Publicerat
Kategori: Drama noveller

När vi sågs igen

Och där stod hon; med sin blick fäst vid mig, som om jag hade trätt in i strålkastarljuset i ett mörkt rum. I det långsmala omklädningsrummet var hon den enda som ens lade märke till att jag kommit in genom dörren och nu var på min väg genom det trånga rummet. Det som kanske var märkligast med henne var att hennes ansikte kändes bekant, jag hade sett det förr, jag hade säkerligen pratat med det förr. En kort stund funderade jag på om det var mina kusiners mormor, hon med samma namn som mig själv. Men ansiktet var inte hennes, men fortfarande så oerhört bekant.

Likt de andra äldre kvinnorna i rummet, var hennes hår kort och silverfärgat av ålder. Jag undrar varför det är så många som klipper av sitt hår när de blivit äldre. En gång i mitt liv har jag träffat en kvinna med hår ner till midjan, glänsande i silver. Men de andra verkar välja att klippa av sig håret när det har tappat sin ungdomliga färg. Känner de sig förråda? Känner de skam över att åldras? Kommer även jag en gång klippa av mig detta hår när silvret i det spridit sig?

Jag har svårt att sätta en exakt ålder på denna nakna kvinna som står framför mig, men jag har alltid varit usel på att bestämma ålder på andra. I min värld existerar inte ålder som en siffra, utan för mig är det mer av en kategorisk ålder. Hon var i mormorsåldern, den någonstans äldre än 70 år. Men mycket äldre än det var hon nog inte, hon såg yngre ut än många av de andra. Hennes kropp hade ännu inte helt förlorat sin fyllighet. Bakom henne stod en krokryggad kvinna, med bröst som nu mest var tomma skinnsäckar där de hängde över hennes veckade mage. Vad hände egentligen med fylligheten, varför överger den oss när vi börjar närma oss slutet på vår färd? Måste vi kanske gå ut ur livet, med lika lite som vi gick in i det med. En underlig fundering att ha när man går igenom ett omklädningsrum, fyllt med äldre kvinnor och deras barnbarn. Det nya, vaktandes av det gamla som snart kommer lämna världen.

Medan jag sakta tar mig igenom rummet, omärkbar för alla utom just denna kvinna, så försöker jag förstå vad det är hennes blick så intensivt säger. Jag förstår varför hon märkte mig, varför hon ser på mig som om jag vore ett hot. Det förvånar mig lite att fler inte ser det, att ingen hittills har bett mig om att gå. Mina armar är fulla av självförvållade ärr, något en beskyddande mormor inte vill utsätta sitt barnbarn för. Så jag förstår att jag får blickar på mig var och varannan dag. Men det är något med hennes blick som är annorlunda. Det är inte den avsmak som jag sett så många gånger förr. Hennes blåa ögon var fyllda med något inte fullt lika hotfullt, men fortfarande en blick som gav mig en olustig känsla av att inte vara välkommen.

Jag fortsätter att fundera över denna kvinna efter att jag gått förbi henne och inte längre kan se henne. Känner jag hennes blick i min nacke, eller inbillar jag mig? Jag vågar inte blicka tillbaka för att få svar på min fråga. Istället sträcker jag fram min hand för att öppna den dörr som jag nu nått fram till. Jag går igenom den och jag stänger den bakom mig. I detta inre omklädningsrum är jag ensam. I en kort stund står jag bara där, ensam i ett nedsläckt rum. Högt upp på väggen framför mig släpps ljus igenom långsmala fönster. Utanför är det en grå dag, en kall dag.

Mina andetag tycks vara det enda som fyller det tysta rummet. Vem var hon och vad var det hon egentligen sa med sin ihärdiga blick. Jag försöker minnas hennes ansikte, men detaljerna har suddats ut och kvar finns bara hennes blick. Hade hon verkligen haft kort hår?

Jag väljer en plats nära dörren när jag ställer ner min väska på den träbänk som löper längst med väggarna i rummet. Jag tar av mig mina tygskor, utan att knyta upp dem. Det börjar bli för kallt för dessa skor, som bara verkar överleva en sommarsäsong innan de tas av för gott. I ögonvrån ser jag en spegel stå i det mörka hörnet medan jag tar av mig mina ytterkläder. På de platta kromkrokarna på väggen hänger jag min halsduk och jacka, det har verkligen börjat gå mot höst igen.

Och där, när jag ser min jacka på kroken framför mig, där fryser jag till. Inte för att det gråa rummet är kallt, men för att jag inser att jag hade fel. Hon, kvinnan i rummet bredvid, hon såg inte de ärr som täcker mina armar. Så varför såg hon då mig? Varför fästes denna blick i mig?

Långt bort hör jag sirener och regn, det är på väg mot mig men ljudet tycks sakta tystnas ner tills det återigen bara är mina andetag som hörs. Jag fortsätter att ta av mig mina lager av kläder och försöker inte tänka på den blick som förföljde mig.

***

På väg ut ur rummet ser jag mig själv i den avlägsna spegeln. Medan jag öppnar dörren synar jag min reflektion från de nakna fötterna upp till de blåa ögon, som alltid verkar ha ändrat färg efter vädret. Jag möter precis min egna blick när jag bländas av det ljus som nu väller in genom den öppna dörren. Efter att ha vant mig så vid mörkret blir ljuset översvämmande och jag tvingas blunda.

Och då, när mina ögon har slutits, det är då jag ser det så klart. Ett vagt leende får jag fram medan jag ser ett flickebarn växa upp och åldras. Och framför mig står hon nu, fortfarande avklädd. Vi har samma ögon, som nu tycks vara fyllda med värme. Vi har samma leende och vi skrattar till när vi ser varandra.

***

Jag öppnar mina ögon igen, ljuset är fortfarande bländande men inte längre smärtsamt. Jag ser ner på mina händer. De är skrynkliga, torra och med fingrar som inte längre går att sträcka ut. Likt min far fick jag sendrag i mina händer.

Så det är alltså dags nu. Jag var förstummad när jag såg henne gå igenom rummet och som om jag vore en strand så rullande nya känslor och minnen in med varje våg. Det är nog alltid svårt att acceptera den när den kommer, men vi måste alla lämna detta liv en gång. Och det är dags nu.

Ljuset är bländande när jag lyfter min blick från mina händer. Och medan jag går genom dörren och in i ljuset så hör jag regnet slå mot ett fönster någonstans långt borta. Jag som alltid har älskat regnet.

Jag är en ung kvinna med passion för det kreativa i alla dess former. I mina yngre dagar skrev jag mycket poesi om min depression men har under många år inte skrivit ett enda poetiskt ord. Men nu har orden kommit tillbaks med längtan att få skriva ner dem.
Maria är medlem sedan 2015 Maria har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren