Publicerat
Kategori: Novell

Nameless

När jag slängde armarna om Olle önskade jag ingenting annat än att få vara med honom, hela kvällen. Det spelade ingen roll hur många gånger folk hade kallat oss det "töntiga paret." Jag ville inte ha någon annan.
"Ida", viskade han i mitt öra. "Jag älskar dig."
Jag log för mig själv, lycklig. "Jag älskar dig också, Olle." Det var lätt att säga det.

Jag mindes att låten tog mot sitt slut, och det blev en bugglåt på dansbanan. Typiskt, jag som inte hade lust att dansa bugg just nu. Det verkade inte heller som Olle hade lust med det, så vi steg av hand i hand åt sidan och tittade på de dansande paren.
Efter en stund såg han på mig. "Jag går och köper två läsk, vänta här."
Jag nickade, och Olle lommade iväg. Istället för att glo som en fåne på de buggande och fnissiga ungdomarna ute på dansbanan, sökte jag med blicken ut över sjön som låg 50 meter därifrån. Jag bestämde mig för att promenera ut till den, i månskenet.

Just när jag hade gått 10 meter i gräset, såg jag den mörka glimten bland skuggorna.
Han.
Så fort jag såg honom, stannade jag mitt halvspringande. Jag vet inte varför, men istället för att gå till sjön som planerat stannade jag till vid främlingen och stirrade in i hans ögon. Så isblåa, så klara. Han stirrade tillbaka, i mina ögon. Det kändes som hans stirrade ända in i mig.
Vi båda vacklade till, tills han harklade sig och betraktade mig uppifrån och ner.
Jag var tvungen att gå. "Eh... ursäkta mig." Nu halvsprang jag, omedvetandes varför. Jag tycktes höra fotsteg bakom mig, men visste inte helt säkert.

Men jag kom fortfarande ihåg hur han såg ut, motsatsen till min typ. Jag var en liten plugghäst, hästsvans och prickiga tröjor. Men jag kunde ana en tatuering under hans t-shirt, eller hoodtröjan eller vad det nu var, och de där slitna jeansen med hål lite överallt. Ett spretande mörkbrunt hår, som man bara ville dra handen igenom.
Varför såg jag någonting speciellt hos den här killen? Han såg nästan ut som alla normala ungdomar gjorde på min skola, inte min typ. Så varför drogs jag då till honom, när jag hade den jag ville ha? Jag var inte säkre längre.
Det måste varit ödet.

Jag satt huttrades på en stock nu, eftersom det närmade sig midnatt och månen lös över sjön. Jag kunde ana en fisk i vattenbrynet som rörde sig, och en orm som skvätte vatten över bryggan.
Plötsligt lade någon en jacka över mig. Jag satte mig överraskat upp och vände på huvudet. Det var han, den mörka killen med de isande ögonen. Trots den obekanta jackan, värmde den.
"Hej", sa han i mörkret. Trots att mina ögon hade vant sig vid mörkret vid det här laget, såg jag ingenting annat än hans ögon. Som ljusblåa istappar.
"Ehrm... Hej." Jag skulle precis ge tillbaka hoodtröjan till främlingen, när någon kom springandes.

Olle. Såklart.
"Ida, Ida! Var var du, jag har letat efter dig..." När Olle fick syn på främlingen tvärnitade han och gick istället. "Vem är det här?" Hans röst var skarp och arg, som jag aldrig hade hört den förut.
"Det är... någon..." svarade jag osäkert och stirrade på främlingen. Han verkade titta ner i marken, och småle.
"Vad menar du? Du har ju hans jacka!!" Olle hade börjat skrika, och jag såg mig förvirrat omkring men ställde mig upp för att förklara.
"Ta det lugnt", sa främlingen plötsligt till Olle.

Olle såg förvånat upp, och där small det. Främlingen låg på marken, kvidandes.
Jag svalde hårt, vad hände egentligen?

Ibland önskade jag att jag aldrig funnits. För då skulle jag slippa allt det här.

"Vad fan gör du?" skrek jag så högt jag kunde. Olle såg inte på mig, utan fortsatte att sparka och slå på främlingen. Jag såg hur blodet fortsatte forsa, forsa ifrån främlingens mun. Jag var tvungen att göra någonting, så jag gick några osäkra steg emot slagsmålslinjen, där Olle pucklade på mer än förut. Nu gick jag inte, utan sprang i dundrande fart emot Olle. Min knytnäve träffade hans skuldra, och han vände sig förvånat om.
"Aj!" skrek han plötsligt. "Vad fan håller du på med?"
"Vad fan håller du på med?" mitt saliv spottade honom rakt i ansiktet, och när han såg hur förbannad jag var släppte han den stackars främlingen.
Olle lade armarna ovanför huvudet och såg sig omkring, började nästan le. Jag trodde knappt mina ögon.
"Ida, gumman. Varför är du arg för? Han verkade ju stöta på dig, emot din vilja." Nu flinade han brett emot mig, som om han trodde att jag skämtade.
"Du är helt jävla sinnessjuk. Helt jävla sinnessjuk. Står och sparkar en kille blodig, bara för att jag stod och pratade med honom. Vad fan tänker du med?"
Hans leende mörknade. Men när han såg mig i ögonen, och förstod att jag menade allvar slocknade hans leende helt. Jag väntade på att han skulle säga någonting, men han såg inte på mig längre, utan stirrade rakt ner på främlingen.
"Jävla idiot", väste jag. "Du trodde att jag skämtade också. Jävla, jävla idiot!" min röst steg en oktav och han såg plötsligt skrämd ut.
Han såg på mig en lång stund, och sedan lommade han iväg emot sin cykel. Jag vände mig inte ens om för att kolla efter honom, utan halvsprang fram emot främlingen.

"Hur är det?" sade jag och ruskade lite lätt om hans axlar. Hela hans mun var blodig, och det droppade blod ner till halsen. Jeansen hade blivit blodfläckiga, och hans gråa t-shirt hade spår utav gräsfläckar. Trots det, var han bland det snyggaste jag hade sett.
"Det är helt okej. Har varit med om värre", flinade han och började resa sig upp.
"Vad gör du? Är du verkligen helt okej?" Jag lade märke till att min röst lät ängslig och orolig.
Han lade också märke till det, och såg en aning förbryllat på mig under sina mörka ögonbryn. "Ja. Oroa dig inte, eller varför skulle du oroa dig?" Han skrattade plötsligt till. "Jag är nog bara en helt vanlig kille för dig.. Frågan är om du är okej. Det verkade som om ni hade ett stort gräl." Hans röst var mörk och intensiv.
"Äsch.. Det han gjorde var inte okej." Jag viftade bort det han sa. "Men hur ska du ta dig hem? Behöver du sy munnen?"
"Nej." Hans svar var kort, och jag förstod att han tänkte bada bort spåren istället. Han började gå emot sjön, eller den lilla stranden i mörkret.
Han klädde av sig allt förutom boxershorts, och gick ner långsamt i vattnet. Han hade två tatueringar på skulderbladen, en med kinesiska tecken och ett tigerhuvud som vrålade. Jag hajade till: Det här var verkligen inte min typ, jag undvek snarare sådana.
Han badade med ryggen mot mig, men sedan vände han sig sakta och försiktigt emot mig. "Vill du hoppa i? Det är varmt i vattnet", sa han och log.
Jag kände hur hjärtat bankade. Vad höll jag på med egentligen? Stod och stirrade på land på en halvnaken kille som badade? På en halvnaken farlig kille som badade? Fast det varma vattnet lät ganska lockande.
"Ehrm.. visst", svarade med en halvsvag och rosslig röst. Det här var pinsamt.
Så fort han fick svaret vände han sig om igen och verkade betrakta andra sidan. Jag tog av kläderna i ett svep, och steg ner i vattnet. Det var inte ett dugg varmt, utan snarare svinkallt. Säkert runt femton grader. Även fast jag ryggade till, så steg jag ner i det, snabbt och gick ut till främlingen.
"Vad heter du egentligen?" Trots att frågan kändes löjlig var jag tvungen att veta.
"Gabriel." Nu såg han på mig, och log lite trevande. "Och jag vet redan att du heter Ida."
"Hrrm.. Ja det stämmer. " Jag log tillbaka, men huttrade till; det var verkligen iskallt. ”Inte så varmt som du trodde va?" Hans röst lät plötsligt retsam, och innan jag visste ordet av det dränkte han mig med iskallt vatten. Jag stod kvar och gapade i några sekunder, samtidigt som jag kände vattnet droppa nerför ansiktet. "Nu jävlar!" skrek jag skrattandes och tryckte vattnet emot honom. Han skrattade till, och dök under ytan och tog tag i mitt ben. Jag skrek till för att komma loss, men han höll ett järngrepp. När syret därunder började ta slut, dök han upp över ytan igen och stod helt plötsligt framför mig, leendes. Han lade händerna på mina armar, och skrattade till. Hans hår var dyblött och såg nästan svart ut. Så snygg. Så farligt snygg. Men jag orkade inte bry mig. Han höjde ena ögonbrynet.
"Så, var var vi?" Innan jag visste ordet av det, så hade hans starka armar greppat tag om min rygg och dragit mig ner under vattnet, där han kittlade och kramade mig bland alla fiskar och stenar. Trots att jag svalde vatten och skrattade så jag fick ont i magen, så spelade det ingen roll. Jag hade glömt Olle, han fanns inte.. för stunden.
Jag var dyngsur av iskallt vatten när jag försökte kliva på Gabriels enorma motorcykel. Han fick lyfta mig istället, men jag råkade fastna med ena foten i hjulen på något konstigt sätt, och vi började skratta igen. Så hade det varit i vattnet hela tiden, fyllt med skratt. Och kärlek, även fast den inte var lika tydlig som den kärlek jag delade med Olle.
"Hur går det?" skrattade jag när han än en gång försökte lyfta upp mig.
Han svarade inte, utan bara fortsatte skratta. Kanske för att situationen var komisk, eller att det kändes välbekant. Det spelade ändå ingen roll.
När jag äntligen hade kommit upp på sadeln så kickade han igång motorcykeln, och körde iväg. Det sista jag kom ihåg var hur salt han luktade, och farten som blåste bort allt liv i mig.

Jag måste ha kommit hem, för jag hörde min mammas röst i närheten, men ändå så långt bort.
"Tack så mycket, att du skjutsade hem henne. Vi har varit så oroliga", sa min mamma med den lättade rösten.
"Ingen orsak, hälsa henne ifrån mig. Hejdå!"
Jag tror jag visste vem som svarade henne, var det Olle? Eller ..? Nej, han hette ju Gabriel. Så var det ju. Mitt undermedvetna hade tagit över mig totalt.

Jag vaknade av att solen sken rakt i mitt ansikte genom mitt klara fönster. Jag stönade högt, rullade runt och kom sedan ihåg att det var måndag. Jag for upp ur sängen och halvsprang till garderoben där jag tog på mig min snyggaste kjol, som var orange. Jag var redan en halvtimma försenad till dagens första lektion, när jag sprang ner för att äta frukost.
"Godmorgon på dig." Det var min mammas misstänksamma röst som kom ifrån köksstolen.
"Eh, hej mamma."
"Vad gjorde du igår?"
"Jag var med en kille." Jag försökte vara ärlig, men inte för ärlig.
"Vem var det? Var det han som bar hem dig med sin motorcykel inatt?"
"Eh, jaa.."
"Varför var du inte med Olle? Du sa ju att du skulle vara med honom igår? Vad heter den där killen? Vad gjorde ni?"
Jag orkade inte med hennes frågor längre, utan bara skakade på huvudet och flydde genom dörren.

Jag kom en timma försent till skolan, flåsandes och svettig gick jag in i klassrummet.
"F-f-förlåååt för att jag kom försent", hostade jag ur mig.
Ms Myse nickade bara emot mig.
Jag satt mig snabbt på min plats, som var bredvid Olles. Han log emot mig, så han hade antagligen glömt bort igårkväll. Snabbt log jag tillbaka, och tittade sedan framåt emot whiteboard tavlan. Jag var fortfarande förvirrad efter natten.
Det var inte förrän jag slog upp böckerna som jag upptäckte den där gigantiska, röda rosen som låg på min bänk, prydligt och snyggt. Det hängde en liten lapp på den, där det stod "förlåt". Olle tog min hand under bordet.

När lektionen äntligen var slut gick jag och Olle ut tillsammans, kramande. Det var när vi stötte i någonting som vi släppte varandra och såg slumrigt vem det var vi gick in i.
Han. Gabriel.
Varför var han här? Gick han i den här skolan? Jag måste varit blind, för jag hade aldrig sett honom förut. Han måste vara en ny elev.
Han verkade inte se Olle, utan bara log sitt mystiska leénde emot mig. Hans stod framför mig, med sina perfekta jeans och den svarta munkjackan. Det där underbara, underbara tjocka, ruffsiga håret. Han tog fram sin stora hans och drog allt mitt hår åt sidan, med ett enda svep. Sedan log han hastigt igen, och gick emot sin lektion.

Jag kunde inte göra annat än springa efter honom, men Olle tog tag i min arm.
"Vad gör du?" Hans röst var knäckt och förskräckt.
"Olle, jag måste.."
"Nej, Ida. Du väljer - springer du efter honom är du hans. Du har ett val."
Jag hade ett val, men vad skulle jag välja? Allt spinnade så snabbt som en katt med en svans...

Jag önskade att jag såg Gabriel i mörkret, men jag såg honom inte alls. Jag önskade att jag hade lika skarpa ögon som en leopard, men det var omöjligt att skilja ut det svarta som skulle föreställa hans svarta hoodtröja och det svarta mörkret. Så jag sträckte mig över det jag hade, det enda jag hade. Olle.
Jag valde Olle, men egentligen hade jag inget val. Gabriel fanns inte för mig, bara under en natt.

Veckorna gick, och jag försökte ha förmågan att nöja mig med det jag hade. Det enda jag hade. Men kan inte vilja ha kakan och äta den, eller hur? Men jag spanade fortfarande efter Gabriel, kollade hans schema varannan timma och hade till och med blivit medlem på Facebook bara för att kunna se hans profil och vad han skrev. Jag såg att hans facebook-vägg var täckt med tjejer som hade skrivit fina rader till honom, bombade med hjärtan. Minst sex stycken olika. Det högg till i hjärtat när jag såg tjejerna, för ingen såg ut som jag. Alla hade långt, glansigt hår och stora ögon och en smal midja.
Ibland grät jag över att jag skulle få nöja med mig Olle. Ibland grät jag för att Olle var tvungen att nöja sig med mig.

Det var en söndagskväll jag stod framför spegeln i mitt rum, och jag betraktade mig själv lystet och noggrant. Jag hade ett krusigt och flottigt hår, som stod åt alla håll. Det hade inte ens en färg; det var en blandning utav mörk- och ljusgrått.
-Råttfärgat, tänkte jag och kände tårarna komma. Jag torkade dem ilsket med handflatan. Jag hade inte ens kommit halvvägs med att kritisera mig själv och hade redan börjat grina.
Jag gick över till min kropp, som faktiskt var vacker under alla de där enorma stickade tröjorna jag gömde den i. Jag hade breda höfter; de fick min midja att se smalare ut och mina ben att se längre ut. Bröst hade jag inte fått än, men jag bestämde mig för att framhäva mina ben och armar mer.
Nu stod jag bara några centimeter ifrån spegeln, och betraktade ansiktet ytterst noggrant. Mina läppar var tunna som papper, men jag kunde alltid skaffa lipplumper, det där som fick läpparna att se större ut. Min näsa var enormt bred, formade sig som en potatis. Jag hoppade över den, ville inte se den.
Men sedan upptäckte jag mina ögon, och såg hur de lyste i kristallklart blått.
"Det bästa jag har", tänkte jag. De såg inte Gabriel i mörkret, men de var tillräckligt vackra för att glittra i solljus.

En timma senare stod jag och färgade håret. Jag hade tagit mammas färg "ljusbrun" ifrån L'oreal som var flera månader gammal. Jag chansade på att hon inte skulle sakna den.
Färgen blev ganska bra, förutom att det inte fäste riktigt så man såg lite av mitt råttfärgade hår fortfarande. Men nu var jag mer en gråhårig brunett. Jag smackade på lite läppglans och såg nöjt emot spegeln, övade mina kärleksrepliker för imorgon..

Nästa dag bemöttes positivt, nästan alla i korridoren kommenterade min nya hårfärg och berömde mig för mitt smink och mina nya, fräscha kläder. Olle älskade det mest utav alla, speciellt kläderna.
"Du ser ljuvlig ut, älskling", sa han lågt och kramade mig hårt.
Ljuvlig? Använde man ens det ordet längre? Men om Olle gillade det måste Gabriel gilla det.

På rasten såg jag plötsligt honom när jag stod vid mitt skåp och grävde. Gabriel satt i myshörnan vid de där vita sofforna och såg ut genom fönstret, såg drömmande ut. Jag tänkte inte, utan tog sats och gick fram emot honom. När jag står framför honom så kollar han upp, och ler stort.
"Hej Gabriel."
"Hej Ida. Du är jättefin idag."
"Tack". Tack gode gud att han inte använde ordet "Ljuvlig" iallafall.
Det blev tyst ett tag, jag tittade bort ifrån hans blick. Men han satt som vanligt i den där soffan med brett särade ben och bara log emot mig.
Jag tog ett djupt andetag, tänkte igenom meningen jag hade tänkt säga en gång till tills jag fick hjärnstopp. Sedan tog jag sats, och började: "Jo, förlåt för att jag har.."

Jag avbröt mig själv för han kollade inte på mig längre. Han såg åt det håll jag nyss hade tittat, för en springande blondin kom emot oss. Jag kände igen henne; Ellinor eller något, jag hade sett henne på Gabriels Facebook-vägg.
"Gabriel älskling!" Hon slog sig ner i hans knä och kysste honom, djupt djupt.
Det kändes som om någon knäckte ett revben på mig, och jag sprang därifrån.
"Jo, förlåt för att jag har dissat dig men du känns så fel samtidigt som du känns så rätt. Och jag vill vara med dig."
De två meningarna hade jag tänkt säga, le emot honom och ge honom en kyss på kinden.

Jag sprang, sprang och sprang. Bort ifrån allt, bort ifrån Olle och Gabriel. De två världarna, det enda jag har. Jag sprang med tårarna rinnandes nerför kinderna, kände hur snoret stocknade sig i halsen. Hårfärgningen, sminket och mina nya kläder räckte fortfarande inte för att få honom. Det skulle aldrig räcka.

Jag sprang förbi en glasruta och såg mina kristallblåa ögon speglas i dem.
- Det bästa, nej, enda jag har, tänkte jag. Så blåögd, så dum.

Skriven av: michelle-z

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck