När en ger och andra tar över - Ett företag på väg mot sitt förfall

Det var en gång ett driftigt par som startade ett företag. De tillverkade en praktisk och nyttig produkt för folket – något som berikade, underhöll och hjälpte till att lindra vardagsstressen.

Företaget gick bra. De anställda fick högre löner och kunde dessutom arbeta endast sex timmar per dag. Dessutom infördes generösa förmåner: siesta efter lunch, förskoleplatser för de anställdas barn, fler anställda för att dela på arbetsbördan – vilket ledde till bättre arbetsmiljö och hälsa. Fri sjukvård och friskvård erbjöds också. Och som extra bonus fick alla anställda en julpeng lagom till den dyraste tiden på året.

Men en dag inträffade en tragedi. Det driftiga paret omkom i en olycka på väg till ett annat land för att lansera sin produkt internationellt. De hade inga arvingar – de var unga, engagerade i sitt arbete och hade ännu inte hunnit bilda familj.

Företaget köptes då upp av ett stort, multinationellt börsnoterat konglomerat. Nya direktörer tillsattes – med mångmiljonlöner – och en koncernchef med ännu högre ersättning trädde in. Det överskott som tidigare delats ut som bonus till de anställda gick nu till de nya toppcheferna.

Företaget, nu en del av ett globalt företag, blev snabbt ett verktyg för aktieägarnas vinstmaximering. Kraven på avkastning ökade. Fler anställda sades upp, och de som blev kvar pressades till övertid. De tvingades arbeta för två – ibland tre – vilket ledde till utbrändhet. Fler sjukskrev sig. Fackliga protester tystades ner. Ingen ville ta ansvar.

Samtidigt hyllades den nya koncernchefen i internationell media som en handlingskraftig ledare. Men inom företagets väggar spred sig stress, missnöje och kreativitetstorka. De anställda vantrivdes. Familjer drabbades. Barn till stressade föräldrar påverkades negativt – skolresultat försämrades. Samhället började långsamt betala priset.

Men aktieägarna ville ha ännu mer.

När företaget slutligen inte längre kunde leverera vinst, beslutades det – över en lunch i koncernens högkvarter – att lägga ner hela verksamheten. De sista tillgångarna gick till fallskärmsavtal för direktörerna. Företaget försvann. Ett skalbolag blev allt som återstod.

Och livet fortsatte som om inget hänt. I andra delar av världen – i andra berättelser – startades andra företag, med andra utgångar.

DEL 1: Det driftiga paret och deras vision

De var unga, passionerade och envisa. Emma och Khalid hade mötts under studietiden i Göteborg – hon ingenjör, han samhällsekonom – men det som band dem samman var inte bara kärlek, utan en gemensam tro på att företagande kunde vara något annat än jakten på vinst.

De ville skapa något som var till nytta för människor, något som gjorde livet lättare. Och efter många sena kvällar i studentlägenheten, många prototyper och ännu fler nej från investerare, föddes Lugnare Liv AB – ett företag som tillverkade ergonomiska, modulära sittmöbler med inbyggda mikromassagefunktioner, anpassade för kontor, skolor och hem.

"Vi ska inte bara sälja produkter", sa Emma till en journalist. "Vi ska ge människor andrum i vardagen."

Företaget växte snabbt. Inte genom aggressiv marknadsföring, utan genom nöjda kunder och ett gott rykte. De anställda trivdes. De fick arbeta sex timmar om dagen, med full lön. Efter lunch: siesta. De fick tillgång till fri sjukvård, friskvård, gratis dagisplats och en årlig bonus i form av julpeng. Och framför allt – respekt.

Khalid brukade säga:

"Om vi behandlar människor som människor, inte som kostnader, då växer allt – även lönsamheten."

Emma Lundberg

Emma växte upp i Småland, i en liten ort där nästan alla jobbade inom tillverkningsindustrin. Hennes pappa var maskinoperatör och hennes mamma undersköterska. Redan som barn såg hon hur slitna människor blev av monotont arbete, låga löner och ständig stress.

Hon var en tystlåten men envis person. Hon valde att läsa teknisk fysik, men bröt efter två år för att byta till industriell design – där hon fann sin passion: att skapa produkter som kombinerar form, funktion och mänsklig omtanke. Hon var övertygad om att teknik skulle användas för att frigöra människor, inte pressa dem mer.

Hon hade ett exakt minne av sin idé:

"Jag satt på tåget mellan Växjö och Göteborg. Alla omkring mig såg så trötta ut. Någon klagade på ryggont, en annan på att jobbet 'äter upp en'. Jag tänkte bara: varför finns det inte något... mjukare?"

Khalid Yassin

Khalid var född i Malmö, med föräldrar som kom till Sverige från Libanon på 80-talet. Hans mamma var mattelärare och hans pappa drev ett bageri. Det var där Khalid lärde sig vad det innebär att arbeta hårt – men också vad det kostar att alltid ställa upp.

Han älskade siffror, statistik, och rättvisa. På gymnasiet blev han intresserad av samhällsfrågor, och när han började läsa nationalekonomi i Lund insåg han snabbt hur kallt språkbruket kring “arbetsmarknaden” kunde vara. För honom var människor inte “resurser” – de var liv.

Han mötte Emma på ett hållbarhetsseminarium i Göteborg. Hon ifrågasatte ett diagram på scenen. Khalid skrattade till. Deras första konversation var en hetsig diskussion om huruvida lönsamhet och etik kunde gå hand i hand. Sedan dess var de oskiljaktiga.

"Jag vill bygga ett företag där ingen bränner ut sig bara för att någon annan ska köpa en extra aktiepost," sa Khalid ofta.

"Vi kan visa att rättvisa inte är en motsats till framgång – det är framgång."

Emma stod för idéerna, produkterna, designen.

Khalid stod för strukturen, ekonomin, visionen.

Tillsammans var de hjärtat och själen i företaget.

DEL 2: Röster från de anställda – rörelsen som dog

Företaget växte, men inte bara i vinst. Det växte som en idé. En motrörelse till den stressade vardagen. De anställda bar på något mer än arbetsuppgifter – de bar på stolthet.

Sara – montör och ensamstående mamma

Sara hade jobbat i lager och i hemtjänsten, alltid på vikariat, alltid på gränsen till utmattning. Hos Lugnare Liv AB fick hon fast jobb – och tid med sin dotter. När siestan infördes vågade hon först inte tro det var sant.

"För första gången kunde jag hämta min dotter i tid. Vi åt middag ihop. Jag var... vaken. Jag var inte bara trött hela tiden."

Jonas – produktutvecklare, tidigare utbränd

Jonas kom från reklambranschen, där han en gång svimmade under ett möte. Utbränd. Han trodde aldrig han skulle kunna arbeta heltid igen – tills han mötte Emma och Khalid.

"Här kände jag mig sedd. Jag jobbade mindre, men tänkte mer. De sa: 'Du är inte värd något trots dina gränser. Du är värd något för att du vet var de går.'"

Agneta – företagets första städare

Agneta var nära pension när hon anställdes. Hon var den som såg allt – människors skratt, deras trötthet, deras förändring. Hon kallade Emma och Khalid för "ungarna med hjärta".

"Det var som en annan värld. Här tackade man städarna – med namn. Man fick vara människa."

Men den världen försvann. Bit för bit.

Först sades Sara upp, och måste ta nattpass på äldreboende.

Jonas började vakna kallsvettig igen.

Agneta grät när hon städade ut sitt skåp – inte för att jobbet var borta, utan för att det som fanns där inne aldrig kommer tillbaka.

Fantastiskt! Då går vi vidare till:

DEL 3: Uppköpet – iskyla i styrelserummet

Det började med rykten.

En konsult dök upp. Sedan en till. De ställde frågor som inte handlade om människor, utan om "optimering", "vinstmarginaler", "scalability".

Emma och Khalid var redan borta.

Det driftiga parets bortgång hade lämnat företaget i juridiskt vakuum. Utan arvingar eller överlåtelseplan gick det snabbt. En börsnoterad, multinationell koncern – GLOMAX Industries – lade ett bud. Snabbt, diskret. Inga känslor, bara strategi.

Styrelserummet i Glomax Europas huvudkontor, Frankfurt

"Vad har vi här?" frågar en direktör, medan han bläddrar i en presentation.

"Småland. Möbler. Mjukvaruintegrerad. Sex timmars arbetsdag? Varför?"

En yngre ekonom säger:

"De har höga lojalitetstal. Noll personalomsättning. Men låg skalbarhet."

En annan skrattar torrt:

"Ingen press = ingen press. Inget tryck, ingen tillväxt."

Koncernchefen reser sig, slår ihop pärmen och säger:

"Köp det. Pressa det. Dra ut värdet. Avyttra om det inte flyger."

Företagets nya ansikte

In kom män i grå kostymer och vita tänder. De pratade om "effektivisering", "standardisering", "resultatorientering". Personalavdelningen döptes om till "HR-unit Europe North". Den årliga julbonusen slopades – "för att harmonisera ersättningsstrukturen".

Siestan avskaffades.

Sjukvårdsförmånerna begränsades.

Barnomsorgsstödet avvecklades.

Sex timmars arbetsdag blev åtta – med övertid som norm.

Jonas suckade när han fick mejlet:

"Från och med måndag arbetar alla enligt marknadspraxis."

Sara grät tyst i personalrummet.

Agneta gick i förtidspension.

Och Emma och Khalids porträtt togs ner från väggen i entrén.

Aktieägarna jublar – medan något dör

Det som tidigare var levande – idéburet – förvandlades till staplar, index, kvartalsrapporter. Allt mättes i siffror. Allt mänskligt blev störningsmoment.

Sjukskrivningarna ökade. Kreativiteten dog.

Men koncernchefen fick löneförhöjning – "på grund av stark förändringsledning."

DEL 4: Slutet – ett skal, en tystnad, ett barn utanför fabriken

Det sista året gick fort.

För varje månad försvann något.

Först fikapauserna. Sedan de gemensamma luncherna.

Slutligen skrattet i korridorerna.

Fabriken började gå med förlust. Inte för att produkten blivit sämre – tvärtom, den hade förfinats – men för att idéerna som bar den inte längre fanns där. De anställda orkade inte tänka nytt. De vågade inte. De bara lydde. Överlevde.

Och så kom den dagen.

En måndag utan ljud

Ett internt meddelande:

“Styrelsen i Glomax Europe har beslutat att avveckla produktionsenheten i Norden.

Beslutet är slutgiltigt och gäller omedelbart.”

Kanske var det väntat.

Kanske var det ändå chocken som gjorde att ingen grät. Inte då.

Lokalpressen skrev några rader.

Någon politiker sa något om "strukturomvandling".

Koncernchefen tackades av med ett nytt fallskärmsavtal – 54 miljoner kronor.

Fabriken blev ett skal.

En pojke utanför grindarna

En gråmulen lördag gick en liten pojke med sin mamma förbi den stängda fabriken.

Han stannade vid grinden.

"Jobbade du här?" frågade han.

Hon tittade på byggnaden, på de rostiga bokstäverna som en gång stavade Lugnare Liv AB.

Hon log sorgset.

"Ja... men det var inte bara ett jobb. Det var ett liv."

Pojken tittade upp. "Vad hände?"

"De som tog över… tog mer än de gav."

Vad hände sedan?

Och så dog en idé.

Inte i ett bråk, inte i ett slag –

utan i tystnad, under en rad möten där ingen minns vad som sades.

Där människan glömdes bort, och bara pengar minns.

Men idéer dör inte helt.

De kan vila. Vänta.

På nästa Emma. Nästa Khalid. Nästa någon.

Barnets perspektiv – framtiden talar

Vi hoppar fram i tiden. Samma pojke som stod utanför fabriksgrinden, han har vuxit upp.

Han minns den dagen.

Men han minns också sin mammas blick. Det där som inte gick att säga.

Nu vill han berätta.

Barnet (nu tonåring) – ur hans perspektiv

Jag minns inte mycket från den tiden.

Bara att mamma brukade le mer förr.

Att hon luktade kaffe och sågpigment när hon kom hem.

Att vi åt middag tillsammans. Och att hon nynnade när hon lagade mat.

Sen började hon komma hem tyst.

Stirra på sin telefon.

Jag hörde henne prata i sömnen. Ofta om "protokoll", "omorganisering", "Glomax".

Jag visste inte vad något av det betydde.

Men jag visste att nåt försvann. Nåt viktigt.

När fabriken stängde var hon som en skugga i vårt kök.

Hon sa aldrig att hon var ledsen. Hon försökte vara stark.

Men jag vet vad jag såg.

Jag såg vad som händer när någon tar allt man tror på – och slänger det i ett styrelserum.

Nu, flera år senare, har jag bestämt mig.

Jag ska bygga nåt nytt.

Inte som ett företag.

Mer som en idé.

En plats där ingen tjänar på att andra förlorar.

Där omtanke är en tillgång.

Där jag, mamma, och andra som hon – får plats igen.

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk