När ljus blir mörker

Regnet smattrar mot fönsterrutan, det är en tidig novembermorgon. Rummet är mörkt, men inte kyligt för lyckoruset håller min kropp varm. Ruset väger för mycket för att jag ska känna fyllesmaken i munnen och den sprängande huvudverken. Mitt hår är tovigt och sminket är utsmetat, men det kan jag inte se inuti det mörka rummet. Allt som är dåligt varken syns eller finns här inne. Jag känner ditt ben och dina armar runt mig. Jag känner bara det som är bra.

Här igen. Här hos dig.

Jag tänker på allt som jag har gjort de senaste månaderna ute i den ljusa världen för att uppnå lycka. Allt psykiskt tänkande och alla fysiska handlingar. Försökt att stöta bort destruktiva tankar och ersätta med positiva. Försökt att finna lycka genom att fylla mina dagar med glädje. Kämpat för att kunna le naturligt.

Sedan senast vi sågs har mitt sökande efter lycka kunnat liknas vid en lång skattjakt. Och nu har jag hittat skatten - på samma ställe som förut, inuti det mörka rummet. Det var egentligen inte hit jag sökte mig, men på något sätt hamnade jag här ändå.

”Är du vaken?” viskar jag i det mörka rummet. Jag får en kyss som svar. Vi pratar, skrattar och älskar.

Klockan tickar.

När jag börjar klä på mig vet jag innerst inne att snart är allt det roliga över. Snart är vi utanför det mörka rummet och ute i ljusa världen. Snart är jag tillbaka på ruta ett och då börjar min långa skattjakt igen.

Ute i den ljusa världen börjar gå mot bussen och jag krokar fast min arm i din. Det är min arm som håller i din, din verkar helt sakna muskler. Du pratar med mig i tonläget som att allt det som hände inuti det mörka rummet aldrig någonsin skett.

Vi kommer fram till hållplatsen, tidtabellen visar att bussen kommer om fem minuter. Om fem minuter är allt över. Jag för in mina händer under din jacka och lägger mitt huvud mot ditt bröst. I den ljusa världen får jag inte någon respons tillbaka. Trots det njuter jag de sista minuterna, bara för att pressa ut det sista av tiden. Bara lite till… Jag önskar att tiden ska stanna eller åtminstone att bussen ska vara några minuter försenad.

Då kommer bussen.

Jag sätter mig på sätet längst bak. Nu är allt över, för i den ljusa världens existerar inte du och jag. Nu står jag här lurad igen, som så många gånger förut. Jag vill liksom aldrig lära mig. Jag har förväxlat vad som är ljus och vad som är mörker. För mig finns ljuset inuti det mörka rummet och mörkret ute i den ljusa världen.

Skriven av: Mattie