Näckrosen

Louisiana satt ned på bryggan med dinglande, bara fötter som nästan nuddade den vackra vattenytan, samtidigt som hon stirrade mot den röda solen som sakta gick ned under horisonten på havet. Plötsligt nuddade någonting hennes fötter. Hon tittade ner. Det var en näckros. En vit näckros. Hon skakade om händerna när hon försiktigt kupade händerna och lyfte upp den. Den var precis likadan som den. Den näckros som hade förstört allt! Tårarna började forsa ned för hennes ansikte och hennes tankar färdades bakåt i tiden. Allt som hade hänt var på grund av näckrosen. Om hon aldrig hade gjort det, så skulle han fortfarande ha varit... Allt skulle ha varit annorlunda.

Louisiana satt ned utanför skräddaren och väntade tålmodigt på sina nya kläder. Vad var det som tog sådan tid? Det enda hon hade beställt var en klänning sydd med vackra och vita näckrosblad och hon hade redan fått vänta i en vecka! Nu var det nog. En klänning kan helt enkelt inte ta så lång tid. Precis när hon skulle ställa sig upp och gå in till skräddaren för att säga honom ett sanningens ord frös hon till is. På andra sidan gatan, kom världens stiligaste man ut från skomakaren och det kändes som att tiden stannade.

Hans hår var kort och brunt och trots att vinden ven och hotade att förstöra hans frisyr så förblev hans hår perfekt. Hans ögon som var mörka och glittrande tittade på henne på ett romantiskt, men ändå mystiskt vis. Det var som att han tittade just på henne och att ingenting annat spelade någon roll. Han var lång och måste ha varit den stiligaste man hon någonsin sett.

Hon visste inte hur länge de hade stått där och bara tittat på varandra, men plötsligt hördes en röst. En röst som sade hennes namn. Hon fortsatte att titta på den stilige mannen som stod tvärs över gatan i förhoppning om att det var han som hade kallat hennes namn. Tyvärr var det inte så. Det hade varit för bra för att vara sant. Det var skräddaren som ropade på henne. Hon kastade en sista blick på den mystiska, men stilige, mannen innan hon vinkade försiktigt och vände sig om till skräddaren.
Vad hon inte visste, var att mannen gjorde detsamma.

Nästa dag gick Louisiana ner till skräddaren igen, iklädd den vackra klänning hon hade beställt, i hopp om att mannen hon träffat igår skulle vara där. Först såg hon ingen annan utom några förvildade katter som jagade möss och en annan gestalt inne hos skräddaren som förmodligen var just skräddaren.

Nej, förresten. Var det inte två gestalter där inne? Vem var i så fall den andra?

När den andra mystiska gestalten rörde sig utåt från affären började Louisiana att backa. Hon visste inte vem det var och hon var ju tvungen att lämna plats åt “vem det nu än var” som skulle komma ut.

När hon tog ett steg bakåt, bort från affären, glömde hon bort trottoarkanten och satte sin klacksko på kanten mellan vägen och trottoaren. Hon föll baklänges. Just då kom en bil farandes och började tuta. Louisiana slöt sina ögon och förberedde sig på det värsta. När hon trodde att allt var över hörde hon en röst säga; “Du är säker nu.”

Hon öppnade långsamt ögonen och allt var ljust. Hon frågade; “Är jag i himlen nu?”
Rösten skrattade på ett glatt och härligt sätt och det gjorde henne lättad. “Nej, det är du inte.”
Då tittade Louisiana upp på den okända person som hade kommit till hennes undsättning. Hennes ögon spärrades upp ännu mer. Hennes hjärta tog ett skutt. Hon trodde inte sina ögon. Personen som hade räddat henne hade glittrande och mörka ögon fyllda med något gåtfullt i blicken. Håret fladdrade i vinden och hade blivit lite rufsigt, men det var bara gulligt. Ansiktet var format precis som det skulle vara och klädseln var en fin kavaj och en svart slips.

Den person som hade räddat henne var ingen annan än den stilige mannen hon hade mött igår. Hela världen stannade upp. Allt frös till is, förutom de två. Vilken gentleman han var. Han hade precis räddat hennes liv och hon skulle vara honom evigt tacksam.

Hon visste inte vad det var hon gjorde, men det kändes bara naturligt. Som tack för att han hade räddat hennes liv kysste hon honom. Hon kysste honom bara lätt på kinden i väntan på om han ville. Svaret blev det uppenbara. Han böjde sig ner och kysste henne tillbaka. De bara stod där mitt på trottoaren och kysste varandra. Hans läppar var mjuka och lena, inte sträva och hårda som hon hade förmodat att de skulle vara. När flera minuter hade passerat, avbröts de av en gäll röst som ropade ett namn. “Antoine!”
Vilket vackert namn. Så lätt, men ändå djupt. Så långt, men ändå kort. Så vackert, men ändå mystiskt.

Mannen drog sig tillbaka och vände på huvudet. Bakom dem stod en kvinna. Kanske lite yngre än Louisiana.

Han tittade Louisiana djupt i ögonen.
Hon mindes så väl vad det var han sade efteråt. “Jag måste gå nu. Min syster ropar och jag lovade att vara där för henne nu när det är hennes födelsedag.”
“Det är okej, men kan jag åtminstone få reda på min räddares namn?”
Han fick en road glimt i ögonen.
“Antoine. Mitt namn är Antoine, ditt?”
“Louisiana. Det var ett nöje att möta dig. Skulle du vilja ses någon annan gång igen?”
“Självklart, men då kanske vi ska undvika platser med mycket trafik.” sade han med ett lättsamt skratt.
Hon började rodna. “Ja, det var inte planerat att det här skulle ske, men det som hände efteråt var väldigt…” Hennes kinder blev ännu rödare.”...angenämt.”
Antoine stod oförändrad och funderade på vad det var han skulle svara. Till slut sade han: “Ja, det var det verkligen, men nu måste jag gå. Vi ses!”
“Vi ses!”
Louisiana släppte inte blicken från honom, inte förrän han försvann runt krönet och hon ej kunde se honom mer.

Nästa dag träffades de igen, utanför bageriet, där de serverade utsökta bullar och de gick in och fikade. De skrattade och hade det trevligt och utan att veta om det, kom de närmare varandra för varje gång de sågs.

Det hela upprepades flera gånger och innan Louisiana visste ordet av hade det gått två år. Två hela år hade gått sedan de för första gången hade träffats och blivit förälskade.

Hon mindes det så väl. Vad det var som hade hänt just den ödesdigra, men fantastiska dagen, två år efter att de hade mötts. När hon började tänka på det ännu mer började tårarna forsa ned för hennes rosa kinder igen. Den sista gången de hade träffats, var just där hon befann sig. På den gamla bryggan med utsikt över havet. Det hade varit en lika vacker skymning då som nu.

Antoine hade tagit med sig henne till havet för att fira deras speciella dag. När de väl hade kommit fram dit var himlen röd och solen på väg ner, men utsikten hade varit fantastisk.

Hon mindes att de bara hade suttit där, alldeles stilla, intill varandra och njutit av tystnaden och solnedgången. Sedan hade Antoine brutit tystnaden genom att gå ner på ett knä och hålla fram en elegant, men vacker ask prydd med ädelstenar. Han öppnade asken och där fanns den mest undersköna, fantastiska, och underbara ring Louisiana någonsin hade sett i hela hennes liv. Louisiana började gråta. Ringen var formad som en näckros. En vit näckros. Lika vit och likadan form som hennes klänning hade haft som hon burit första gången de kysstes. Han hade kommit ihåg det. Deras pinsamma, men avgörande träff för två år sedan som hade, utan föraning, bestämt deras öden.

När hon kom tillbaka till nuet så stod Antoine fortfarande på knä, väntande med ringen i sin hand. Louisiana tittade först ned på ringen, sedan på honom. Utan att tveka sade hon ja och det gjorde att han knappt trodde sina öron, innan han slängde sig överlycklig i hennes famn.

De bara stod där och kramade varandra samtidigt som de njöt av solnedgången och önskade att allt skulle förbli lika perfekt som det var. De flätade ihop sina händer i varandras och när de förblev ståendes där, var det som att tiden stod stilla. Ingen vind, ingen som störde dem, inget ljud, inga skränande fåglar. Bara de två och ingen annan.

Det var allt som Louisiana alltid drömt. En fantastisk dag med den man hon älskade. När hon trodde att allting var alldeles perfekt och att de skulle leva livet ut tillsammans för evigt, så hördes det plötsligt ett ljud. Nej, inte ett ljud. Snarare ett oljud. Det började tjuta och blinka rött och blått i hennes öron och ögon. Hon förstod ingenting, men då hårdnade Antoines grepp om hennes hand. Hon tittade ner på deras händer och plötsligt kände hon en tår som rann längs hennes ansikte, men det var inte hennes egen.

Louisiana lyfte långsamt på huvudet och flyttade sina ögon till hennes hjärtas mans, Antoines, klara, bruna ögon, men de var inte längre klara och bruna. De var dimmiga och röda samtidigt som de var fyllda av tårar.

Hon förstod ingenting. Varför grät han? Antoine öppnade långsamt sin mun och började forma några ord. “Känner du inte igen den?”

Louisiana förstod mindre och mindre. Vad var det hon skulle känna igen? Vad var det som pågick?
“Känner du inte igen näckrosen?” frågade Antoine.
Hon tittade ner på ringen hon hade runt sitt finger. Den var vit och formad som en näckros, men på något sätt kändes den bekant och nostalgisk. Då kom hon ihåg. Hon kom ihåg något hon aldrig hade velat veta igen. Något hemskt hon hade gjort i sin barndom och som hon hade ångrat resten av livet kom tillbaka till henne med en sådan kraft att hon trillade bakåt.

Antoine fångade hennes hand när hon sakta förlorade medvetandet. Det sista hon hörde innan hon försvann var när Antoine sade:
“Förlåt. Jag vet att jag inte borde ha gjort det, men jag älskar dig, mer än något annat i hela världen och just därför var jag tvungen att göra det. Inget kommer att förändras mellan oss och det här är bara för ditt eget bästa. Bara så du vet, jag älskar dig, nu och för evigt. Louisiana.”

Louisiana drogs tillbaka till nuet. Hon satt fortfarande ned på bryggan med dinglande, bara fötter och solen hade ännu inte gett sina sista strålar för dagen.

“Louisiana! Det är dags att gå tillbaka nu!”
Det var Karl som ropade på henne. Hennes fängelsevakt, men hon kunde knappt höra honom. Hon satt djupt försjunken i sina egna tankar och drömde om Antoine.

Det har redan gått 20 år, men hon har fortfarande kvar ringen och hon har fortfarande inte glömt honom. Hon kommer aldrig att glömma honom och hon kommer att fortsätta att återvända till bryggan tills han kommer tillbaka. Det kommer han. Det måste han.
SLUT!

Skriven av: Ökänd