Publicerat
Kategori: Novell

När mörkret föll...

Skogen var mörk och kall och regnet gjorde det inte bättre. Men egentligen var det väl inte så konstigt eftersom det var november. Han hade sagt att vi skulle mötas vid midnatt men nu var klockan 00.17. han brukade aldrig vara sen. Hade det hänt något? Egentligen var detta en konstig plats att mötas på eftersom det enda ljus man kunde se - eller i alla fall skymta - var från elljusspåret en bit bort.
Plötsligt hörde jag något som prasslade i buskarna. Jag gick närmare och frågade:
– hallå? Inget svar. Det var då jag såg honom pojken – om det var vad han var – stå en liten bit bort, det var knappt så jag såg honom. Han närmade sig långsamt med hasande steg. Han gick hukad och med tänderna blottade. Det här var verkligen inte den jag väntat på. Jag undrade varför jag ens gått med på att träffas i skogen, det var ju farligt, men jag hade aldrig trott att det här skulle hända. Den här… pojken såg ut att vara kring 15-16, typ som jag. Hans hud var så blek att den nästan lyste i mörkret. Han stod kanske två meter bort när han började prata med en hes väsande röst:
- Vad gör du här? frågade han leende
- Jag väntar på en kompis. svarade jag darrande
- En blond kille i din ålder? fortsatte han
- Ja hur så? sa jag tyst
- Jag såg honom. sa han
- Jaha. Vad vill du egentligen?
- Alice jo jag… började han
- Hur vet du mitt namn? Avbröt jag honom
- Han sa det.
- Nick?
- Ja om det är så han heter.
Jag visste inte vad jag skulle säga så jag tittade bara på honom. han var också tyst men började närma sig igen, den här gången såg han ut som ett lejon som väntar på sitt byte.
- Din vän…
- Nick?
- Ja. Han kommer inte.
- Varför då? Nu var jag rädd
- Han… är… DÖD.
- D-död? Men hur?
- Jag dödade honom.
- Och nu är du efter mig?
- Nja jag behöver dig inte idag.
- Va?
- Jag klarar mig på honom tills vidare. Det var först då jag insåg. Insåg att han- som stod EN meter bort- var… vampyr. Jag försökte vända mig om men stod som paralyserad. Han stod precis intill mig när han sa:
- Du får bli dessert istället. Hans tänder var bara nån centimeter ifrån min hals när jag kunde röra mig igen, jag vände mig om men precis när jag tänkte springa så kände jag två stick i halsen. Smärtan blev värre väldigt fort och nu gjorde det ont överallt och jag föll. Efter kanske två minuter började smärtan avta lite. Jag såg honom, jag såg honom dricka, dricka mitt BLOD. Jag kände mig svag och kunde inte fokusera så jag stängde ögonen och väntade på döden. Plötsligt blev det mycket ljusare och människor började träda fram, människor som var döda. Och mitt ibland dem stod Nick.
- Du ska inte vara här sa han.
- Va, jo jag dog ju.
- Jo men du borde inte.
- Men han bet mig ju.
- Ja men han dödade dig inte. Och med de orden så bleknade alla bort. Jag slog upp ögonen och såg skogen runt omkring. Mycket ljusare än innan. Och alt så mycket skarpare ut. Jag hörde allt mycket bättre nu. Vad hade hänt? Han bet mig, jag dog nästan, och nu? Nu var alla mina sinnen skarpare. Det stämde inte. Jag borde må dåligt och känna mig svag.
Plötsligt insåg jag…
Jag hade förvandlats. Därför dog jag inte. Jag var ingen människa längre. Precis som i Hollywoodfilmerna hade jag blivit vampyr när han bet mig. Så nu skulle jag alltså få leva så här…

Skriven av: bellan97

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson