När vi är tillsammans

Om en kort stund kommer ni att få följa Zeinab, vars liv präglats av en av världens hemskaste uppväxtscenarier. Hur hon uthärdade livet i skolan som ensam med ett mörkt förflutet. Hon hade oturen att som liten få skåda de scener inget barn ska behöva se, lida under ett förtryck ingen ska behöva göra. Men hon var en av de få som hade turen att hamna i goda händer. Trots livets tunga bagage i hennes ryggsäck med den förflutna historiken inbäddad i , fann hon sin trygghet och sitt enda hopp hos sin syster som delat samma resa i livet. Hoppet om att kunna hjälpa andra i hennes sits till ett liv som hennes syster förvägrades, växer. Det var hennes bortgångna syster som delade hennes kamp. Och var en av de få som hade nyckeln till lösningen.

Tack vare hennes rörande berättelser kan vi lägga våra bagatellartade problem åt sidan och inse det verkliga problemet.

Människor natt som dag utsätter sig för erfarenheter och hinder på vägen. Men faktum är att de står ensamma kvar i blåsten och ingen hör deras röster. Det enda som hörs är tystheten som finns närvarande för de glömda själarna. Dessutom har berättelser förmågan att främja empati och förståelse för andra. Genom att fördjupa oss i livet för karaktärer som kan skilja sig från oss, utvecklar vi gemenskap och empati. Vi lär oss att känna igen de delade känslor och kamper som förbinder oss alla. Vi alla har nog lidit av sorg eller annat som tynger oss. Denna gemensamma nämnaren delar vi. Genom att engagera oss öppnar vi oss för en värld av kunskap och visdom. Genom den erfarenhet som livet har gett oss, formas vi till våra egna identiteter.

Dagen introducerades med en sekvens ur vardagen som Zeinab Rushdie. En helt vanlig muslimsk tjej med rötter i Iran, men som efter revolutionen fått tänka om hur jag skulle kunna lägga om sitt liv.

Det var blött utomhus efter regnet och marken dominerades av brunt och utsmetat kladd. Kroppen led av den smärta som den kalla vindens piskande slag drabbade mig. Samtidigt kunde jag inte fatta att jag var i Sverige, på min trygga plattform att slå rot i. Jag vet inte om det var timmarna som tog ett extra skutt eller om det var att jag slutade engagera mig i historieundervisningen, som gjorde att jag vaknade till ett mycket intressant scenario. Det var ljudet av den tickande klockan. Varje klockslag greppade tag i min skjortärm och ropade till mig vad jag gjorde här. Varför jag inte spelade fotboll och åt middag tillsammans med de som skapat mig, som utgjort fundamenten till min identitet. Till just Zeinab och inte till någon annan. I mina yngre år har klockor aldrig väckt mig eller förmedlat ett budskap, men just idag hände det. Hemma var klockorna bara en pryl som skvallrade om vår status och präktighet. Vi var alla påfåglar som visade upp våra präktiga fjädrar. Nu påminde dem mig om mina rötter.

Den ilande vinden från det öppna fönstret passerade genom den smala springan vars kyla skickade iväg blixtsnabba och iskalla signaler till mitt inre. På samma sätt som vinden viner och hastigt försvinner, måste man fånga dagen när den väl kommer. Ingenting är för givet. Man måste fånga vinden när den är närvarande, annars har man ingenting. Och man måste vara beredd på att förlora allt. Annars lever man i en osund illusion. Varken familj eller kärlek är bestående. Men det känns som skarpa knivar i magen när man förlorar det kära man har. Det kändes så för mig när jag blev en fågel utan vingar. En Aisha utan Rushdie. En människa utan kött och blod. En flod utan strömmar.

“Ja, ni”, sa en manlig röst. Rösten var en härlig, men ändå ryslig blandning mellan en order och en ilska som han så ofta använde under lektionerna.
“Vi ska snart runda av för idag, men först innan vill jag att vi återkommer till temat förtryck. Hur skulle någon som utsatts för förtryck och våld ha modet att kunna stå upp och tala och svara på frågan? Ingen räckte upp handen och tog ansats till ett svar. Ingen såg ut att vara i min sits. Inte jag heller, fick jag det att verka det som. Trots bördan som tyngde ryggen mer än någonsin. Mina händer kändes tyngre än någonsin, men ingen verkade se det. Jag kände att jag ville gå under jorden och kröp under skolbänken och väntade på att dagen skulle sluta och att allt skulle bli som vanligt igen. Men det blev det aldrig. Läraren sträckte på sig och fångade min blick därunder. Nu väntade han på mitt mod. På att jag skulle göra det rätta. Och våga prata ut. Han såg den tyngd jag bar på därunder och händerna som blev större och större och hur jag led av det. Han såg det ingen annan kunde se. Han förstod min förtvivlan.

Jag såg mig omkring i rummet och kände mig som en liten rädd hjort under mina klasskamraters granskning. Men genom hans förmåga att få det tysta att tala, förstod jag att jag var tvungen att prata. Jag tog ett djupt andetag. Det började att kännas svårare att andas. Väggarna kändes en aning tjockare och vinden en aning aggressivare.
Mitt hjärta bultade så hårt att jag trodde att mitt bröst skulle sprängas. Stora ränder av svett syntes på min hud. Jag kände mig alldeles varm inombords, men jag kände en styrka komma inom mig och ställde mig rakryggad upp och gick med bestämda steg fram till lärarens kateder. Det kändes som att det var någon som ledde mig i denna stund så jag fick en trygghet och kraft som jag aldrig känt förut.
“Friheten var det som min syster förvägrades.”, började jag med. “Hon tvingades leva kvar i ett land där frihet och allas rättigheter inte fanns graverat i människors vardag .Hon har aldrig vetat vad det innebar att leva utan rädsla, att göra val utan begränsningar”. Min röst blev starkare och fick en stadga. Samtidigt fortsatte jag med en beslutsamhet. Säcken med stenar över min svettiga rygg, började kännas lite lättare och jag kunde andas lite lugnare och smärtan i bröstet började avta. Jag fick nya krafter. En stor ångest som funnits inuti mig började tappa greppet inom mig och jag kände mig fri som en fågel. Klassrummet kändes som mitt hem och eleverna som mina bröder och systrar.
Jag hade hittat nyckeln till min inre frihet. Till min inre fågel.

“Om de där missilerna aldrig hade fallit, om revolutionen aldrig startat, hade jag inte stått här idag. Jag hade aldrig kunnat berätta om frihet på ett sätt som jag kan nu. Och ni hade aldrig fått veta hur det är att leva som jag. Naturligtvis finns det flera som jag, så jag ska inte säga att jag är den enda, men det är viktigt att vi gör något för de kvinnor och tjejer som kämpar och som förtjänar ett liv i frihet. Min syster och jag skulle ha haft en barndom i frihet, friheten att göra våra egna val, att leva våra egna liv oavsett var vi ville etablera oss, om vi hade turen att födas i en helt annan verklighet. Är du i Iran, i Irak eller vilket annat land som helst ska du ha dessa rättigheter vid din sida. Det är vad som gör oss till dem vi är.”

Min syster hade suttit bredvid mig med handen på min axel och sagt till mig att oavsett vad som hände, så talade vi ut om vår gemensamma historia. Och vi var starkare än någonsin. Som fritt svävande fåglar i frihetens namn. Orden vi uttalade var äkta och autentiska och kom från oss vars liv hade överskuggats av livets verklighet. För varje ord vi yttrade, för varje ord kände vi oss starkare och tryggare.

“Min syster kämpade tills livsglöden slocknade inuti henne. Hon befann sig över ytan tills livet skilde oss åt och livet tvingade henne att kasta in handduken. Hon förtjänade allt som förtrycket nekade henne. Förtrycket stal vår barndom ifrån oss. Vi förtjänade allt som alla har rätt till för vi var bara små oskyldiga barn med drömmar”. Jag kände saltet från mina tårar rinna nerför min kind. Vätan som trillade ner smakade smärta, brännande het smärta. Det var ensamhetens och sorgens tårar. Du hade inte velat smaka på dem.. Det hade satt din hals i brand.
Men jag lät tårarna stanna. Det var en del av vår historia. En del av oss nu. Jag kunde inte se dig le, men jag kunde i min inre fantasi se dig nicka instämmande till varenda mening. Du var nog stolt över att du trots allt kunde förändra livet för andra. För att du hade turen att ha mig vid din sida. Oavsett om du bodde på ett trappsteg längre upp, eller på en helt annan planet som inte fanns i denna värld, skulle ditt namn leva vidare.
“Kära syster, du svor en ed inför vår Gud att du ville hjälpa andra tjejer som gått i dina fotspår, läka andra flickors sår för att du skulle känna dig bättre som person. Du ville läka världen från alla dess krämpor och främst förtrycket och våldet. Det trodde jag på. Jag stöttade dig och ville stå bredvid dig, med min hand i din när du viftade med flaggan som gav dig ett nytt liv. En dag skulle du glänsa. Jag ville vara där. Jag ville fånga ögonblicket, behålla det och sitta med dig på ålderdomshemmet och skratta åt gamla minnen. Jag ville sitta med dig på din dödsbädd innan vi skildes åt i himlen. Jag ville vara ditt allt, din skyddsängel, din bror, din mamma, din syster och din bästa vän. Det var det du var för mig och det ville jag att du skulle få tillbaka. Nu är du borta. Men du lever vidare inom mig i denna stund och är en av universums stjärnor som glänser och jag väntar tills jag hamnar där tillsammans med dig. Jag trodde att frihet gick att dela, med så fel jag hade. Jag var ensam med gåvan. Men det känns inte som en gåva längre när den inte hade rum för fler.”

Sedan kom tankarna på det förflutna. Under mitt 14 åriga liv i Iran hade en stor del av mina erfarenheter varit präglade därifrån och jag minns tiden där som om det var igår. Det var inget skämt. Det var allvarligt. Kvinnor skrattade inte åt det. Nej, det gjorde de inte. Våldtagna kvinnor, tonårsflickor som tvingades in i äktenskap och barn som tvingats se detta förskräckliga som hände runt omkring när de istället borde ha suttit och delat bänk med mig. Det är den typen av frihet alla barn förtjänar. För att de är oskyldiga människor som kan skapa en mycket bättre värld för framtida generationer. Livet i Iran efter Ali Babas död var inget som vi hade tänkt oss. Det var ett levande helvete. Den nya regenten, var kall och omänsklig i hur han vågade trotsa min familj till lydnad. Hur han styrde mitt hemland var ofattbart. Han stal livet och glöden ur min familj genom revolutionen. Men det som bekymrade mig mest var att han aldrig skulle komma fram till mig, se mig i ögonen och be om ursäkt för vad han ställt till med. Eller skulle han göra det, men inte av skam eller sorg, utan av överlägsenhet och maktdominans. Att han hade vunnit över mig var klart. Att han hade tagit makten över oss var även det klart, men de liv han kastat åt sidan som varor han inte såg något värde i, kunde jag inte acceptera. Det var bara för mycket. Men jag kunde ha varit en av kvinnorna som lämnade det här livet. Istället står jag nu här framför er.
En fråga som vi kan ställa oss nu är hur vi kan förhindra att samma sak fortsätter att hända, förtryck och omänskligt våld på kvinnor och barn som växer upp. Kanske är Zeinab en av de få som talar ut om känsligt tema, men en av flera miljoner som genomgått trauman. Precis som Zeinab fann sin trygghet i sin före detta syster, behöver alla utsatta kvinnor och barn finna trygghet i vardagen. En trygghet att samhället alltid kommer stå på deras sida oavsett vad de får ta sig igenom. Och inte stå ensamma i blåsten. För ensam är ingen stark. Den här berättelsen ska förhoppningsfullt ge er läsare ett budskap och väcka tankar. Frihet är frihet från all oro och otrygghet. Det gäller alla och ska lysa över världen som en regnbåge. Frihet och jämlikhet åt alla. Då blir vår gemenskap stark.

Alexsandra Krieg

Optimistisk, analytisk och matematisk.
Alexsandra Krieg är medlem sedan 2024 Alexsandra Krieg har 1 publicerade verk