Närhet

Dawodu stannade till strax utanför dörren till lägenhetshuset. Den nyfallna snön hade lagt sig över det stelfrusna buskaget och scenen förde hans tankar till lakan, lakan sträckta över möbler, de man ibland ser på film. Det var inte därför han stannade till, även om snön var fin. På snön låg det en fågel. En liten domherre eller gråsparv, vad nu fågelarten hette, men liten, inte större än att han kunnat ha hela hennes kropp i sin handflata. Hon var död, en liten röd ros av blod hade bildads på nacken. En kyss mot kragen på hennes fjäderskrud. Dawodu såg upp på husväggen och rutan över dem. Genom ljuset syntes en mörkare fläck. Utan att behöva sträcka fantasin alltför långt så kunde han se hur fågeln flygit in i rutan, troligen tidigare när det var släckt och hon inte kunnat se att verkligheten hade en gräns just där.

Hon såg så fridfull ut, där hon låg. Om snön på busken tidigare liknat ett lakan över en möbel så såg det nu ut som en kudde, alldeles för stor för fågelns späda kropp. Ljuset från gatlyktan tvättade allting i silver, och Dawodu fick göra en kraftansträgning för att slita blicken ifrån henne. Det var deprimerande och det var vackert. Han gick fram till dörren och slog snabbt in koden. Han gick sakta upp för trappan. Det kändes fel att lämna henne, men vad skulle han göra?. Det var såna här saker som gjorde att han aldrig skulle kunna tro på en gud. Vad fanns det för mening bakom att låta en oskyldig fågel dö sådär? Det var inte logiskt.

På tredje våningen i huset stannade han till utanför en lägenhet, läste namnet på dörren och plingade på. Innanför hörs hur någon muttrar till och sen ingenting. Han ringer på än en gång. Ännu ett mutter, men den här gången är det följt av steg där innanför. Dawodu tittar ut mot korridorens ända, tomt. Stackars fågel.

I ögonvrån ser han hur dörrens titthål öppnas, och muttrandet tystnar. En sekund är det helt tyst i korridoren, En nål hade kunnat falla, och Dawodu misstänker att killen håller andan där innanför. Tittluckan stängs, och steg hörs igen där innanför, hårdare dock, och snabbare. Fan också, ingen tid att tänka, En välriktad spark och det enda som blir kvar av det billiga låset är en klump av järn som sätter sig i dörrkarmen. Dawodu tar sig igenom hallen med tre snabba steg, och ser killens bakhuvud vid datorn, och tio freneteiska fingrar som flyger fram över ett tangentbord. Han tvekar inte, men det tar emot. Sju millisekunder senare har en kula täckt avståndet mellan dem, borrat sig igenom killens skallben och sprängt ut hans hjärnmassa över väggen intill. Ljuddämparen gör att skottet inte låter högt. Högre än vad det det låter på en film, men inte tillräckligt högt för att Dawodu ska bli orolig att någon av grannarna ska vakna. Han tar sig fram till datorn och flyttar undan kroppen med ena armen som utan motstånd faller till marken. På skärmen blinkar allt som fanns på killens hårddisk igenom, och han förstår att det skickas iväg någonstans. Helvete. Varför skulle han ha känt igen honom?

Väl ute på markplan igen så tittar han en sista gång på fågeln. Ännu lite snö har fallit och nu när hennes kropp är kall så smälter den inte utan täcker henne, som om hon lindat in sig i ett täcke, efter en mardröm. Hemskt.

Skriven av: Patrik Jutterström