När livet ändrar skepnad

På avstånd ser hon kvinnan krama om de två männen. Det ser kärvänligt ut. Nästan som älskande par. Hon känner de tre. Men inte på samma kärvänliga och älskvärda sätt. Hon känner dem på rakt motsatt sätt. Hon börjar gå därifrån. Hoppas att de inte ska hinna se henne. Rundar snabbt husknuten för att komma bort ur deras synfält. Hon vill inte se dem. Inte prata med dem. Inte lyssna på dem. Hon vill radera dem ur sitt sinne. Och helst också ur sitt minne.
Synen av personerna ger avtryck i hennes kropp. Hon känner ett begynnande blodtrycksfall. Hoppas att det inte ska sjunka för djupt och snabbt. Hon vill hinna en bit bort. Hon är väl bekant med känslan. Hon har känt det tidigare ett flertal gånger. Hon känner sig svag och andningen känns tung. Hon sätter sig ner på grässlänten. Hon sitter kvar tills hon känner sig starkare igen. Tills krafterna återkommit.

Hon har tidigare talat med en av männen. Han som heter Michael. Han hade talat om att han och kvinnan ska åka till USA och bosätta sig där permanent. Hon vet inte riktigt vad hon ska tycka om det. Egentligen är det väl inget som angår henne. Han uppmanar henne till att bo kvar på den stora gården tillsammans med gruppen människor som är kvar där. Menar på att hon får vara med vem och hur många hon vill. Han kan också hälsa på henne ibland om hon vill. Hon vet inte riktigt hur hon ska tolka det han säger. Menar han att hon får vara med alla hon vill eller att alla som vill får vara med henne. Spelar egentligen ingen roll vad han menar. Att vara med någon i gruppen är otänkbart för henne. Inget hon önskar på minsta lilla sätt. Han fortsätter att säga att det var olyckligt att hon motsätter sig det. Att de kanske inte kan fortsätta driva gården. Ifall det blir för få så måste de sannolikt stänga ner och sälja gården. "Men tänk om du kan tänka dig att stanna på gården så kan vi ha den kvar och ingen behöver flytta därifrån. Tänk på alla som bor där. Det finns en del som inte har någonstans att ta vägen om dom inte får bo kvar". Han hade helt rätt i det han säger. Ett flertal i gruppen som bor där är undergivna och osjälvständiga och skulle få svårt att klara sig på egen hand. "Det skulle definitivt hjälpa dom om du stannar för då kan även dom stanna". Hon börjar känna irritation över hans ord. Det han håller på med är rena utpressningen. Hon har aldrig velat vara där överhuvudtaget. Hon hade inte bott där hela tiden men inte ens det ville hon. Hur kunde han be henne om det. Alla som bodde där var vuxna och fick väl ta ansvar för sina egna liv. Hon hade inget ansvar för någon annan än sig själv. Får de problem om de tvingas flytta därifrån så får de väl söka hjälp hos en lämplig myndighet. De finns ju av en anledning. Precis en sådan anledning som en del skulle behöva söka hjälp för. Men hon hörde inte till dem. Hon hade alltid varit självständig och ville vara helt självbestämmande och själv forma sitt framtida liv. Hon ville själv skapa riktlinjerna hon skulle följa. Och där ingick inte ansvar för andra människor. De enda människor hon kunde tänka sig ta ansvar för skulle vara för den familj och barn som hon hoppades att hon en dag skulle få. Till sist avbröt hon samtalet för hon ville inte höra mer från honom och gick därifrån.

Nu en tid senare sitter hon på grässlänten igen. Det var strax innan vintern men fortfarande barmark och inte så kallt. Hon ville vara för sig själv men en annan av männen på gården kom och satte sig bredvid henne. Anders som mannen hette berättade att alla ledarna skulle lämna Sverige och så även han. Hon undrade så klart vad det skulle betyda för henne och resten av gruppen. Hon brydde sig väl inte så mycket men tyckte så klart att det var lite positivt för ingen skulle längre kunna hålla henne kvar på gården. Han säger att "nu kan du ju göra som du vill. Det kommer inte att finnas någon som kommer att hindra dig". Hon känner sig upprymd av det hon hör. Äntligen skulle hon kunna följa sin egen väg utan att någon hela tiden hindrade henne.
"Men du fattar att de kommer att vara ett par i USA också" säger han. "Jo det fattar jag men det blir väl lättare när man slipper bli påmind om dom hela tiden. Och blir ännu lättare att slippa tänka på dom om man slipper vara kvar här. Kommer att dra härifrån så fort jag bara kan" svarade hon.
En tredje man ansluter sig till dem. Den mannen undrar varför de sitter där när det nästan är vinter och ifrågasätter sedan hennes beslut. "Eftersom dina ovänner inte kommer vara kvar här så kan väl du stanna. Konflikterna du brukade hamna i kommer du ju slippa". Hon dröjer med svaret. Är osäker på hur det skulle tas emot. "Men ni är ju kvar" säger hon till slut. "Men inte länge till. Sa inte Anders det till dig" svarade han lugnt. "Jo men jag visste inte om jag kunde lita på det" sa hon. "Jo du kan lita på det. Vi som inte kommer från Sverige kommer alla resa tillbaka till USA och vi kommer inte tillbaka hit något mer. Vi kanske hälsar på någon gång bara. Vi kommer att stänga ner allt och sälja gården" fortsatte han. "Jag är väl lite överraskad för det kom så plötsligt" fick hon fram. Hon var verkligen överraskad. Det kändes overkligt att allt skulle ta slut nu. Visst kändes det skönt men samtidigt fick hon en oväntad och märklig känsla av tomhet.

Innan han fortsätter att prata så vill han gå in i ett av husen. Han vänder sig mot henne och säger "jag vill att du följer med in. Det är varmare inomhus". Hon följer efter honom med viss tvekan. Han har ju inte alltid varit trevlig mot henne. Ibland har han varit riktigt arg på henne men verkar inte vara det nu så hon känner sig aningen lugnare och går in i huset efter honom. Väl inne fortsätter han prata. "Så nu får ni klara er själva. Men det blir väl inga problem för dig" undrade han. "Nä det blir det inte. Kommer väl kännas konstigt bara" erkände hon. "Du får väl gå tillbaka till killen du var ihop med innan. Du kan ju bilda familj med honom. Om du gör det så kommer vi att lämna dig ifred. Du ska inte återgå till beteendet som du ibland har visat upp. Gör du det så ingriper vi på en gång" varnade han henne. De hade brutit ner och nära på knäckt henne men hans ord fick henne att bli aningen upprörd och ett frö till revanschlust började spira i henne. Hon kände att hon måste försvara sig. Säger att det inte bara berodde på henne. Att det hon utsattes för bidrog en hel del till hennes beteende. Hon tänkte att hon skulle visa dem att hon kunde klara sig på egen hand och sköta sig. Hans svar uteblir istället byter han ämne.
"Tänker du skaffa barn" frågade han. "Antar det för snart kommer det väl vara lite väl sent att skaffa barn" svarade hon. "Din kropp kommer inte att bli densamma efter det" säger han. "Ja jag förstår det. Det råkar väl alla som föder barn ut för" fick han till svar. "Inte alla men de flesta. Din kropp kommer att förändras mer än andras" fortsatte han att säga. "Jaha om det är priset jag får betala så får det väl bli så" säger hon och menade det också. Hon undrade för sig själv hur han skulle kunna veta det. Hur hennes kropp skulle påverkas av graviditet och barnafödsel. Men han hade oförklarliga och nästan övernaturliga egenskaper så hon vågade inte ifrågasätta det han sa. Hon gissade att han ville förbereda henne för hur det skulle bli för han visste så väl hur fixerad hon var av sitt utseende. Hon tog det ändå med visst jämnmod och hon fick väl bara hoppas på det bästa.

Återigen byter han samtalsämne. "Du är helt säker på att du vill flytta härifrån" frågade han. "Ja jag är så säker jag kan bli. Har aldrig känt att jag hör hemma här. Jag är ledsen. Jag önskar att jag kunde känna på annat sätt men det är omöjligt för mig" försäkrade hon. "Bra då var det klargjort. Vi har bestämt att vi bara skulle behålla gården om du hade stannat men nu kommer vi sälja av allt" förklarade han. "Det är ju synd om de som hade velat stanna" säger hon lite medkännande. "Jag vet men det finns ingen lämplig person som kan ta över ansvaret för gården eller verksamheten och då kan vi inte behålla eller driva det vidare" fortsätter han att förklara. "Men de kan få stanna över jul och nyår för vi vill inte göra någon hemlös precis innan jul" upplyste han om. Hon tyckte att det var någorlunda snällt av dem men undrade hur det blir efteråt för dem. "Vi får försöka hitta ett sätt att lösa det på men det är inget som du behöver oroa dig för. Du kommer att ha ditt eget liv att ta ansvar för. Det räcker för dig".

Något senare utomhus träffar hon på Anders igen. Han undrar vad som hände inne i huset och vad de pratat om. "Vi pratade om framtiden för gården och min framtid också. Vill du veta mer får du väl fråga honom själv" svarade hon lite syrligt. Efter ytterligare en stund kommer mannen hon syftade på ut till dem. Han säger att allt är i sin ordning. Vidare säger han att Anders kan få skjutsa hem henne när hon vill. Hon tackar och säger att hon gärna vill åka hem samma dag. Så blev det men innan de åker iväg från gården en allra sista gång så tar hon farväl av honom och undrar för sig själv när eller om de kommer att ses igen. Hon bestämmer sig för att lägga allt fokus på annat. På att forma sitt kommande liv. Att uppfylla och göra verklighet av sin önskan att bilda familj och skaffa barn. Till slut ändrade hela hennes liv skepnad. Rent spontant kände hon att det inte var en dag för tidigt och bestämde sig för att inte blicka bakåt en enda gång på tiden som varit på gården. Hon tänker bara blicka framåt. På sin framtida tillvaro.

Leila.N

Status: Brons författare

Ni får gärna tycka till om mina berättelser och även komma med förbättringsförslag på: [email protected]
Leila.N är medlem sedan 2024 Leila.N har 16 publicerade verk