Publicerat
Kategori: Novell

När allt blev annorlunda...

- Stackars liten..! tänkte Mr Jones och sneglade sorgset på flickan bredvid sig.
Det var hans första egna klass. Han var en mycket ung lärare, och redan nu efter en vecka hade han varit tvungen att berätta för en av hans flitigaste elever, att hennes föräldrar hade råkat ut för en hemsk bilolycka.

*

Hannah tittade ut geneom fönstret. Det regnade. Hon sneglade lite försiktigt på Mr Jones som satt bredvid henne i taxin.
-Tänk att han hängde med i taxin...
Hon tyckte det kändes lite konstigt att hennes nya lärare satt här med henne, i en taxi på väg till sjukhuset.
Men det var ju i och försig skönt att han brydde sig om henne.
Hon hade ju inte så gärna velat åka alldeles själv. Men dom kände ju inte varandra speciellt bra, och han var hennes lärare!
Hon log lite svag mot honom.
Han log tillbaka. Han tittade lite sorgset på henne med sina snälla ögon.

*

När de kom fram till sjukhuset, ville Hannah bara gråta. Hon följde efter Mr Jones in i ett litet run. I rummat fanns det en massa maskiner, och i mitten bland alla maskiner och sladdar låg hennes pappa, medvetslös. Han var fin tyckte hon, trots att han hade en massa blåmärken. Hon gick fram till britsen och lutade sig över honom och tittade på honom. Han hade ett stort sår i pannan, och ena ögat var igensvullet. Hon böjde sig ner och gav honom en liten puss på kinden, sendan tittade hon upp och sa till Mr Jones som hela tiden hade stått i dörröppningen.
- Kom så går vi...
De gick ut ur rummet och ner på gatan.
- Men... vart ska jag ta vägen nu..?! tänkte Hannah och tittade ner i marken.
- Vart ska du ta vägen nu..? fråga han milt, som om han hade läst hennes tankar.
- Jag vet inte riktigt... sa hon och skruvade på sig. Hon hoppades på att hon skulle slippa behöva bo hos sin Mormor. Det skulle hon bara inte orka med.
Mr Jones sneglade på henne.
Och innan Mr Jones visste ordet av, hade han frågat Hannah om hon ville bo hos honom, så länge. Och det ville hon.
De tog en taxi hem till Hannah och packade ne lite saker och skolböcker som hon kunde behöva. Sedan åkte de buss hem till Mr Jones.
På bussen på väg vill Mr Jones, kände Hannah att hon höll på att börja gråta. Men hon fick inte, hon ville inte, hon vågade inte! Hon hade inte gråtit på flera år! Inte ens när hennes Farmor hade dött. Så hon tänkte INTE börja gråta nu!

*

Väl hemma hos Mr Jones hade Hannah lugnat ner sig lite. Hon var inte lika ledsen. Visst, hon var ju självklart ledsen, men inte lika mycket. Just nu satt hon i Mr jones soffa och lyssnade på musik.
- Vill du något? Te kanske..? frågade Mr Jones och stack in huvudet från köket.
- Ja, tack. Det vore gott. Ska jag hjälpa till med något? frågade Hannah och resta sig upp och gick i köket.
-Ja, om du vill så... sa Mr Jones och räckte Hannah två koppar.
Hannah tog kommarna och gick ut i vardagsrummet igen och ställde kopparna på det lilla bordet bredvid soffan, sendan gick hon ut i köket igen och hjälpte till med resten.

*

Senare på kvällen satt de bara och pratade och hade det bra.
Mr Jones berättade hur det var när han gick i skolan och hur han såg på livet då. Just då tänkte Hannah inte så mycket på sina föräldrar , men så fort det blev tyst kände hon en stor och hård klump i magen.

*

Dagarna gick och Hannah blev bara mer och mer nere...
Mr Jones försökte pigga upp henne genom att hyra en massa filmer och han tog till och med ledigt några dagar,så att han och Hannah kunde göra vad Hannah ville. Men hon ville bara sitta hemma och lyssna på musik.
I skolan märkte Mr Jones att Hannah verkligen inte mådde bra. Hon, som alltid hade arbetat hårdast och verkade tycka skolan var rolig, hade nu blivit tyst och log nästan aldrig.
Det gjorde ont i honom att se henne så olycklig. Han hade frågat henne många många gånger om hon verkligen ville bo hos honom, och det ville hon.
Visst, det kanske var lite konstigt att han engagerade sig så mycket. Men han kände ett sådant band mellan sig själv och denna elev att han inte kunde såra henne genom att säga att hon inte fick bo hos honom, som hon ville. Och han trivdes väldigt bra med henne. De brukade sitta och prata om kvällarna, dela med sig av sina känslor, både bra och dåliga.

*

En kväll, när de satt och pratade ringde telefonen och Mr jones gick och svarade.
När han kom tillbaka, hade han ett mycket konstigt uttryck i ansiktet.
Han satte sig bredvid henne och la armen om henne, och precis när hans skulle öppna munnen, tittade hon in i hans ögon.
Hon förstod va han skulle säga.
Hennes föräldrar hade dött...Hon ville inte tro att det var sant, men va skulle hon göra?!
Hon vände sig bort.
Mr Jones satt bara där och klappade henne på ryggen, men han sa inget. Och det var skönt, tyckte hon, det var skönt att känna att någon var där, någon som inte försökte övertyga henne att han förstod. Utan bara var där!

*

På kvällen vakna Hannah med ett ryck. Hon tittade sig omkring, det var alldeles mörkt i rummet. Hon kunde höra Mr Jones andetag från soffan. Hon trippade fram och satte sig i et fönster. När hon satt där, föll en tår nedför hennes kind och ner på kudden som hon hade i famnen. Det var en liten tår, men ändå en mycket känslofylld tår.
Den lilla klumpen i hennes mage förminskades och hon tog ett djupt andetag. Hon kände att hon fick nya krafter och att hon skulle klara det här!

*The End*
Av: Jenny Anward-Rolf

Skriven av: Minstingen

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan