Publicerat
Kategori: Novell

När kärleken somnar

Jag la mig i hans famn.
Jag blundade hårt och tårarna rann ner över mitt smutsiga ansikte.
Jag var så rädd så att jag började skaka.
Min kropp kändes svag och jag kunde inte känna mina ben längre.
Han pussade mig på pannan och höll om mig.
"Allt kommer ordna sig" sa han med en mjuk ton i rösten.
Man hörde människor som skrek och skott utanför.
Jag kollade upp på honom och mötte hans blick.
Hans gröna melerande ögon, hans mjuka fylliga läppar, hans rufsiga bruna hår.
Hela han var vacker, jag kunde inte inse att just jag Annie, kunde få honom.
Men han sa varje dag att han älskade mig och att det var något speciellt med mig.
Jag tittade rakt i hans ögon och kramade om honom hårt.
"Jag älskar dig"
Tårar rann från hans ögon och man såg hur beskymrad han blev över det jag sa.
"Annie, säg inte så. Vi kommer klara oss, vi kommer kunna gifta oss och skaffa barn" sa han med en gråtfärdig röst.
Jag visste inte om jag skulle tro på det, vi skulle inte kunna klara oss i en källare, vi skulle säkert bli sprängda i luften så snart som möjligt. Men jag skulle tänka posetivt, jag ska gifta mig med denna vackra älskade man jag har varit förälskad i, i 3år.
Jag skulle få vackra barn och vi skulle bo i ett stort fint hus.
Jag kände knappt min kropp längre, jag höll på att somna.
Mitt djupa sår på ryggen kändes inte längre, men jag kunde fortfarande känna att blodet rann långsamt nerför ryggen.
"Du är så vacker" sa han plötsligt.
Han smekde min kind försiktigt och plockade bort löv ifrån mitt hår.
Han kysste mig försiktigt och tog min hand och höll om den hårt.
Min käke började skaka men jag frös inte.
"Fryser du?" sa han och kramade om mig hårdare.
"Jag känner inte längre.." sa jag medans det kändes som om min hjärna inte var kontaktad till min kropp.
Jag kunde inte röra mig och det gjorde mig mer rädd.
Tårar rann fort nerför kinderna och jag kunde inte knappt prata.
Han tittade på mig och torkade bort mina tårar med hans hand.
"Andas, ta det lugnt, det kommer gå bra" sa han med en lugn ton.
Han ville inte tro det jag sa, han visste att jag var död vid det här laget.
Men han försökte lugna ner mig, han ville inte leva utan mig, eller det var det han sa.
Han höll om mig och la sig ner på det kalla källar golvet.
Han hade blod på händerna men brydde sig inte, så länge han var hos mig så var han ok.
Jag lutade mitt huvud mot hans bröstkort och märkte såret på hans mage.
Det rann blod och jag visste att båda vi skulle förblöda.
"Jag älskar dig, sov gott Annie" sa han och blundade.
Nu menar han det, han gav upp, han visste nu att vi ändå skulle dö.
Jag höll om honom hårt och blundade.
Jag tänkte på honom, hans leende, hans ögon, hans röst.
"Annie, Annie, var är du?" sa en bekant röst i mitt huvud.
Det var min mors röst.
Jag såg inte så klart för att det var ett starkt ljus i vägen.
Men nu såg jag tydligt, det var mor och han som kom emot mig.
"Jag älskar dig också" sa jag och somnade om i hans famn.

Skriven av: linnea96

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa.

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson