- Det låter förfärligt. sa jag oroligt.
- Ja jag vet, men nu vill jag att du ska hitta den förflyttande personen. sa Shikado bestämd.
- Okej, jag ska göra det. sa jag.

Varelsen gick svävandes tillbaka till exakt samma ställe där han var innan, sedan försvann han. Poof! Jag fortsatte jakten efter den förflyttande personen. Den här gången gick jag vidare bort till en trappa som ledde upp till tredje våningen där mitt klassrum var. Jag gick upp för trappan och sedan bort till klassrummet. Efter att jag hade slutat skolan, så fortsatte jag leta efter den förflyttande personen. Jag gick först bort till parken och kollade. Men där var hen inte, jag fortsatte sedan bort till ICA och kollade. Men där var hen inte heller. Runt fyra ungefär så gick jag hem för att planera över något viktigt. Och det var att rita upp en karta på de platser där jag har varit och letat. Först ritade jag upp de platser som jag oftast besöker eller går förbi. Och sedan de platser där jag inte har varit och letat. Det tog cirka en halvtimme för mig att rita upp kartan över alla platser där jag har varit och letat och de platser där jag inte har varit och letat någonstans. Jag fyllde i kartan med några pennor för att det skulle se bättre ut. Sedan funderade jag vart jag skulle börja leta någonstans. Då bestämde jag att jag skulle börja leta nere vid Fiskklubben. Det är där jag seglar med scouterna. Nästa dag efter skolan letade jag nere vid Fiskklubben. Jag kollade överallt, men ingenting hittade jag förutom ett brev där det stod:
" ÖPPNA DEN ENSAM " Sen när jag hade kommit hem, läste jag brevet. Det stod såhär:
" Hej kära läsare! Du som läser det här nu, kommer att få mötas på en svår utmaning. Utmaningen är hemlig, men svår. Utmaningen kommer att ske borta vid Kulberget.
Mvh: Den förflyttande personen! P.S, Lycka till! “
När jag hade läst färdigt brevet, var det något som inte stämde. Vid slutet av brevet stod det att brevet var från den förflyttande personen. DEN FÖRFLYTTANDE PERSONEN?! VA! Det kan inte stämma, jag kollade igen. Det var den förflyttande personen.
- Åh nej! Vad ska jag ta mig till? sa jag till mig själv.
- Tänk om han mördar mig! skrek jag oroligt.
Nu behöver jag planera något omedelbart. Jag funderade en stund. Då fick jag en idé. Men den idén var bara en dålig idé. Typiskt!
- Nåja, jag får väl se vad den förflyttande personen har för utmaning åt mig. Sa jag till mig själv igen.
Nästa morgon efter skolan gick jag till Kulberget och där var han. Den förflyttande personen. Han stod där i en kolsvart jacka, svarta skor, svart hår, blåa ögon och svarta handskar. Månen lyste och skogen var alldeles bakom mig. Sedan sa personen:
- Välkommen, jag har väntat på dig. Men som du kanske vet, så har jag en utmaning åt dig. Och den utmaningen kommer att ske på egen risk! Utmaningen går till såhär att du och jag kommer att möta varandra på en dödsstrid. Jag kommer att använda mina osynliga krafter, medan du inte har några krafter alls.
- Det tror du ja, men jag har olika sorters krafter som bland annat karatespark, knytnäve och den sista är en överraskning. Sa jag elakt tillbaka.
Nu är striden igång! Jag började med att sparka personen. Men då sparkade personen tillbaka. Det gjorde ont där han sparkade. Men nu var det dags för det häftiga. Jag skulle säga de magiska orden.
- Är du beredd på att se det jag ska göra? frågade jag.
- Ja, jag är beredd: sa personen.
- Okej! Chi Yu Shitaya Timaro. skrek jag.
Marken skakade, träden började knäckas. Vinden susade, och berget började spricka. Den förflyttande personen började bli rädd, sprickorna var nästan framme där jag stod. Jag backade några meter, sprickan blev större och större. Då sprang personen av rädsla och samtidigt höll något på att spricka. Det var berget som höll på att spricka, personen sprang och sprang. Men berget sprack allt mera och mera. Till slut hördes ett brak, berget förstördes och personen trillade baklänges och fall hela vägen ner i skogen. Berget brakade ihop och hamnade rakt på personen. Jag blev helt skräckslagen, jag sprang därifrån och skrek så det dånade i hela Nyckelviken. Jag sprang och sprang. Till slut orkade jag inte mera. Jag hade nästan tappat andan. Men vart var jag? Jag hade sprungit ända bort till Nacka forum. Och där stod min syster Eva, hon tittade på mig. Samtidigt var hon chockad, det var något som inte stämde.
- Hugo, vart har du varit någonstans? frågade Eva.
- Jag har varit med om en dödsstrid mot den förflyttande personen. sa jag.
- Du har varit med om vadå?! skrek Eva

Anonym författare

Jag tycker om att skriva berättelser, göra egna filmer och umgås med kompisar. Jag är en amatörfotograf som älskar att fotografera och jag har ett starkt intresse av fåglar. Min största passion i livet är att göra egna filmer och skriva barn- och ungdomslitteratur.
Anonym författare är medlem sedan 2017 Anonym författare har 11 publicerade verk