Publicerat
Kategori: Novell

När jag mötte min dubbelgångare

Det var måndag och jag kände mig sjuk. Jag tog ett glas vatten och drack, då telefonen ringde. Det var mamma som ringde från jobbet.
- Hur mår du? frågade hon.
- Du behöver inte vara orolig, sa jag och lade på luren.
Jag gick till köket och tog några klunkar till, åh vad jag var torr om halsen. De två följande dagarna fick jag ligga hemma, jag sov längre än vanligt och på den tredje dagen var jag frisk och skulle gå till skolan. Ingenting var som det skulle.
- Vad har hänt? frågade jag en Jesper, en kille som går i min klass.
- Du ska få för den här! skrek han och tog på sin kind.
Den var alldeles blå.
- Va? sa jag oförstående.
Folk runt omkring började stirra på mig med lika mycket avsky i blicken som Jesper. Det var stilla ett tag, och jag räddades av att klockan rinde till den första lektionen. Men ingenting blev bättre för det. Sekunderna kändes som minuter, minuterna kändes som timmar och timmarna kändes som en evighet. Jag kände hela tiden blickar brännas bakom min rygg och några som viskade, säkert om mig. Äntligen ringde det ut. Jag suckade av lättnad.
- Cathy, jag skulle vilja prata med dig, sa min rektor allvarligt, där han stod vid dörren.
Jag kände hur lättnaden sjönk ända ner till tårna på mig, som en stor sten som väger minst tre ton. Kan det ha något med Jespers blåa kind? När vi var framme i hans kontor och satte oss på stolarna såg jag att hans hals började bli röd. Han harklade sig och sa:
- Jag har hört talas mycket om hur du har uppfört dig på sistone.
- Men jag har ju inte gjort något! protesterade jag.
Men rektorn tog ingen notis om mig och fortsatte:
- Därför får du 1 och en halvtimmes kvarsittning.
- Ni borde veta detta, jag var sjuk! sa jag halvhögt och smått irriterad.
Rektorn höjde ett ögonbryn. Jag såg hur hans hals blev rödare och rödare, sen flammade halsen upp.
- Jag tolererar inga lögn! röt han.
Snabbt som ögat reste jag mig upp ur stolen och försvann bakom dörren. Med raska steg gick jag med ilskan i magen. Plötsligt var det någon som spärrade min väg.
- Flytta på dig! sa jag utan att titta upp.
Men personen, vem det nu var rörde sig inte. Jag var just på väg att skrika rakt ut då jag stod där, ansikte mot ansikte med en tjej i samma ålder som jag, med svart, lockigt, midjelångt hår och bruna ögon. Det såg ut som min spegelbild, men hon fnissade, det gjorde inte jag. Istället stelnade jag till. Innan jag hann reagera, grep hon tag om arm och drog med mig ut bakom skolgården. Om jag kunde, hade jag velat skrika att hon skulle släppa mig, men jag var stum av upptäckten.
- Hej Cat, hur mår du? flinade hon.
- Du...du din...! sa jag och hejdade mig till att boxa henne.
- Kalla mig Catie, sa hon och flinade ännu mer. Vi har visst något gemensamt va?
Jag var så arg, för jag insåg just vad hon hade gjort.
- Vi har ingenting gemensamt! vrålade jag och grep tag om hennes axlar och ruskade så hårt jag bara orkade.
Hon hejdade mig genom att ta tag om mina axlar, men hon ruskade inte.
- Om sanningen ska fram så.., började hon.
Men jag avbröt henne tvärt.
- Jag vill inte höra! sa jag och vände på klacken för att gå, då jag hörde det irriterande fnisset igen. Det fick mig att gå tillbaka. Catie stod där, överlägset med armarna i kors och gjorde en så-du-vill-höra-iallafall?-min.
- Allting har gått som planerat, snart kommer du att vara som en spindel i en rutten håla, sa hon.
- Ska du berätta eller inte? Jag har ingen lust att höra på ditt tjafs, fräste jag.
Catie hörde mig tydligen inte och fortsatte:
- Jag passade väl på när du var sjuk. När telefonen ringde smög jag in och lade en stor sömntablett i ditt glas. Och de två följande dagarna fortsatte jag att göra så, och medan du sov så passade också jag på att ställa till det för dig i skolan.
Nu kunde jag minnas det tydligt, den otroliga långvariga sömnen, Jespers blåa kind, allas stirrande, rektorns anklagande. Och allt var Caties fel!
- Jag ska döda dig! skrek jag.
Men just då ringde det in till nästa lektion. Jag var tvungen att gå därifrån.

Skolan var lång och trist. Jag ville mest av allt försvinna. Efter en hel dag, var skolan slut och jag traskade hem. Just då fick jag en plan. En lömsk plan, men det var en välförtjänt plan. Jag traskade vidare hem. Och när jag var hemma planerade jag allt. Nästa dag jag gick till skolan såg jag inte ett skymt av Catie. På rasten spanade jag efter henne, men hon syntes inte till. Men plötsligt i en lektion såg jag henne komma springande, hon var sen. Jag stod och avvaktade vid dörren. Catie fick förklara varför hon var sen, och hennes ord ilsknade mig. Utan att tänka gick jag in till rummet, och jag kunde höra hur alla de andra flämtade till.
- C-c...Cathy..V-v-vem? stammade läraren och tittade från mig till Catie.
- Jag är den riktiga Cathy, och där har vi den Cathy som har försökt ställa till det för mig, hon heter Catie! sa jag och pekade på henne.
Hon blev stum. Tagen på bar gärning, tänkte jag och log ett falskt leende.
- Jag vill att ni båda genast går till rektorn och förklarar, sa läraren. Han var fortfarande väldigt rörd.
Vi gick till rektorn, och han reagerade likadant som läraren. Hans hals flammade igen, men denna gången inte av ilska.
- Förklara, sa han stumt.
Motvilligt berättade Catie vad hon hade gjort, jag försökte dölja ett leende.
- Det kanske var dumt av mig, avslutade hon.
- Mmm..vad är ditt hela namn? frågade rektorn.
- Catie Moss, svarade hon. Hon tittade menande på mig.
Vi fick lov att gå hem för dagen, båda två för rektorn.
- Vi ses då, dubbelgångare, sa jag tyst.
- Nej.
Jag tittade förvånat upp, vad menade hon?
- Jag ska tillbaka dit jag kom från, sa hon allvarligt.
Jag hann inte fråga mer, för då hade hon redan svängt åt ett annat håll. Hon skulle försvinna, säkert för gott. Vi skiljdes åt..

Skriven av: Jackie Hammarbäck

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren