Närmast tillåtna hamn... / 1

Närmast tillåtna hamn... / 1

Någon knackade på min hyttdörr och när jag öppnade dörren, såg jag till min förvåning att det var överstyrman. - Hej, sa han, när jag undrande blängde på honom.
- Hej svarade jag, nu lite orolig. Vad är det? Styrmannen vred på sig, tydligt besvärad. -Jo, sa han, vi skall ju gå om två timmar och Odd sitter någonstans där uppe på gatan och han är full som en lärka. - Jaha svarade jag. Är han ensam? - Ja, han fick en halv fridag och drog i gång direkt. Jag kan inte avara någon av däcksfolket nu och därför undrar jag om du skulle vilja gå i land och hämta honom? Ni är ju kompisar, du och han. Jag har snackat med cheifen, tillade han. - Ok, jag skall hämta honom. Styrmannen log ett skevt leende. - Bra! Det är standby, för och akter klockan sex ikväll, bara så att du vet det!


Båten som vi var ombord i var Transmarins gamla Kerstin. Odd, jag och Janne Vermouth hade mönstrat i Hamburg några månader tidigare. Det var en bra båt. Inga trägardiner och rejäla badlakan, inga frimärken. Ypperlig mat, kallskuret tre gånger om dagen, allt rejält tilltaget. Hon var lättarbetad både på däck och i maskin. Janne och jag hade mönstrat motormän och den glade Odd, matros. Befälet var bra och vi trivdes i båten.


Hamnen vi låg i var Valetta, Malta. Och gatan styrmannen snackade om, var naturligt-
vis Strait Street. Den gatan känner de flesta medelhavsfarare till. Förr eller senare hamnar man där. Strait Street i Valetta ser ut som alla andra ' första schapp gator', Viente Cinco De Mayo i B. A. eller Buggi Street i Singapoore. Shaskiga barer med dålig öl och massor av hjälpsystrar i olika kulörer. I dagsljus såg gatan hemsk ut.


Och dagsljus var det fortfarande när jag gick iland för att försöka få ombord den gode Odd. Nu kände jag ju den glade norrmannen ganska bra. Han sjöng när han var full och lycklig och han sjöng, när han var full och olycklig. Han hade enorma röstresurser. På Shipperstraat i Antwerpen, där jag träffat honom första gången brukade han nästan överrösta jukeboxarna.

Han hördes alltså. Därför hyste jag gott hopp om att få tag i honom i tid. Om han inte somnat i ett hörn förstås. Det fanns ju också en risk att någon hjälpsyster slagit klorna i honom. Då kunde det bli värre att hitta honom.

Jag stannade till och lyssnade noga utanför första schappet. Det hördes ingenting. Jag gick ändå in och kollade. Nej, där fanns han inte. Nästa ställe likadant, ingen norrman. När jag kom in på det tredje schappet blev suget efter en bira, bara allt för stort. Mot allt förnuft dråsade jag ner på en stol i baren och vräkte i mig två glas på raken. Jag hann knappast torka av mig ölskummet från läpparna innan jag fick sällskap. Hon var ung och snygg och hon fick sin drink, sin babycham, och jag bjöd henne på en cigarett. Sedan frågade jag henne om hon sett till Odd. Jag förklarade hur han såg ut, stor mörk och krullhårig och att han kom från en svensk båt. - Ja Ja, skrattade hon. Jag vet vem du menar och jag vet var han är! Han har gått ' på loftet' tillsammans med min kompis. - Jasså skrattade jag och såg nyfiket närmare på henne. Visst var hon snygg!

Forts / 2

Skriven av: Boris Söderberg