Närmast tillåtna hamn... / 3

Närmast tillåtna hamn... / 3

Vid middagstid nästa dag vaknade vi upp i ett kalt och kallt rum, på ett slags ' sai-
lors home.' Färgen på skotten var hemsk, någon slags variant på grönt och blått. Det lindrade i varje fall inte vår fyllesjuka. För naturligtvis mådde vi pyton, båda två. Men vi var unga och starka och redan fram på kvällskvisten mådde vi mycket bättre. Som genom en tyst överenskommelse undvek vi att tala om gårdagens orgier. Det som var gjort, det var gjort och det var ingenting att göra åt det. Ingen hade blivit skadad och vi hade betalt för oss, mer än väl.

Vid frukostbordet nästa morgon var det många gäster. De flesta var holländare som skulle ut till en av de där stora holländska bogserarna/bärgarna som alltid ligger stand by strax utanför Valetta. Där var också några limejuicare.

Odd som hade gått i land i arbetskläderna såg för jävlig ut där han satt vid bordet. Klädd i mönjefläckade jeans och en trasig nermålad skjorta och med fötterna i ett par nerkippade arbetsskor , såg han inte ut att må så där väldigt bra där vid frukostbordet. Själv hade jag gått i land i frivaktskläder och pissetofflor. Tofflorna hade emellertid försvunnit så jag försökte gömma mina nakna fötter under frukostbordet. Holländarna flinade försmädligt åt oss. Jag förstod dem. Men, det var ju bara att låtsas som om det regnade.

Just när vi skulle lämna frukostbordet kom den gamle föreståndaren för hemmet in i matsalen. Han gick fram till Odd och mig, böjde sig ner och viskade: ' A gentleman are looking for you, sir. Waiting for you in the garden, sir.' Nyfiket följde vi föreståndaren ut till den lilla vackra trädgården. Mannen som sökte oss satt behagligt tillbakalutad i en bekväm trädgårdsstol. Han knappast såg på oss när han nonchalant vinkade fram oss. - Kom här! Kom hit! När han förhört sig om att vi var ' the two missing sailors ' from the swedish motorvessel Kerstin plockade han fram några papper som vi skulle skriva på. Når vi gfjort det började han muttrande leta i sin gamla, slitna portfölj. Till slut fick han fram ett brunt kuvert: - ' Your
tickets, sir! ' Hans röst var ovänlig och irriterad då han reste sig från stolen och slängde kuvertet på bordet framför oss: ' You are going to Tripoli tomorrow, dont miss the plane! ' Sedan försvann han ut ur trädgården.

Det hade hunnit bli kväll när vi landade i Tripoli, Libyen. En gubbe med en schal om huvudet mötte oss ute i ankomsthallen. Han hjälpte oss in i en taxi och efter ett kort , häftigt resonemang med taxikillen vinkade han av oss och vi drog iväg i den mörka libyska natten.

För mörkt var det, alldeles kolsvart. Och det blev den värsta bilfärd som jag någonsin varit med om. Killen körde som en galning. Efter en halvtimmes vansinnesfärd nalkades vi i alla fall Bengasi, den stora hamnen, där gamla Kerstin låg vid kaj. Taxikillen följde med ombord. Skeppar´n skulle förmodligen kvittera leveransen av de två akterseglade sjömännen.

På väg upp för fallrepet kom vi överens om att det kanske var bäst att anmäla att vi kommit ombord. Odd gick därför direkt upp till överstyrman och jag till cheifen.

Det var tyst ombord. Grabbarna var väl i land. När jag klev över den höga tröskeln till midskeppsbyggnadens styrbordsgång mötte jag cheifens hund, en gladlynt tax som jag var god vän med. Efter kom matte, cheifen. Han var en storvuxen skåning från Helsingborg som vi alla hade stor respekt för.

Han såg skarpt på mig. Jasså, sa han. Ni är tillbaka nu. - Ja, svarade jag, jag var på...Plötsligt började han skratta. - Det var väl inget vidare där på Malta frågade han? Fängelsehålor! Det är för jävligt att behandla sjöfolk på det sättet! - Jaja, sa han sedan. - Du törnar till som vanligt i morgon bitti!

Forts.

Skriven av: Boris Söderberg