Något

OBS endast någon liten inledning som ska bli något större senare.


Jag slår upp ögonlocken och känner mig ordentligt utvilad och redo för en ny dag. Jag vrider mig med huvudet mot väckarklockan och siffrorna 09:45 når min hjärna, som finner detta som något behagligt, en behaglig tid att vakna upp i, speciellt om man dessutom känner sig utvilad. Jag ligger kvar en stund i sängen och funderar över vad denna dag ska ge mig, likt ett barn i väntan på att öppna sin godispåse. Mitt rum luktar och ser nystädat ut, och det gör mig motiverad och redo att stiga upp från drömnästet. Jag öppnar dörren från mitt rum och en doft av nykokat kaffe och färskt bröd når mig, det doftar ljuvt!

Jag går långsamt upp för trappan och hör min mors röst, hon pratar i telefon, hon verkar upprörd, något har hänt! Min mor sitter vid bordet i köket och hon lägger märke till min ankomst. Hon tittar på mig och ler ett ”godmorgonleende” och jag nickar tillbaka, jag sätter mig vid bordet och ser att alla andra redan ätit, men dock inte ställt in frukosten, det kändes bra. Jag sätter mig ner för att äta och min mor reser sig därifrån, vill nog prata ostört, eller så vill hon inte störa mig och min frukost. Två ägg, tre rejäla mackor och en kopp kaffe, och josen såklart, det går ner fin fint! Jag tittar ut från de två små fönsterna och skådar en vacker syn.

Nu var den erkänd, som så många gånger förr. Den gula pricken, för att inte säga bollen var som en moder över landskapet. Och björkarna hade slagit ut ordentligt, och vinden smekte försiktigt och rofyllt dess blad, som gav vinden respons genom att vinka och vifta! Gräsmattan var alldeles grön och vacker, och här vilade allt, allt liv, all natur, all skapelse, ja nog var det så att allt var i sin rätta ordning, vid rätt årstid. Det blåa vackra öppna var mig en seger att se, den liksom satte prägel på allt och visste när det va dags att visa sin rätta sida. Fåglarna, dom ljuva små liven lät sina vackra och rofyllda toner sprida sig som en glädje i luften, som om dom liksom försökte meddela något.

Skriven av: Rasmus Petersson