Mystisk telefonsamtal

Efter en vecka regn kändes allting bara konstigt och för några dagar innan hade skolan ringt hem. Läraren informerade om att de hade fått strömavbrott. Skolan skulle också stängas ner på obestämd tid. På mitt rum satt jag och pluggade på min svenska läxa. Det kändes helt enkelt hopplöst att göra läxan. Dörrklockan plingade. Jag sprang till hallen och hoppades att något oväntat skulle ske. Försiktigt öppnade jag dörren och såg först förvånad på Alex. Han stod i sin färgglada jacka och på ryggen hade sin ryggsäck.

Hej, jag tänkte att övernatta hos dig i natt.
Välkommen in, kommenterade jag kvit.

Rättare sagt hade jag ingen lust för att få besök, men vi hade ju känt varandra sedan dagis. Jag visade honom rummet bredvid köket, som han skulle få låna över natten. I rummet fanns det ett bäddsoffa och ett nattduksbord. Men Alex behövde inte så mycket i sitt rum och lade sin ryggsäck på sängen.

Vi satte oss i den stora soffan i vardagsrummet. Alex tog några kakor som fanns i en skål på bordet. Jag orkade inte ta några kakor och satte istället på TV:n. Filmen handlade om en gammal man som hade förlorat sitt minne och åkte ensam upp till rymden. Det var när filmen var slut som det ringde i telefonen. Telefonnumret verkade tycka skum. Man kunde inte riktigt höra vad kvinnan sa i telefonluren. Efter ett kort stund telefon brus började en annan man prata. Klockan var kvart i nio på kvällen. Solen hade gått ner och det verkade ha slutat regna.

Vi ses imorgon, grabbar! sa en man med mörk röst.

Efter en lång stund lade mannen av telefonsamtalet. Det var ingen av oss som kände igen mannens röst. Hade de ringt fel eller kanske ville de säga någonting?

Minns du det mystiska telefonsamtalet? undrade jag nyfiket och plockade fram frukost.
Jag har tänkt på det i natt, svarade Alex försiktigt och bredde sin macka.

Som tur hade skolan meddelat alla elever att skolan håller stängd idag. Istället började vi diskutera om vad vi skulle göra idag. Tillslut bestämde vi oss för att ta bussen in till stan. Bussen stannade precis när vi var fram till busstationen. Vi klev på bussen och hoppades att den skulle köra tillräckligt snabbt. Vi tryckte på stoppknappen och bussen bromsade in. Ett par regndroppar kom när vi hoppade ut från bussen och sprang uppför trappan till stadens mest berömda café.


På den färgglada skylten stod det “välkomna till Café Hellsten” och precis som alltid stod den vänliga vakten vid ingången. Kassören i kassan och frågade oss vad vi ville beställa. Länge stod vi där i kassan och undrade vad vi önskade beställa. Till sist bestämde vi oss för att beställa kladdkaka med grädde och läsk. Vi satte oss vid ett bord med utsikt över sjön. Servitrisen kom med kladdkakan och tog fram varsitt läsk till oss.

En familj med två vuxna och ett barn satte sig vid bordet bakom oss. Barnet såg ut som att gå i förskoleklass och hade med sitt gosedjur. Mamman i familjen tog fram plånboken och ställde sig i kön till kassan.

Jag vill ha ett kopp med kaffe och mjölk! skrek mannen från bordet.

Jag såg på Alex att han tyckte precis som jag. Vi förstod båda två, att det var föräldrarna som vi pratade med igår. Mannens mörka röst lät precis samma som i telefonsamtalet.

Vi borde nog säga något? viskade Alex och drack upp sin läsk.

Jag skakade på huvudet och tyckte det var dålig idé. Istället lämnade vi caféet. Vi gick mot gallerian som låg gatan över torget. Det var överallt fullt med folk i gallerian. Det kändes märkligt, som om någon försökte rycka tag i min högra axel. Jag vände mig om, men såg ingen där. Samtidigt som det luktade från brandrök. Bara några sekunder senare ringde det också i telefonen. Försiktigt tog jag upp telefonen och funderade på om jag skulle svara.

Okänd skrivbent

Hej, jag tycker om att skriva!
Okänd skrivbent är medlem sedan 2020 Okänd skrivbent har 3 publicerade verk