Publicerat
Kategori: Novell

När Mobbning går för långt

Jag sitter ensam på stengolvet i den stora korridoren. Dem andra sitter på bänkar, stolar och bord. Alla är glada och pratar om vad som ska hända i helgen. Jag höjer volymen på min mp3. Jag vill inte höra. Vill inte veta vad de ska göra. Vill inte höra all glädje. Men ingen vet hur det är även om de försöker förstå. Killgänget kommer upp för trappen. Egentligen är det väl ingen som märker det. Ingen förutom jag. Det knyter sig i magen. Som om någon slagit mig hårt .
- Ey! Flytta på dig. Ser du inte att jag går här?! Hör jag en röst säga. Men jag sitter kvar, låtsas inte bry mig. Men det gör jag egentligen. Mina händer blir som stora isklumpar. Han knuffar till mig.
- Du! hör du vad jag säger… flytta på dig! Han verkar lite arg.
Jag gör en ansatts att resa mig. Precis när jag kommit upp på knäna ser jag vad han tänker göra. Jag börjar skrika redan innan foten träffar mig. Det blir alldeles tyst i korridoren. Det enda som hörs är mitt skrik. Jag slungas bakåt och slår skallen i stengolvet. Jag hör en röst säga:
- VA FAN! Hon ha inte gjort er något! Låt henne vara!
Många av personerna som satt i korridoren höll andan. Jag hörde steg, men jag orkade inte öppna ögonen. Det känndes som om jag skulle dö. Efter en stund kände jag att ett par armar tog tag i mig och lyfte upp mig.
- hur mår du ? frågade personen som hade lyft upp mig , men jag orkade inte svara. Hon bad mig att hålla mig vaken , att inte somna. Jag försöker att inte somna. När han börjar gå hör jag det. Han Freddy… Killgängets ledare.
- Släpp henne! Hon ska ingenstans.
Just i det ögonlicket stenlade jag till.
- hon ska till sjukhuset. Vet du hur farligt det är du har gjort? Jag ska anmäla dig…
- släpp henne! Eller ska jag behöva tvinga dig? Han lät inte så glad , han var kanske rädd att det här skulle komma till polisen. Tjejen som bar mig svarade inte.
- Killar! På Henne! Hon ska inte ta den där någonstans!
Jag kände hur de började slita i mig. Jag hade onda föraningar. Att detta kanske inte skulle sluta på sjukhuset. Trots att han hade ett bra grepp om mig så slet de upp hennes armar och jag föll till golvet .inte ett så långt fall kanske, men det kändes som om min skalle skulle explodera. Jag hörde de bråka. Fast inte så högt denna gång. Kanske skrek de fortfarande men jag hörde det som viskningar. Jag hörde någon säga eller skrika:
- hon blöder ju…hon måste få hjälp!
Jag förde min hand mot huvudet och rörde vid mit hår, men hande föll plötslig snabbt ner igen. jag lade handen på mina ögon och försökte sedan öppna dom .
Det var suddigt och rött.
Blod…, tänkte jag.
Jag hörde hur dörrar öppnas och stängast .jag kände mig ensammast i hela världen och jag hade god lust att spy. Jag kände att någon tog tag i min hand.
- Hon är alldeles kall…, sa en vuxen man. – ring efter ambulans ! skrek han efter en stund.
Jag öppnade ögoen för att se vem det var som satt böj över mig och höll min hand. Men jag han inte att se en ordentlig titt innan det blev alldeles svart.

Jag vaknade av att någon stängde igen en dörr. Rummet jag låg i var vitt och ganska opersonligt. Jag förstod direkt att jag var på sjukhuset. Den som stängt dörren var pappa. Han höll två kaffekoppar i händerna. Han hade inte märkt att jag öppnat ögonen. Jag följde honom med blicken. Vid fönstret satt mamma. Hon såg ledsen ut. Jag ville skrika att jag levde att jag var vaken. Men ur min mun kom ingenting. Pappa tittade på mig. Jag försökte göra ett tecken att jag levde men jag kunde inte röra mig. Plötsligt reste sig mamma och gick mot mig. Hon tittade på mig. Hennes ögon var fyllda med tårar. Plötsligt började en maskin vid min säng att pipa. Mamma tittade upp. Jag vände på huvudet. Maskinen som visade mina hjärtslag hade gått ner på noll och mamma började gråta hysteriskt. Jag förstod inte varför. Jag mådde ju så bra.
Dörren slängdes upp, och en grupp med människor kom inrusande med en akutvagn. Mamma backade och tog tag i pappa . .han strök hennes hår. En läkare laddade elektroderna.
- undan! Sade han och satte ner dem på mitt bröst. Jag fick en stöt och jag kände att jag mådde så dåligt. Maskinen började tjuta normal igen , och mamma såg lättad ut . hon tog tag i min hand och jag såg hur sorgsen hon var. Masiken började pipa igen. men den här gången stoppade mamma läkaren.
- Låt min dotter va . hon är på ett bra ställe nu , sa mamma och grät för full hals.
- Det kan inte. Jag är ledsen frun. Han tittar tvekande på mig.
Pappa verkar hålla med mamma för ha ställer sig bredvid henne. Sjukhus personalen ser sorgset på mamma och pappa.
- Låt henne dö. Hon har ändå inget att leva för. Bad mamma.
- Men vi måste återuppliva henne.
Mamma börjar skrika och gråta hysteriskt. Personalen försöker komma förbi mamma. Tillslut orkar hon inte hålla tillbaka dem längre hon slänger sig i pappas famn och skriker och gråter. Läkaren laddar elektroderna och skriker:
- Undan.
Jag får
En stöt till., men maskinen visade fortfarande noll.
Jag slöt ögonen och allting blev svart.

Skriven av: Malin bengtsson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa.

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson